Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Désaugiers, Marc Antoine Madeleine - Desault, Pierre Joseph - Desavuera - Desbois, Jules - Desbordes-Valmore, Marceline - Desboutin, Marcelin Gilbert - Desca, Edmond - Descabezado - Descampes, Édouard Eugène François - Des Cars, Jean François de Pérusse (d’Escars) - Descartes, René - Descendenslära, Härstamningslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
761
Desault—Descendenslära
762
sar mycket uppskattade dryckessånger,
kärleksvisor och parodier återfinnas i »Chansons
et poésies diverses» (1808—16; ny uppl. 1858).
Nu äro de till större delen förgätna och liknas
av Sainte-Beuve vid »champagne, från vilken
fradgan försvunnit». (Kj.S-g.)
Desault [deså’], Pierre Joseph, fransk
läkare (1744—95), den kirurgiska anatomiens
egentlige grundläggare. Lärare till Bichat.
D:s »CEuvres chirurgicales» utgåvos 1798.
Desavuèra (fr. désavouer), uttryckligen
ogilla, förklara osann el. oriktig (särskilt om
påstående el. åtgärd av off. ombud, tolk o. s. v.).
Desbois [debwa’], J u 1 e s, fransk skulptör
(f. 1851), elev av Cavelier, verksam i Paris.
Är berömd för gruppen »Döden och
vedhuggaren», statyn »Leda» (i Luxembourgmuseet),
den i trä utförda bilden »Fattigdomen», många
statyetter i olika material samt
konstindustriella föremål (en samling i Musée Galliéra
i Paris). G-g N.
Desbordes-Valmore [debå’rd-valmå’r], M a
r-celine, fransk skaldinna (1785—1859).
Hennes liv, tryckt av fattigdom, var omväxlande
och olyckligt. 1818 utkom hennes första
diktsamling, »Élégies et romances», vilken följdes
av flera i samma klassisk-romantiska stil, ss.
»Les pleurs» (1833), »Bouquets et prières»
(1843), samt några sentimentala romaner.
Postumt utkommo ett par häften lyrik samt
hennes »Correspondance» (1896). Som
skaldinna var hon framför allt påverkad av
Lamar-tine, vars elegiska ton anslog besläktade
strängar i hennes veka och melankoliska
temperament. Av samtiden ställdes hon som
lyriker vid sidan av Musset. Litt.:
Sainte-Beuve, »M:me D. et sa correspondance» (1870);
biogr. av J. Boulenger (1909), L. Descaves
(1910) och S. Zweig (1920). (Kj.S-g.)
Desboutin [debotä’], Marcelin G i
1-b e r t, fransk målare och gravör (1823—1903).
Var en ytterst alsterrik målare. Som sådan
utan betydelse, nådde han däremot
mästerskap i sina raderade porträtt och i gravyrer
efter målningar. G-g N.
Desca [deska’], E d m o n d, fransk skulptör
(f. 1855). Började som marmorhuggare,
studerade vid École des beaux-arts, har utfört
kraftiga och storslagna monumentala arbeten:
»De frivilligas avtåg», »örnjägaren»,
»Re-vanche», »Éternelle expiation», Berlioz’
monument m. fl. G-g N.
Descabezado [öäska<uäsa’öå], vulkaniskt
bergmassiv i mellersta Chile, prov. Talca;
toppen D. grande når 3,830 m, D. chico
3,330 m och Cerro azul 3,745 m, Colorado
n. därom 3,500 m. Till D. räknas även (enl.
A. Pissis) Peteröa (4,090 m) i prov. Curicé.
Descamps [dekä’], Édouard Eugène
F r a n g o i s, baron, belgisk rättslärd (f. 1847).
D. blev 1872 professor i folkrätt i Leuven och
1892 senator samt var 1899 belgisk delegerad
på 1 :a Haagkonferensen och 1907—10
minister för vetenskap och konst (i kabinettet
Schollaert). Bland hans talrika och högt
skattade skrifter på rättsfilosofiens och
folkrättens områden märkas »Études de
philo-sophie du droit» (1886; 2:a uppl. 1896),
»Es-sais sur 1’organisation de 1’arbitrage
interna-tional» (1896), »Le droit de la paix et de la
guerre» (1898) och »La neutralité de la
Bel-gique» (1902). Vid en pristävlan om det bästa
arbetet om negerslaveriet i Afrika vann D.
priset med sitt femaktsdrama »Africa» (1893),
som översatts till flera språk. V. S-g.
Des Cars [de kä’r], Jean Frangois de
P é r u s s e (även d’E s c a r s), hertig, fransk
memoarförfattare (1747-—1822). Var militär,
emigrerade 1789 och var 1791—92 de kungl.
prinsarnas fullmäktige vid svenska hovet.
D. återvände till Frankrike 1805 samt blev
under restaurationen general och pär. 1816
blev han hertig. D:s »Mémoires» (2 bd,
1890), av ringa historiskt värde, ägna ett par
kapitel åt Sverige (1791—92).
Descartes [deka’rt], René, se Cartesius.
Descende’nslära [-Jen- el. -sen-] (av lat.
desce’ndere, härstamma), Härstamning
s-1 ä r a, teori om de olikartade livsformernas
härkomst och utveckling. Här nedan följer en
historisk översikt av de olika teorier, som
uppställts i fråga om härstamningen.
1) Tiden före Darwin. Sedan äldsta tider
har mänskligheten haft föreställningen, att
likartade livsformer ha gemensam härkomst.
I bibelns syndaflodsberättelse säges sålunda,
att ett par djur av varje art intogs i arken
och sedan förökade sig och uppfyllde jorden.
Här framträder föreställningen om gemensam
härkomst för alla individer av en och samma
art, således ett genetiskt artbegrepp i
primitiv form. Ett dylikt antagande av
artskapelse i begynnelsen förekommer i alla gamla
skapelsemyter, evad sedan djuren antagas ha
uppkommit ur jorden eller skapats av en gud.
Primitiva människor kunna dock aldrig tänka
sig naturen lagbunden; alltså kunde också,
särskilt när trolldom kom med i spelet, vad
som helst alstra vad som helst. Dessutom
an-sågos djur, som uppträdde plötsligt och
massvis, alltid ha ett särskilt upphov: lämlar
regnade ned från himlen, ohyra uppstod ur
skämda vätskor i kroppen. Första villkoret
för uppkomsten av en verklig d. var
naturligtvis erkännandet av lagbundenhet i
utvecklingen. Linné kan sägas vara den
verklige banbrytaren därvid. Med uteslutande av
alla uralstringsantaganden påstod han, att så
många arter finnas, som skapats i
begynnelsen; senare medgav han, att blott några arter
behö.vt bli skapade, ur vilka sedan de övriga
i tidernas längd utvecklade sig. Jämte det
att han sålunda medgav artförändring, sökte
han utreda de inbördes
släktskapsförhållandena, särskilt inom växtriket, där han livet
igenom arbetade på att skapa ett naturligt
system. Vid sidan av detta genetiska
artbegrepp framträder ett annat, som
härstammar från Platons filosofi och kan kallas det
ideella, antagandet, att alla individer av en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
