Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delane, John Thadeus - Delaplanche, Eugène - De la Pole, ätt - De la Rey, Jakobus Herklaas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
661
Delaplanche—De la Rey
662
han nedbruten av sjukdom drog sig tillbaka.
Times var under D:s ledning Englands
inflytelserikaste tidning, och han intog inom den
politiska världen en ställning, starkare än
någon tidningsman där förut innehaft. Han
tillhörde ej något parti utan tolkade,
oberoende av växlande ministärer, med osviklig
säkerhet allmänna opinionens uppfattning i de
aktuella dagsfrågorna. Till sin personliga
åskådning stod han särskilt Palmerston nära,
men han hade utmärkta förbindelser inom alla
partier samt över huvud inom societetslivet och
kunde därför ofta överraska genom
publicerandet av uppseendeväckande politiska
nyheter. Förutom Palmerston hörde lorderna
Aberdeen, Clarendon och Granville till hans
meddelare, och flera gånger frågades han till
råds vid besättandet av ministerämbeten.
Själv skrev han ytterst sällan artiklar i
tidningen, men han förstod att kring sig samla
en utmärkt medarbetarkrets och sörjde
personligen för sträng enhetlighet vid
redigeringen. Litt.: A. I. Dasent, »J. Th. D. Editor
of the Times. His life and correspondence»
(2 bd, 1908); sir Edward Cook, »D. of the
Times» (1915). — Jfr Times. V. S-g.
Delaplanche [dolapläj*], Eugène, fransk
skulptör (1836—91). Studerade i Paris och
Rom, utförde förtjänstfulla statyer och
grupper, däribland »Eva efter syndafallet»,
»Musiken», »Dansen», »Aubert» (sittande staty i
operan i Paris), gruppen »Moderlig
undervisning» (uppställd i Paris) och »Kärlekens
budbärare» (uppställd i Glyptoteket i Köpenhamn,
som även äger flera av D:s övriga verk i
marmor, brons eller gipsavgjutning). D. var
även landskapsmålare. G-g N.
De la Pole [delepåu’1], gammal engelsk ätt
av urspr. borgerlig härkomst; nådde under
1300- och 1400-talet rikets högsta värdigheter
samt blev till sist nära befryndad med
konungahuset och sökte t. o. m. göra huset
Tu-dor kronan stridig. Ätten härstammade från
sir William D. (d. 1366), en rik köpman
i Hull, vilken försträckte regeringen stora
penningsummor. Hans son Michael D., l:e
earl av Suffolk (omkr. 1330—89), blev
under Rikard II rådsmedlem, 1383 kansler och
1385 earl av Suffolk. Han var som rik
uppkomling illa sedd av de förnäma baronerna,
vilka 1386 skrämde Rikard att avskeda D.,
som 1387 nödgades fly ur riket. Hans sonson
William D., 4:e earl och l:e hertig av
Suffolk (1396—1450), följde Henrik V i
franska kriget, var 1428—29 högste
befälhavare över engelska belägringshären utanför
Orléans och på 1430-talet jämte kardinal
Beaufort ledare för fredspartiet; tillsammans
voro de Englands »ombud på fredskongressen
i Arras 1435. Han blev 1444 markis och 1448
hertig av Suffolk samt stod då utan
medtävlare om inflytandet över den svage konungen.
På anstiftan av sin oförsonlige fiende hertig
Rikard av York blev han 1449 i parlamentet
anklagad för att ha »sålt riket till
Frank
rike», landsförvisades 1450 och blev på
ut-resan överfallen på sjön och brutalt mördad.
Sonen John D., 2:e hertig av Suffolk
(1442—91), slöt sig under »rosornas krig» till
Yorkpartiet och gifte sig (före okt. 1460)
med Rikards av York dotter Elisabet, syster
till Edvard IV. Efter Edvards död slöt han
sig till Rikard III och hyllade efter slaget
vid Bosworth Henrik VII. En son till honom,
John D., earl av Lincoln (omkr. 1464—
87), var av sin morbror Rikard III utsedd
till tronarvinge, stred vid Bosworth (1485) vid
Rikards sida men hyllade efter dennes död
Henrik VII. Två år senare var han dock den
drivande kraften i Lambert Simnels uppror
och stupade i dennes armé vid Stoke. Hans
broder sir Edmund D., earl av Suffolk
(omkr. 1472—1513), togs av Henrik VII till
nåder men kom sedermera i konflikt med
konungen och flydde 1501 till kejsar
Maximilian, som i utpressningssyfte låtsade
understödja hans tronanspråk. Efter flera års
kringirrande utomlands kom Suffolk i
händerna på konung Filip av Kastilien, vilken
1506 av Henrik VII trugades att utlämna
fången mot konungens skriftliga försäkran
att skona denne till livet. Henrik lät dock
1513 halshugga honom, enär hans yngre
broder Richard D. slutit sig till Henriks fiende
konung Ludvig XII av Frankrike. Denne
Richard D. (d. 1525) hade 1512 vid
utbrottet av fransk-engelska kriget av Ludvig
XII erkänts som rättmätig engelsk konung.
Då freds slöts 1514, måste Richard D. lämna
Frankrike men kallades vid krigsutbrottet
1522 av Frans I till Paris och var påtänkt
som ledare av en tillämnad landstigning i
England. Den siste av sin ätt, stupade han
vid Frans I:s sida i slaget vid Pavia, 24 febr.
1525. V. S-g.
De la Rey [de la rä’j], Jakobus
Her-k 1 a a s, boergeneral (1847—1914). Var född i
Oranjefristaten och härstammade från en
huge-nottfamilj, var sedan 1893 medlem av
Trans-vaals »första folkråd»,
där han snarare
sympatiserade med den
moderate Joubert än
med presidenten
Krü-gers ytterlighetspoli-tik. Vid boerkrigets
utbrott i okt. 1899
utnämndes han till
general och inföll i
Brittiska Bechuanaland.
Han deltog sedan
under Cronje i dennes
armés strider mot
ge
neralen lord Methuen vid Belmont, Graspan,
Modder river och Magersfontein (23 nov.—11
dec.) samt sökte dagarna före kapitulationen
vid Paardeberg förgäves undsätta Cronje (febr.
1900). Under småstriderna efter Pretorias
intagande var D. general Bothas närmaste man
i den militära ledningen. Hans
operations
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
