Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demonstrativ - Demonstrera - Demontera - Demoralisera - Demos - Demosthenes (fältherre) - Demosthenes (talare, statsman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
721
Demonstrativ—Demosthenes
722
Demonstrativ, med avsikt påfallande;
utmanande. — D. pronomen, se Pronomen.
Demonstrera, se Demonstration.
Demontera (fr. démonter, kasta av hästen,
låta sitta av), medelst frontal artillerield
förstöra fientliga kanoner el. göra dem
obrukbara till strid. — Demontèrbatteri
anlägges för att beskjuta och förstöra ett
försvarsverks frontalbestyckning. Se
Fäst-ni ngsk r ig. L. W :son M.*
Demoralisera (fr. démoraliser), moraliskt
fördärva; upplösa manstukten hos (krigsfolk);
bringa i osäkerhet (om hande Ismarknad).
Demos, grek. (sv. plur. démer), folk, i
synnerhet suveränt folk; distrikt, kommun. I
Ättika gavs namnet åt de små kommuner, i
vilka hela landet var indelat och som av
Kleisthenes (se d. o.) nyorganiserades som
grundval för statslivet. Föreståndaren för en
d. kallades d e m a r k. Till hans åliggande
hörde bl. a. att föra listor över kommunens
medlemmar. A. M. A.*
Demo’sthenes (grek. Dèmosthe’nés), atensk
fältherre under peloponnesiska kriget (d. 413
f. Kr.). Under D:s kraftiga ledning togo
atenarna 426 efter pestens slut till offensiven.
På en expedition till Sicilien besatte D. 425
den strategiskt viktiga udden Pylos i
Messe-nien för att därifrån hota Sparta. 413 sändes
han med en flotta till Sicilien för att
undsätta Nikias och blev liksom denne efter den
grekiska härens kapitulation avrättad av
syrakusanerna. A. M. A.*
Demo’sthenes (grek. Démosthe’nés), atensk
talare och statsman (384—322 f. Kr.).
Tillhörde en förmögen familj, men fadern, som
var vapenfabrikant, dog under D:s barndom,
och förmyndarna
gjorde av med
förmögenheten. D.
ägnade sig åt
studier i talkonst hos
Isaios, närmast för
verksamhet som
advokat.
Anekdoter berätta om den
energi, med vilken
D. övervann vissa
naturliga hinder i
uttal och stämma.
När han blivit
myndig, anlade han
process mot de
oredliga förmyndarna
(364); de blevo
fällda, men
förmögenheten stod icke
att återvinna. D. ägnade sig därför åt att
avfatta tal, med vilka hans klienter
uppträdde inför rätta. I det politiska livet
uppträdde han först 354 och blev där framgent
en dominerande personlighet.
Bakgrunden till D:s politiska verksamhet
bildas av motsatsen mellan Makedoniens
under Filip tillväxande makt och Atens gamla
anspråk på ledande ställning och fotfäste på
n. kusten av Egeiska havet. D. insåg tidigare
än andra den från Filip hotande faran och
manade till energiskt ingripande (första
filip-piska talet 351), och då Filip vände sig mot
staden Olynthos på halvön Chalkidike, sökte
D. i sina tre olynthiska tal (det sista 348 f.
Kr.) åstadkomma ett kraftigt understöd, men
Atens hjälpsändning kom för sent. Då
atenarna blivit utledsna på det långvariga
kriget och insågo, att det var omöjligt att
från-rycka Filip de vunna fördelarna, verkade D.
själv för fred och inträdde jämte Aischines
(se d. o.) och Filokrates (se d. o.) i den
kommission, som sändes till Makedonien för att
underhandla om fred och sedan för att beediga
den (346). Det uppgivande av gamla anspråk,
som Filokrates’ fred medförde, var
ovälkommet för atenarna, och oviljan förstärktes
därav, att fokerna, som Aten sökte skydda, nu
blevo kuvade av Filip (andra »heliga kriget»;
se D e 1 f i). Så blev Filokrates’ fred
utgångspunkt för en rad processer, i vilka D. sökte
tillintetgöra anhängarna av en fredlig politik
mot Makedonien. Det första slaget, en
anklagelse mot Aischines för oredlighet vid
fredsunderhandlingarna, lyckades denne parera
genom en pikant skandalprocess. Därefter sökte
D. draga flera stater på Peloponnesos över
på Atens sida; då Filip besvärade sig, höll
D. andra filippiska talet (343). Då Filip nu
började underlägga sig Trakien, där Aten
hade besittningar och viktiga
handelsintressen, blev D. ledande (talet om Chersonnesos;
det tredje filippiska 341, program för
omfattande rustningar och propaganda); han
lyckades också bilda ett förbund av grekiska
stater. I Trakien kom det till öppet krig.
Aten understödde framgångsrikt Bysantion
mot Filip. Allt berodde nu på Tebes hållning.
Ehuru Filip sedan gammalt hade förbindelser
där, lät Tebe i känslan av hans hotande
övermakt förmå sig av D. att biträda förbundet.
Det invecklade händelseförloppet — i Aten
bragte D. oppositionen till tystnad och
framdrev avgörandet — avslöts med slaget vid
Chaironeia 338, där Filip segrade men
behandlade Aten milt. D. fick i uppdrag att hålla
minnestalet över de fallna. Då Filip blev
mördad 336 f. Kr., trodde grekerna tiden
vara kommen att befria sig från beroendet
av Makedonien. D. underskattade starkt
Alexander den store (»den dumme pojken»); Tebe
blev förstört, men Aten och D. sluppo lindrigt
undan. Under Alexander måste Aten hålla
sig stilla. Till denna tid hör den berömda
processen »om kransen», en uppgörelse mellan
de två stora talarna D. och Aischines om
deras politiska verksamhet; den ändade i ett
förkrossande nederlag för Aischines, som måste
gå i landsflykt. Då Alexanders skattmästare,
Harpalos, rymde till Aten med en väldig
penningsumma, blev D. invecklad i en
undersökning om vart Harpalos’ penningar tagit vägen
och, då han icke kunde tillfredsställande
re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
