Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delbrück, Berthold - Delbrück, Clemens von - Delbrück, Hans - Delbrük, Rudolf von - Delcassé, Théophile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Delbrück, C. von—Delcassé, Th.
672
av dennes idéer. Jfr E. Hermann, »B. D. Ein
Gelehrtenleben aus Deutschlands grosser Zeit»
(1923). J. Ch-r.
De’lbriick, Cl em ens von (adlad 1916),
tysk ämbetsman och politiker (1856—1921).
D. blev 1896 överborgmästare i Danzig, 1902
oberpresident i Västpreussen och 1905
preussisk handelsminister samt var 1909—1/1
statssekreterare i riksinrikesministeriet och 1914—
16 även vice president i preussiska
statsmi-nisteriet. En kort tid, okt.—nov. 1918, var
han chef för Vilhelm II :s civilkabinett och
sökte som sådan motarbeta planerna på
kejsarens abdikation. Han anslöt sig efter
revolutionen till det nybildade tysknationella
folkpartiet, var led. 1919—20 av konstituerande
nationalförsamlingen och från 1920 till sin
död av tyska riksdagen. Som inrikesminister
genomförde D. flera viktiga lagar på
socialförsäkringsområdet. D:s »Reden 1906—16»
utgåvos 1917. Biogr. av J. v. Delbrück (1922).
De’Ibrück, Hans, tysk historiker, politiker
(f. 1848). Deltog som student i 1870—71 års
krig och vann därunder officersbefordran, blev
1873 fil. dr, var en tid den preussiske prinsen
Valdemars guvernör
och L. von Rankes
privatsekreterare samt
blev vid Berlins univ.
1881 docent, 1885 e. o.
och 1896 ord. prof, i
nyare historia.
Professuren lämnade han
1921. — Som historiker
tillhör D. den riktning,
som fått namnet»
Jung-rankianer» (se d. o.).
Han gjorde sig känd
först genom en kritik
av den klerikale J. Janssens uppfattning av
tysk historia under nyare tiden (»Historische
Methode»,i Preussische Jahrbücher 1884), senare
genom en mängd krigshistoriska arbeten, t.ex.
»Die Strategie des Perikles, erläutert durch
die Strategie Friedrichs des Grossen» (1890),
»Friedrich, Napoleon, Moltke» (1892) och
det stort anlagda verket »Geschichte der
Kriegskunst im Rahmen der politischen
Geschichte» (3 dir, 1900—06; 1—2 i revid. uppl.
1920—21). Flera av D:s arbeten behandla
Tysklands nyare historia, t. ex. »Bismarcks
Erbe» (1915) och »Krieg und Politik» (3 bd,
1918—19; om åren 1914—18), »Ludendorff,
Tirpitz, Falkenhayn» (1920) och »Ludendorffs
Selbstportrait» (1922; en häftig stridsskrift,
vari D. underkänner ej blott dennes politik
utan även hans krigskonst; framkallade flera
motskrifter). Nämnas må även D:s
»Historische und politische Aufsätze» (2:a uppl. 1909)
och »Weltgeschichte» (I, »Altertum», 1924;
II, »Mittelalter», 1925). Stort inflytande
utövade D. som utgivare 1883—1919 (t. o. m.
1889 tills, m. H. von Treitschke) av den
ansedda tidskriften Preussische Jahrbücher. Som
led. av tyska riksdagen 1884—90 och
preus
siska lantdagen 1882—85 tillhörde D. de
moderatkonservativa men har sedermera
närmat sig demokraterna. Litt.: M. Hobohm,
»H. D.» (1918). — Av hans bröder var Max
D. (1850—1919), från 1882 prof, vid Berlins
lantbrukshögskola, en framstående
zymotek-niker, som utövade stort inflytande på
jäs-ningsteknikens utveckling, och Ernst D. (f.
1858) är sedan 1912 president i tyska
statistikstyrelsen. (V. S-g.)
DeTbrück, Rudolf von, tysk statsman
(1817—1903). Blev 1848 ministerialdirektor
och chef för handelsavd. i preussiska
handels-ministeriet. 1853 års tullförening mellan de
tyska staterna och
1862 års
handelsfördrag mellan Preussen
och Frankrike voro
huvudsakligen en frukt
av D:s verksamhet.
1867 blev han
president i Nordtyska
förbundets kanslersäm-bete. Genom en
mission hösten 1870 till
de sydtyska hoven
bidrog han kraftigt till
den tyska enhetens
skapande och fick 1871 för sina förtjänster
om rikets grundläggning en statsbelöning på
200,000 thaler. S. å. blev D. president för det
nyupprättade rikskansliet. Som led. av tyska
riksdagen 1878—81 hävdade han mot
Bismarcks protektionism en liberal tull- och
handelspolitik. Jfr D:s »Lebenserinnerungen 1817
—1867» (2:a uppl. 1905). C. H. H.*
Delcassé, Théophile, fransk statsman
(1852 1lå—1923 22/z). Blev efter
universitetsstudier journalist och skrev utrikespolitiska
artiklar i den av Gambetta grundade
tidningen La République
Frangaise. 1889—1919
tillhör de D.
deputeradekammaren (med ett
kort avbrott 1913—14).
Han var jan.—dec. 1893
understatssekreterare
för kolonierna under
Ribot och Dupuy,
ivrade för ett särskilt
kolonialdepartement,
var dettas chef under
Dupuys andra ministär
(maj 1894—jan. 1895)
och verkade för utbyggandet av Frankrikes
kolonialvälde i Afrika. I Brissons andra
ministär blev D. juni 1898 utrikesminister (efter
Hanotaux) och kvarstod på denna post under
fyra följ, ministärer (Dupuy,
Waldeck-Rous-seau, Combes, Rouvier). S. å. medlade han
mellan Spanien och Förenta staterna (freden
i Paris 10 dec. 1898). I Fashodaaffären s. å.
(se F a s h o d a), vilken ytterst var en följd
av D:s egen afrikanska politik som
kolonialminister, vek han för Englands krav på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
