Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demetrios, 1. Demetrios Poliorketes (makedonisk konung) - Demetrios, 2. Demetrios II (makedonisk konung) - Demetrios, 1. Demetrios I Soter (syrisk konung) - Demetrios, 2. Demetrios II Nikator (syrisk konung) - Demetrios från Faleron (grekisk statsman) - Demetrius - Demidov, släkt - Demimond - Deminutiv - Demirbasch - Demisec - Demission - Demiurg - Demi, Jakub - Demmin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
705
Demetrios—Demmin
706
Ptolemaios av Egypten i en sjödrabbning vid
Salamis på Cypern, belägrade staden Rhodos
vintern 305—304, återkallades till Asien 302
och deltog i det olyckliga slaget vid Ipsos
301, där hans fader föll. Därefter befäste han
sitt välde i Mindre Asien men återvände snart
till Grekland och lyckades göra sig till
konung i Makedonien 293 f. Kr. Han blev
fördriven 288 och återvände till Asien, där han
råkade i fångenskap hos Seleukos. D. var
forntidens främste ingenjörofficer; särskilt
berömda voro de väldiga maskiner, med vilkas
hjälp han sökte intaga Rhodos. Han var en
tapper och skicklig fältherre men tillika
överdådig och obetänksam. D. var en äkta
kondot-tiärnatur, som med samma äventyrarhåg vann
framgångar och förslösade det vunna, svag för
vin, kvinnor och smicker. Det mest sympatiska
draget i hans karaktär var hans trofasthet mot
fadern. — 2. D. II, sonson till D. Poliorketes,
son till Antigonos Gonatas, var konung av
Makedonien 240—229 f. Kr. M. Pn N-u.
Deme’trios (lat. Deme’trius), två syriska
konungar. 1. D. I Sotèr (reg. 163—150 f. Kr.),
son till Seleukos Filopator i Syrien,
efterträdare till Antiochos Epifanes (se d. o.), förde
krig bl. a. mot Judas Mackabeus. — 2. D.
II Nikätor (»segraren»), den förres son
och efterträdare (d. 125 f. Kr.). Råkade i
fångenskap hos parterna 139. Frigiven ur
fångenskapen, återvann han resterna av riket,
sedan hans broder och efterträdare Antiochos
VII Sidetes stupat i ett olyckligt krig mot
parterna 129 f. Kr. M. Pn N-n.
Deme’trios från Faléron (lat. Deme’trius
Phalèreus), grekisk statsman och filosof av
den peripatetiska skolan (omkr. 345—283 f.
Kr.), född i den attiska hamnorten Faleron.
Då Aten kom under makedonisk överhöghet,
satte Kassandros honom till stadens
styresman (omkr. 317 f. Kr.); hans förvaltning
medförde en betydande materiell blomstring.
Då Demetrios Poliorketes 307 f. Kr. intog
Aten, måste D. fly, hatad och dömd till döden
av den segrande demokratien. Han fann en
tillflykt först i Tebe och sedan hos
Ptolemaios I i Egypten. D. var en produktiv
författare i filosofi, statsvetenskap, retorik o. s. v.
och dessutom en vacker och elegant man, vän
av lyx och förfinade njutningar. M.PnN-n.
Demètrius, ryska storfurstar, se Dimitrij.
Demidov [-i’daf], rysk släkt. Nikita D.
(1656—1725), son till en smed i Tula, bedrev
vapenfabrikation under Peter I, grundade
järnverk och bergverk i Ural. Hans son
Akin-fij (1678—1745) exploaterade silvergruvorna
i Kolyvan, vilka grundläde släktens oerhörda
förmögenhet. Flera av dess medlemmar gjorde
sig kända för välgörenhet och mecenatskap,
bl. a. Pavel Grigorjevitj (1738—1821),
som lät anlägga den botaniska trädgården i
Moskva och upprättade ett lyceum i Jaroslavl,
samt Pavel Nikolajevitj (1798—1840),
som stiftade det s. k. demidovska priset,
utdelat av ryska vet.-akad. Dennes broder A n a-
tolij Nikolajevitj (1812—70) var en
tid chargé d’affaires hos hertigen av Toscana,
som utnämnde honom till furste av San D
o-n a t o. Han omhuldade konst och vetenskap
och utrustade 1837 en vetenskaplig expedition
till Sydryssland, vilken där upptäckte stora
stenkolslager. D. utgav expeditionens resultat
i flera praktverk och skrev själv bl. a. »Lettres
sur 1’empire de Russie» (1840). Han var 1840
—45 g. m. Jéröme Bonapartes dotter Mathilde.
D. blev 1842 led. av sv. Vet.-akad. A. A-t.
Demimond [-må’nd] (fr. demimonde),
halvvärld; ordet bildades av A., Dumas d. y., som
i pjäsen »Le demi-monde» (1855) med d. avsåg
en klass av urspårade individer i Paris, vilka
i det yttre efterhärmade societetens eleganta
levnadssätt och stodo emellan le monde, (stora)
världen, och de prostituerade; numera vanl.
om skörlevnadskvinnor, som leva i lyx.
Deminutlv, se Diminutiv.
Demirbasch, turk, (av demir, järn, och basch,
huvud), »järnhuvudet», turkiskt binamn på
Karl XII efter kalabaliken i Bender.
Demisec [domise’k], fr., halvtorr (om
champagne).
Demission (fr. démission, av lat. demi ttere,
nedsläppa), nedläggande (av ett ämbete).
Brukas särskilt om ministärer (och medl. av
sådana), varvid oftast redan anhållandet om
avsked kallas d. — Verb: Demissionèra,
begära avsked, avgå. — Jfr D i m i s s i o n.
Demiu’rg (grek. demiurgo’s, av démos, folk,
och e’rgon, verk), urspr. en, som idkar en
offentlig el. allmännyttig verksamhet;
verkmästare’, byggmästare, konstnär; i Ättika före
Peisistratos’ välde hantverkarna (jämte
konstnärer och läkare) som tredje samhällsklass
bredvid adeln och bondeklassen; hos Platon
gudomen som skapande, ordnande,
världsbildande makt; hos gnostikerna en från den
högste guden skild och honom underordnad
skapare av sinnevärlden, delvis identifierad
med den gammaltestamentlige guden och då
uppfattad som ett relativt ont väsen; hos
nyplatonikerna världssjälen, som danat
materien och själv utgör en andra
emanations-form av det absoluta. Uttrycket möter ofta
i Stagnelius’ lyriska diktning, med
anslutning till innehållet i »Adams bok» (jfr
G n o s t i c i s m).
Deml, J a k u b, tjeckisk präst och
författare (f. 1878). Tillhör den katolska riktningen
inom modern tjeckisk litteratur. D:s bästa
arbete är »Miriam» (1916), en samling prosalyrik,
präglad av innerlig religiositet och mystisk
uppfattning av kärleken. C. T-t.
De’mmin, stad i preuss. prov. Pommern,
vid Peene, 45 km s. om Stralsund; 12,602 inv.
(1925). — D. omtalas redan 1070, intogs 1211 av
Valdemar Sejr, blev åter fritt 1227 och ingick
i hansan 1283. Det intogs 14 febr. 1631 av
Gustav II Adolf, som lät förstärka dess
befästningar. Dessa förstärktes ytterligare från
1647 efter ett av Mardefelt med Erik
Dahl-berghs hjälp uppgjort förslag, varvid slottet
V. 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
