Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delawarer - De la Warr, lord, titel - Delavaud, Louis Charles Marie - Delavigne, Casimir - Delbarhet - Delboeuf, Joseph - Delbos, Étienne Marie Justin Victor - Delbrück, Berthold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
De la Warr—Delbrück, B.
670
Deras språk är noga känt, då såväl lexikon
(av Brinton 1888) som grammatik (av
Zeis-berger 1827) finnas. Se Adams, »Brief history
of the Delaware indians» (1906). Jfr A 1 g o
n-k i n e r och NyaSverige. E. Rid. (S. L.)
De la Warr [deTarøo], lord, engelsk
adelstitel inom släkten West. Thomas West,
baron D. (1577—1618), blev 1609 led. av
Vir-giniakompaniets råd och guvernör på
livstid över kolonien Virginia. Han landsteg i
Jamestown juni 1610 och stannade där till
mars 1611, då kolonien genom hans ingripande
fått stadga och nytt liv. D. avled på färden
över Atlanten under en ny resa till Virginia
1618. Efter honom ha floden och staten D
e-1 a w a r e (se d. o.) uppkallats. Hans ättling
John West (1693—1766) deltog 1743 som
brigadgeneral i slaget vid Dettingen och
upphöjdes 1761 till earl D. Av arvsskäl ändrades 1843
släktnamnet till Sackvill e-W est. V. S-g.
Delavaud [dolavå’], Louis Charles
Marie, fransk diplomat, historiker (1860—1924).
Blev 1884 jur. dr, inträdde 1885 på
diplomatbanan, utsågs juli 1898 av utrikesministern
Delcassé till biträdande chef för dennes
kabinett, blev 1901 hans kabinettschef, avgick i
juni 1905 med Delcassé och var nov. 1905—
jan. 1911 envoyé i Oslo. D. försattes 1911 i
disponibilitet, återinträdde 1913 i aktiv tjänst
och var under världskriget från juni 1917
direktör för blockadärenden. Han utsågs hösten
1918 till envoyé i Stockholm och arbetade på
denna post målmedvetet och träget för ett
fransk-svenskt närmande på de kulturella och
ekonomiska områdena. Han avled, innan han
efter sitt avskedstagande hunnit lämna
Stockholm. — D. författade ett stort antal
historiska skrifter: »Le marquis de Pomponne»
(1911), »Les frangais dans le Nord» (1912),
»Quelques remarques sur la question de
l’au-thenticité des Mémoires de Richelieu» (1921)
<n. fl. Han ledde utgivningen av 3 bd av
»Mémoires du cardinol de Richelieu». V. S-g.
Delavigne [dälavpnj], C a s i m i r, fransk
skald och dramatiker (1793—1843).
Debuterade med sina första »Messéniennes» (1818,
1819, 1822), patriotiska oden i klassisk stil
över slaget vid
Water-loo, Jeanne d’Arc m.
m., vari han gav
uttryck åt sin sorg och
harm över
fäderneslandets olyckor och till
tröst frammanade
minnet av forna bragder.
Dessa dikter stärkte
nationalkänslan och
gjorde hastigt D. till
Frankrikes
populäraste skald vid sidan av Béranger och
Lamar-tine. Han övergick sedan till att skriva
tragedier och komedier: »Les vépres siciliennes»
(1819), »L’école des vieillards», hans bästa
komedi (1823; »Giftermål på gamla dagar», 1830),
skrivna i den klassiska stilen. Efter en resa till
Italien samt under intryck av romantiken
sökte han emellertid intaga en medlande
ställning mellan denna och klassiciteten. 1829
uppfördes »Marino Falieri» (sv. övers. 1842), som
vittnar om inflytande från Byron. Under 1830
års revolution skrev D. folkhymnerna »La
pa-risienne» (med musik av Auber), »La
varso-vienne>* och »La bruxelloise» och fortsatte
sedan sitt dramatiska författarskap med bl. a.
sorgespelen »Louis XI» (1832; »Ludvig XI»,
1845), »Les enfants d’Édouard» (1833;
»Konung Edvards söner», 1837), »La fille du Cid»
(1839; »Cid och hans dotter», 1843) och
lustspelet »Don Juan d’Autriche» (1835; »Don
Juan af Österrike», 1840). D:s »Oeuvres
com-plètes» utgåvos 1845 (senast 1885). — Monogr.
av Vuacheux (1893) och madame
Fauchier-Delavigne (1907). J. M.
Delbarhet, materiens egenskap att genom
mekaniska medel låta dela sig i smärre delar.
Fastän det för tanken icke möter något
hinder att driva delningen av en kontinuerlig,
homogen substans hur långt som helst, har
det i realitet m visat sig, att materiens
delbarhet är begränsad. Om man låter olivolja
utbreda sig på en vattenyta, kan man få ett
oljelager av blott 112 n/i tjocklek (1 ini = 1
milliondels mm). En såpbubblas tjocklek är
av samma storleksordning, men de svarta
fläckar, som visa sig på den, strax innan den
brister, ha en tjocklek av blott omkr. 12 un.
Om möjligheten att experimentellt uppdela
en a t o m se d. o., sp. 443. J. T.
Delboeuf [delbö’f], J o s e p h, belgisk
psykolog (1831—96), professor i Liége. Utförde bl. a.
värdefulla experiment ang. hypnotismen.
Resultaten äro framlagda i arbetet »De 1’origine
des ef fets curatifs de 1‘hypnotisme» (1887).
Delbos [delbå’], Étienne Marie Justin
Victor, fransk filosof (1862—1916), prof, i
Paris. Verkade särskilt för att göra Kants
kritiska filosofi känd i Frankrike, bl. a. genom
»La philosophie pratique de Kant» (1905) och en
kommenterad övers, av Kants »Grundlegung
zur Metaphysik der Sitten». Han har bl. a.
utgivit »La philosophie frangaise» (1919). S-e.
De’lbrück, Berthold, tysk språkforskare
(1842__1922), prof, i jämförande
språkforskning och sanskrit i Jena 1873—1913, brorson
till R. v. D. Redan från början riktade han
sin huvudsakliga uppmärksamhet på de
indo-europeiska språkens syntax och har genom
en rad smärre avh. samt framför allt genom
sina betydande huvudverk, »Altindische
Syntax» (»Syntaktische Forschungen», V, 1888)
och »Vergleichende Syntax der
indogermani-schen Sprachen» (delarna III—V av
Brug-mann-Delbrück, »Grundriss der vergleichenden
Grammatik», 1893—1900), gjort sig känd som
samtidens främste syntaktiker. »Grundfragen
der Sprachforschung» (1901) riktade sig mot
Wundts språkfilosofi. D:s sista större verk
var »Grundlagen der neuhochdeutschen
Satz-lehre» (1920). Delvis samarbetade han med
Windisch tse d. o.) och påverkades i viss mån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
