Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dardanellerna under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Dardanellerna under världskriget
536
portfartygen befunnits erforderlig. De
fördes för detta ändamål till Egypten
(Alex-andria).
Turkarnas försvarsåtgärder mot den
befarade landstigningen leddes från 25 mars av
den tyske generalen Liman von Sanders, som
utsetts till befälhavare för 5 :e turkiska
armén med uppgift att försvara Dardanellerna.
Liman omgrupperade armén i och för ett
aktivt försvar med svaga avdelningar, som
bevakade vissa möjliga landstigningsplatser,
samt med huvudkrafterna samlade på
lämpliga punkter. Till sin disposition torde han
ha haft omkr. 75,000 man. Hamiltons plan
var att demonstrera på flera ställen dels
genom flottan och dels genom mindre
land-stigningsföretag; själva huvudlandstigningen
skulle ske dels på Gallipolihalvöns sydspets,
dels i trakten av Kaba Tepe på västkusten,
ung. 20 km från sydspetsen. Från dessa båda
punkter borde sedan en koncentrisk
fram-ryckning ske för besittningstagande av
Mai-dos vid sundets smala del (se kartan) och
befästningarna vid Kilid Bahr.
Landstigningen påbörjades 25 april av
engelsmännen på de utsedda platserna på
Galli-polihalvön. De franska trupperna —
befälhavare först general d’Amade, senare general
Gouraud — landstego på asiatiska sidan vid
Kum Kalesi men måste snart draga sig
tillbaka; de insattes sedermera på
Gallipolihalvöns sydspets på engelsmännens högra flygel.
Engelsmännen vunno, om än under stora
förluster, fast fot dels vid halvöns sydspets, dels
(Anzac-kåren) vid Ari Burun (AriBurnu;
omedelbart n. ö. om Kaba Tepe), men de betydande
terrängvinster, vilka man hoppats göra genom
anfallstruppernas överraskande uppträdande,
uteblevo. Av Limans vid Sarosviken och vid
Bulair disponibla trupper förflyttades hastigt
till försvarslinjerna förstärkningar i
tillräckligt god tid, för att huvudställningarna skulle
stanna i turkarnas händer.
Den närmaste tiden efter landstigningen
utvecklade sig ett ställningskrig, som icke gav
västfrontens strider efter i bitterhet och
intensitet och vilket kostade kolossala offer.
Stridens brännpunkter voro terrängen s. v.
om Krithia och höjdpartiet Achi Baba vid
halvöns sydspets samt den kuperade terrängen
vid Anzacområdet v. om bergpartiet Sari
Bair. Efter häftiga strider i maj och juni
hade väl de engelsk-franska krafterna på
sydspetsen kunnat förenas till en
sammanhängande front, som efter upprepade anfall något
framflyttats mot Krithia (se kartan), men de
frontalt utförda anfallen voro synnerligen
för-lustbringande, och vid Anzacområdet måste
engelsmännen rikta alla sina ansträngningar
på att hålla sig kvar. 12 juli skedde ett sista
resultatlöst försök att nå Krithia;
förstärkningar måste nu avvaktas. Läget för de
anfallande blev kritiskt också därigenom, att
tyska u-båtar uppträdde inom stridsområdet.
I slutet av maj sänktes två äldre slagskepp.
Härigenom försvårades ock
transportförhållandena, vilka för de landsatta truppernas
underhåll ägde oerhörd betydelse, enär allt (även
vatten) måste sjöledes tillföras dem. —
Ha-milton hade upprepade gånger begärt
förstärkningar. Inom den urspr. styrkan hade
stor avgång ägt rum och blott delvis ersatts.
Under loppet av juli och början av aug.
förstärktes expeditionsstyrkan med omkr. 80,000
man, varigenom den uppbringades till omkr.
150,000 man. Styrkan på turkisk sida torde
ha uppgått till ungefär samma antal.
6 aug. inleddes den nya offensiven, vilken
karakteriserades dels av anfall på de förra
båda stridsfronterna, dels av landstigning av
en stark grupp vid Suvlabukten (n. om
Anzacområdet). 6—-10 aug. sökte den förstärkta
Anzac-gruppen förgäves sätta sig i besittning
av Sari Bairpartiet; det väntade stödet av
Suvlagruppen uteblev. Denna hade landsatts
natten till 7 aug. och ryckt något framåt.
Men truppernas stridsduglighet hade nedsatts
på grund av hetta och vattenbrist, och
frammarschen på den mellan Kütschük och Böjük
Anafarta liggande höjden fortsattes ej 8
aug. Detta uppskov, som även ansetts bero
på en ej nog energisk ledning, blev ödesdigert,
ty denna dag skyndade turkiska trupper i
ilmarscher till Anafartafronten, och
engelsmännens anfall 9 aug. slogos tillbaka.
Sedan Hamilton ännu en gång gått till
anfall på de nordliga fronterna 21 aug. men
misslyckats, måste han uppgiva sina planer
på att vinna ytterligare terräng.
Tyngdpunkten av intresset vid Egeiska havet flyttades
efter hand från Dardanellerna, där
utrymningstanken alltmer gjorde sig gällande, till
Saloniki, där de första dagarna av okt. en
engelsk fördelning från Gallipoli och
huvuddelen av den tidigare där förlagda franska
expeditionskåren landsatts. Hamilton, som
ej kunde gå med på företagets uppgivande,
ersattes i slutet av okt. 1915 med general
Monro. Lord Kitchener reste själv ned till
krigsskådeplatsen för att få en inblick i läget,
och Monros förslag om Gallipolihalvöns
utrymmande blev därefter antaget.
Tillbakadragandet ägde rum dels av norra grupperna
19—20 dec. 1915, dels av dem, som hållit
halvöns sydspets besatt, 8—9 jan^, 1916.
Utrymningen försiggick mönstergillt och utan
förlust av personal. Procenttalet för döda och
sårade var oerhört stort under
Dardanellstri-derna. De allierades sammanlagda förlust
under de 8 månader striderna pågingo uppgick
till 130,000 döda, sårade och saknade.
För undersökning av orsakerna till
krigsföretagets misslyckande tillsattes 1916 en
kommission, Dardanellkommissionen,
under ordförandeskap av lord Cromer. Inför
denna hördes tills, inemot 200 pers, (statsmän,
högre chefer och befälhavare av olika grader).
I sina utlåtanden uttalade kommissionen
klander över den bristfälliga planläggningen vid
företagets igångsättande, förbiseendet av att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
