Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Degoutte, Jean Marie Joseph - Degradering el. Degradation - Dégras - De Greef, Guillaume - Degression - De Gubernatis, Angelo - De gustibus non est disputandum - Dehio, Georg - Dehlgren, Sten Fredrik - Dehli - Dehmel, Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
Degradering—Dehmel
628
ningen. Utnämnd till divisionsgeneral april
1918, fick han i juni s. å. befälet över 6:e
armén, med vilken han framgångsrikt deltog
i striderna vid Chateau-Thierry. Efter kriget
var han 1920—nov. 1924 chef för franska
Rhenarmén inom ockupationsområdet i
Tyskland. Hans hårdhet vid utövandet av detta
befäl bidrog att framkalla den tyska
befolkningens bitterhet. Åt D. uppdrogs också den
militära ledningen av den fransk-belgiska
Ruhraktionen (från jan. 1923). M. B-dt.
Degradering el. D e g r a d a t i ö n,
företrädesvis militärord, nedflyttning från högre till
lägre grad el. befattning. D. brukades redan
av romarna och har fortlevat till våra dagar,
dock kan numera i de flesta länder blott
underbefäl degraderas. I Sverige upphörde d.
som straff för officerare och underofficerare
1812, men för underbefälet av manskapet
kvarstår regementschefs rättighet att
degradera; ordet nyttjas dock ej i gällande
författning, där det heter, att regementschef kan
entlediga (jfr d. o.) från
underbefälsförordnandet. M. B-dt.
Dégras [degra’], läderfett. Vid
sämskskinns-garverierna används vanligen tran som
garvmedel. Därvid omvandlas och oxideras tranen
delvis. D. är den efter garvningen avlägsnade
omvandlade tranen. I. B.
De Greef [do grè’f], Guillaume, belgisk
sociolog (1842—1924). Studerade juridik vid
Bryssels fria univ och blev sedan prof, i
sociologi där. D. deltog från sina tidigare
studentår i den socialistiska rörelsen, grundade
på 1890-talet jämte liktänkande det 1918
upplösta nya univ. i Bryssel, vars rektor han var.
Bland D:s många skrifter märkas
»Introduc-tion ä la sociologie» (2 bd; 2:a uppl. 1911),
»Les lois sociologiques» (4:e uppl. 1903), »La
sociologie économique» (1904), »Structure
gé-nérale des sociétés» (3 bd, 1908; hans
huvudarbete). D., som tog livliga intryck av
Proudhon, Comte, Spencer och Quetelet,
betecknade samhället som en förening av
territorium och människor, en sammanfattning av
oorganiska, organiska och psykiska element.
Utåt vore det avgränsat från alla andra
samhällen av samma slag, men dessa, icke
territoriella, gränser vore ständigt i utveckling;
inåt utgjorde det en kontraktsmässig
samordning och utjämning av olika makter och
intressen. D:s tankar omfattade både
världsstat och en proudhonistisk-syndikalistisk
organisation av det ekonomisk-industriella livet.
Litt.: D. W. Douglas, »G. D., the social theory
of an early syndicalist» (1925). E. H. T.
Degressiön (lat. degre’ssio), nedgång,
nedgående, särskilt om den normala skattefotens
fortgående minskning, när inkomsten går
under visst belopp, fastställt som det lägsta,
vilket medger full beskattning. Jfr
Progression. — Adj.: Degressiv.
De Guberna’tis, A n g e 1 o, italiensk
författare (1840—1913). Beklädde olika lärostolar
vid skilda italienska univ.; var en
utom
ordentligt alsterrik författare på skilda
områden: vitterhet, orientalisk filologi, folklore,
mytologi, italiensk och allmän
litteraturhistoria, resebeskrivningar m. m. Mest känd är D:s
»Dizionario biografico degli scrittori
contem-poranei» (1879—80; 2:a uppl. på fr. 1888—91).
De gu’stibus non est disputa’ndum, lat., om
tycke och smak bör man ej tvista; urspr. ett
medeltida skolastiskt ordspråk, som lydde De
gu’stibus et colo’ril)us non est disputa’ndum
(»om smak och färger bör man ej tvista»).
Dehi’o, Georg, tysk konsthistoriker (f.
1850). D. blev 1877 docent i historia i
Mün-chen och 1883 professor i konsthistoria i
Königs-berg; var 1892—1914
professor i
konsthistoria i Strassburg. D:s
konsthistoriska
arbeten ha huvudsakligen
behandlat den
medeltida konsten, i
synnerhet arkitekturen;
viktigast äro de båda
tills, m. G. von
Be-zold utgivna verken
»Die kirchliche
Bau-kunst des
Abendlan-des» (2 bd text och 7
portföljer planscher, 1884—1901) och »Die
Denk-mäler der deutschen Bildhauerkunst» (1906 ff.)
jämte »Handbuch der deutschen
Kunstdenk-mäler» (5 bd, 1905—12) och »Geschichte der
deutschen Kunst» (6 bd, 1919—25).
Värdefullt för nordisk historia är hans
kyrkohisto-riska arbete »Geschichte des Erzbisthums
Hamburg—Bremen bis zum Ausgang der
Mission» (2 bd, 1877). H. W-n.
Dehlgren, Sten Fredrik, sjömilitär,
tidningsman (f. 188 1 26/5). D. blev 1901
underlöjtnant och 1911 kapten vid flottan men
övergick 1913 till reserven. Han utsågs 1911
till ekonomichef och verkst. direktör i Dagens
Nyheters a.-b. Han är sedan 1922 tidningens
huvudredaktör, sedan hösten 1925 med T.
Fogelqvist som chef för avdelningarna för
politik och kultur.
Dehli, städer. 1. Se D e 1 h i. — 2. Se D i 1 i.
Dehmel, Richard, tysk författare (1863
18/n—1920 8/2). Studerade några år och
disputerade 1887 med ett arbete om
försäkrings-väsen samt var sedan försäkringstjänsteman
till 1895, varefter han
helt ägnade sig åt
litteraturen. Med
diktsamlingarna »Erlösungen» (1891; 2:a
uppl. 1898), »Aber die
Liebe» (1893), »Le-
bensblätter» (1895) och
»Weib und Welt»
(1896) vann han
anseende som Tysklands
främste samtida
lyriker näst Liliencron,
liksom denne påverkad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
