Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dehmel, Richard - Dehn, Siegfried Wilhelm - Dehna - Dehodencq, Alfred - Dehra - Dehydrering - Deïaneira - Deichman, Bartholomæus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
629
Dehn—Deichman
630
av den naturalism, ur vilken han från början
strävade mot metafysisk tolkning och
psykologisk skildring. »Zwei Menschen» (1903), ett
lyriskt epos, konstfullt byggt i 3 gånger 36
romanser, betecknar D:s största ansats att
gestalta sin kärleks- och levnadsfilosofi.
Senare diktböcker äro »Die Verwandlungen der
Venus» (1907), »Die Gottesnacht» (1911) och
»Schöne wilde Welt» (1913). »Volksstimme—
Gottesstimme» (1914) och »Kriegsbrevier»
(1920) framkallades av världskriget, vari D.
deltog som löjtnant och varifrån han delgav
sina erfarenheter i dagboken »Zwischen Volk
und Menschheit» (1920.) D. skrev även några
dramatiska verk (»Der Mitmensch», 1895,
pantomimen »Lucifer», 1899, »Michel Michael»,
1911, »Menschenfreunde», 1917) och tidssatiren
»Die Götterfamilie» (1921), essäer
(»Betrach-tungen über Kunst, Gott und die Welt», 1909),
dikter och sagor för barn (»Fitzebutze», 1900;
tills, m. sin första hustru, Paula D., och
»Kin-dergarten», 1908). — D:s diktning var typisk
för tiden i sitt djupa allvar och lidelsefulla
bemödande att komma till klarhet i de stora
etiska och sociala problemen. D. var en
själsfrände till Nietzsche i skranklös
oavhängig-hetskänsla och samtidigt gripen av
socialistiskt rättfärdighetspatos. Han diktade h. o. h.
om sin egen tid och sin egen värld, allt
historiskt, romantiskt och klassiskt låg
honom fjärran; grubblande och självupptagen,
hymnisk och extatisk, sinnlig och
symboliserande, skapade han mindre spontant än
avsiktligt, och hans impressionism löpte därför
ofta ut i reflexion. De sirliga barnverserna,
några kärnlyriska stämningar och visor samt
ett par sociala dikter (»Der Arbeitsmann»,
»Erntelied») ha blivit mycket populära. På
de yngre övade han starkt inflytande genom
sin nyskapande formkonst, sin världskänsla
och sin starka betoning av barmhärtigheten.
— D:s »Gesammelte Werke» utkommo i 10
bd 1906—09, »Ausgewählte Briefe» i 2 bd
1922—23. Se J. Bab, »R. D.» (1926). R-n B.
Dehn, Siegfried Wilhelm, tysk
musikteoretiker (1799—1858). 1842 kustos för
den musikaliska avdelningen av kungl.
biblioteket i Berlin, ordnade han denna
mönstergillt och utgav 1837 »Sammlung älterer
Musik» (från 1500- och 1600-talet). Hans mest
kända teoretiska verk är en harmonilära
(1840). Som lärare var D. högt skattad och
utbildade bl. a. Kullak, Kiel, P. Cornelius,
A. Rubinstein och Glinka. T. N.
Dehna, se D a h n a.
Dehodencq [deådä’k], Alfred, fransk
målare (1822—82). Målade på 1840-talet religiösa
ämnen, valde under 1850-talet ämnen från
Spanien och Nordafrika: »Tjurfäktning»,
»Marockanska zigenare på vandring»,
»Judebröllop», »Paschan domare», festbilder, utförda
med dramatisk gestaltningskraft och i den
koloristiska hållningens djärvhet och livlighet
besläktade med Delacroix’. Återkom 1863 till
Paris efter 15-årig frånvaro men drog sig
snart tillbaka till sin hembygd i
Sydfrankrike oeh blev känd och uppskattad först efter
sin död. Representerad i Petit palais och
Louvre (självporträtt 1849, »Charlotte Corday
fängslas», 1868). — Monogr. av G. Séailles
(1885 och 1909). G-g N.
Dehra [eng. déi’rä], stad i n. Främre Indien,
Förenade provinserna, i Himalajas fotkedja,
200 km n. n. ö. om Delhi; 47,273 inv. (1921).
Stor missionsverksamhet. Säte för Survey of
India (ämbetsverk för Indiens uppmätning
m. m.).
Dehydréring, detsamma som bortspjälkning
av väte ur en kemisk förening, således ett
slags oxidation. En hel del syreupptagande
processer anser man nu tillgå så, att
föreningen i fråga först anlagrar vatten och
därefter avspjälkar väte. Acetaldehydens
oxidation till ättiksyra skulle enl. detta ske på
följ, sätt:
/O /OH ,O
ch3 • cf —> CH3 C-OH —> ch3 c(
XH \H XOH
+h2o -h2
För att denna reaktion skall äga rum,
fordras det dock närvaro av ett ämne, en s. k.
väteacceptor, som upptar det bildade
vätet. Som en sådan acceptor kan syre tjäna
men även en hel del lättreducerbara
organiska föreningar såväl som vissa porösa,
katalytiskt verkande metaller, såsom palladium
och platina. Koloxidens oxidation till kolsyra
i kyla vid närvaro av palladiumsvart skulle
tillgå så, att koloxiden först adderar vatten
och att palladium därefter adsorberar vätet.
Kontaktprocessen vid
svavelsyreframställ-ningen skulle förlöpa så, att av SO2 och H2O
bildas H2SO3, varefter vätet avspjälkas av
platinan, som adsorberar detsamma. Därefter
förbrännes vätet av luftens syre till vatten.
Palladiums och platinas katalytiska
förbrän-ningsverkan skulle enl. detta bero på
väte-adsorption.
Enligt Wieland skola alla
oxidationsproces-ser i organismen ske genom vattenupptagning
och därpå följande d. Thunberg har t. ex.
lyckats förbränna en del organiska syror med
metylenblått som väteacceptor. Tjänstgör i
organismen syre som acceptor, bildas
väte-superoxid. Till skydd mot en för stor
anhopning härav finnes i organismen enzymet
katalas (se d. 0.), som spjälkar vätesuperoxid
i vatten och syre. Enl. nyare undersökningar
skulle en av Hopkins upptäckt aminosyra,
g 1 u t a t i o n (se d. o.), spela rollen som
väteacceptor. I. B.
DeianéFra, gemål till Herakles (se d. o.).
Déi’chman, Bartholomæus, dansk
(sedan norsk) biskop (1671—1731). Var 1693—
96 fältpräst för en dansk hjälpkår i
Nederländerna, stod högt i gunst vid Fredrik IV :s
hov, blev vid 29 års ålder 1700 biskop i
Viborg och 1713 biskop i Oslo. Han fick i Norge
stort inflytande även i världsliga
angelägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
