Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Descendenslära, Härstamningslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
763
Descendenslära
764
art äro variationer av den idealform, som
tänkes existera i idéernas värld. Det fick
särskilt uppsving inom den romantiska
naturfilosofien. Redan på 1700-talet
framträdde emellertid teorier om olika livsformers
övergång i varandra, delvis säkerligen
påverkade av Linnés nyssnämnda antaganden om
arters utveckling i historisk tid. B u f f o n
försökte härleda olika husdjursraser ur
varandra, B o n n e t förnekade alla skarpa
artgränser och uppställde alla levande varelser
i en enda serie, vars högre former han ville
härleda ur de lägre. Denna tanke
utvecklades vidare av L a m a r c k, som till
förklaring av livsformernas olikhet framkastade
påståendet, att djurens organ förändras genom
funktionen: giraffen hade fått sin långa hals
genom att sträcka sig efter trädens löv,
simfåglarna simhud mellan tårna genom att
spärra ut dessa i vattnet o. s. v. »Det är icke
organen, d. v. s. formen och beskaffenheten hos
djurets kroppsdelar, som givit upphov åt dess
vanor, utan tvärtom vanorna, sättet, varpå
djuret och dess förfäder levat, som efter
hand bildat dess kroppsform, organ och
egenskaper», säger han. På detta sätt härledde
han alla organs uppkomst: den primitivaste
organismen var en klump av gelatinartat
ämne; genom att födan samlade sig på ett
särskilt ställe, bildades en instjälpning,
varur matsmältningskanalen uppstått.
Dessutom hade geografisk fördelning, klimat- och
näringsförhållanden o. s. v. inverkat på
artbildningen, varjämte primitiva livsformer
ständigt nybildades genom uralstring.
Slutligen såg han hos alla levande varelser en
inneboende strävan till utveckling, som
förklarade vad som eljest på detta område är
oförklarligt. Denna d. slog ej igenom. En
svaghet däri var Lamarcks försök att
till-lämpa den i detalj med härledning av högre
former ur närmast lägre nu existerande:
fåglar ur sköldpaddor, däggdjur ur krokodiler
o. s. v., vilket samtidens jämförande anatomi
underkände. I själva verket undanskymdes
härstamningsspörsmålen under den följande
tiden av den jämförande anatomiens och
morfologiens problem, vilka jämlikt den dåtida
romantiska naturfilosofien fattades rent
ideellt: man sökte efter ideella »urformer» att
jämföra de existerande varelserna och deras
byggnad med. Meningsutbytena — t. ex.
mellan Cuvier och Geoffroy Saint-Hilaire —
gällde blott hur långt jämförelsen finge sträcka
sig. Artbegreppet fattades då jämväl ideellt:
för en Cuvier, en de Candolle var arternas
oföränderlighet ett faktum; frågan huru
livsformerna uppkommit diskuterades över
huvud icke.
Emellertid tvungo sig
härstamningsproble-men i mitten av 1800-talet åter på forskningen
av flera skäl. Ett vägande sådant var
geologiens utveckling. Frånsett enstaka tidigare
ansatser, var Buffon den förste, som öppet
åsidosatte den dittills gällande bibliska
kro
nologien och sökte indela jordens historia i
perioder efter de fossila livsformer, som de
olika jordlagren inneslöto. Bonnet följde
honom häri och antog, att en rad på varandra
följande katastrofer förstört de tidigare
livsformerna, varefter nya alstrats ur kvarlevande
»livsfrön». Cuvier upptog och bearbetade
systematiskt denna katastrofteori; genom att
beskriva massor av fossila arter och genom
de metoder han därvid skapade blev han den
moderna paleontologiens fader. Katastroferna
gåvo honom förklaringen till att arter, som
funnits, dött ut; frågan huru nya
uppkommit sköt han ifrån sig. I England
skapade L y e 11 senare den »aktualistiska»
geologien; han antog en kontinuerlig utveckling
och förnekade alla våldsamma avbrott.
Art-bildningsfrågan försökte emellertid ej heller
han besvara. Samtidigt med att geologien
belyste artutbredningen i tiden, fäste den
genom H u m b o 1 d t m. fl. utvecklade växt- och
djurgeografien uppmärksamheten på arternas
utbredning i rummet, något som yttermera
tillspetsade problemet om arternas uppkomst.
Därjämte ökades intresset för
utvecklingsproblemen i början av 1800-talet genom
liberalismens yrkande på förändringar och tro på
framåtskridande i samhällslivet. Tänkare som
C o m t e och M i 11 främjade genom sina
sociala teorier i hög grad utveeklingstanken. —
Genom Darwin blev d. biologiens centrala
problem.
2) Darwin och hans tid. Charles
Darwin (se d. o. och Darwinism) utgick från
arternas utbredning. På sin världsomsegling
fann han på ögrupper i Stilla havet, främst
Galapagosgruppen, de enskilda öarna bebodda
av arter, besläktade men ej lika, som
tillhörde sydamerikanska släkten. Sedan
ungdomen hade han lärt sig, att arterna voro
oföränderliga, emedan de blivit skapade i
begynnelsen; nu tedde sig för honom tanken,
att varje liten ö fått sig egna arter skapade,
som en orimlighet, och därmed började hos
honom även tron på artkonstansen vackla.
Hemkommen tog han fatt på
artbildningspro-blemet. Lamarcks teorier ville han ej veta
av; i stället syntes husdjursraserna vara
lämpliga utgångspunkter för problemets lösning;
de extrema formerna av t. ex. hundraser skilja
sig ju från varandra mer än många »goda»
arter och anses dock ha uppkommit ur en och
samma urform. Genom att sammanställa
resultaten av egna under åratal utförda
upp-födningsförsök och massor av visserligen föga
kritiskt sovrade meddelanden från praktiker
kom Darwin till den slutsatsen, att de
enskilda individerna i avkomman städse äro
något olika föräldrarna i fråga om
egenskaper; genom att utvälja individer med
önskvärda egenskaper och låta dem fortplanta sig
kunde uppfödaren under några släktled
framkalla de husdjursformer han önskade.
Avkommans variabilitet, som olikheten med
föräldrarna kallades, och uppfödarens urval hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
