Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Delcassé, Théophile - Delcredere - Delcrederefond - Deldevez, Édouard Marie Ernest - Deleatur - Delécluze, Étienne Jean - Deledda-Madesani, Grazia - Deleen, Carl Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
Delcredere—Deleen
674
fransk reträtt. Mars 1899 följde en
konvention mellan de båda länderna om afrikanska
gränser; denna banade väg för snabbt växande
samförstånd, ocb en »entente cordiale» mellan
England och Frankrike kom till stånd 8 april
1904, varvid koloniala tvister i New Foundland,
Västafrika m. m. uppgjordes och England fick
fria händer i Egypten och Frankrike i
Marocko. Juni 1900 lyckades D. avveckla en
gränstvist med Spanien i Västafrika, kom s. å.
till samförstånd med Italien (ömsesidig
försäkran om fria händer i Marocko och Tripolis)
och slöt 1901 med Italien en hemlig
överenskommelse om neutralitet. Samtidigt strävade
han att befästa alliansen med Ryssland,
lyckades bilägga schismen mellan England och
Ryssland med anledning av
Doggerbankaffä-ren (se d. o.) 1904 och var en av
upphovsmännen till trippelententen
Frankrike-England-Ryssland (1907). D:s marockanska politik
tillfredsställde icke Tyskland, och då han vägrade
gå med på en konferens för Marockofrågan,
tvangs han, inför risken av krig, 6 juni
1905 att avgå ur ministären Rouvier. Därpå
höll han sig några år i bakgrunden men
försvarade 1909 så energiskt sin politik mot ett
hotfullt anfall av Clemenceau, att denne
störtades. Mars 1911—jan. 1913 var han
marinminister under Monis, Caillaux och Poincaré
och sändes febr. 1913 av den sistnämnde som
ambassadör till Petersburg för att ytterligare
stärka den fransk-ryska alliansen. Han
återkom ett år senare, blev aug. 1914
utrikesminister i Vivianis kabinett, hade stor andel i
de allierades konvention 5 sept. 1914 mot
varje tanke på separatfred men avgick okt.
1915 av hälsoskäl och missnöje med
Saloniki-expeditionens fullföljande. — Litt.: G. Stuart,
»French foreign policy, 1898—1914» (1921);
G. P. Gooch, »D.» (i Contemporary Review,
april 1923); W. d’Ormesson, »Portraits d’hier
et d’aujourd’hui» (1925). (A. A-t.)
Delcre’dere, it., »på tro och loven»,
övertagandet av borgensförpliktelse i ett
affärsförhållande. Den, som i egenskap av
kom-missionär eller mellanhand avslutar en affär,
t. ex. säljer varor, säges »stå delcredere», när
han inför säljaren ansvarar för köpesummans
riktiga erläggande. Som ersättning för detta
ansvar uppbär han i allm. viss procent av
summan.
Delcrederefond, fond, avsatt för mötande
av förluster.
Deldevez [däldove’], Édouard Marie
E r n e s t, fransk musiker (1817—97); 1859
andre, 1872 förste kapellmästare vid Stora
operan i Paris och sedermera prof, i
orkesterklassen vid konservatoriet. D. komponerade
J symfonier, kammarmusik, kantater,
kyrkomusik m. m. och utgav flera
uppmärksammade böcker, däribland »L’art du chef
d’or-■chestre» (1878) och »De 1’exécution
d’ensem-ble» (1888). T. N.
Deleätur, lat. (av delére, utplåna), »det må
utplånas», se del.
Delécluze [dolekly’z], Étienne Jean,
fransk författare och målare (1781—1863).
Studerade målning för Gros och utförde
krigs-tavlor i Versailles, idkade konstkritik i
tidningar samt utgav historiska verk, bl. a. ett
om Gregorius VII, Franciscus och Tomas från
Aquino och ett annat om Louis David samt
dennes lärjungar och samtida. G-g N.
Dele’dda-Madesa’ni, G r a z i a, en av det
moderna Italiens förnämsta författarinnor (f.
1872). Blev redan som ung flicka känd och
ryktbar inom och utom Italien genom sina
målande berättelser
och romaner,
skildrande livet på det roman
tiska, förut rätt okända
Sardinien. De utmärka
sig för glödande
kolorit, fin
iakttagelseförmåga och djup
idealitet. 1900 gifte hon
sig med en
ämbetsman, Madesani, i Rom
men bibehöll som
författarinna sitt flick
namn. Med
förflyttningen från fäderneön trädde fru D :s
regiona-listiska författarskap alltmer i bakgrunden, och
hon övergick så småningom helt till den
psykologiska romandiktningen utan lokalisering.
Bland de förnämsta av hennes senare verk,
vilka samtliga utmärka sig för fördjupning
och en alltmer konstnärligt utmejslad stil,
må nämnas »La madre» (1920), »Il segreto
dell’ uomo solitario» (1921), »Il Dio dei
vi-venti» (1922) och »La fuga in Egitto» (1926).
Bland fru D:s tidigare romaner från Sardinien
märkas »Anime oneste» (1896), »La via del
male» (1896; »På onda vägar», 1907), »Il
vecchio della montagna» (1900), »Elias
Por-tolu» (1903; sv. övers, s. å.), »Cenere» (1904),
»Nostalgie» (1905; »Regina Tagliamari», 1922)
och »L’edera» (1906). Hennes romaner äro
översatta till många språk. Hon har även
utgivit goda novellsamlingar och ett par
sceniska verk. Jfr A. Lindsström i Nord. Tidskr.
1912. K. A. H.
Deleen [-lè’n], Carl Erik, boktryckare,
lexikograf (1767—1850). Som e. o. notarie i
Svea hovrätt öppnade D. 1796 en bokhandel i
Stockholm och anlade där
1799 ett tryckeri, som snart
blev det förnämsta i landet.
Som Svenska akad:s bok j
tryckare (från omkr. 1801 |
t. o. m. 1829) genomförde
han i dess handlingar det
nya stavsättet och rättade
jämväl smärre oriktigheter i
de skrifter han tryckte. Han
utgav goda ordböcker i
främmande språk och översatte
flera av Swedenborgs skrifter. D. var en
originell, självständig natur, skicklig stilist samt
utomordentlig språklig kritiker och korrek-
V. 22
C. E. Deleens
bok-tryckarmärke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
