Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Descendenslära, Härstamningslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Descendenslära
766
således framkallat husdjursraserna. Att även
i naturen avkomman varierade i olika
riktningar tog Darwin för givet, men huru
finna-motsvarighet till urvalet? I Malthus’
befolkningsteorier trodde sig Darwin finna
förklaringen. Liksom enligt denne en kamp för
tillvaron finns bland människorna, i det att
flera födas, än som kunna finna utkomst,
varvid de svagaste måste gå under, ansåg
Darwin, att bland de levande varelserna i
naturen överproduktion sker av individer, bland
vilka de, som ha de största förutsättningarna,
segra i kampen för tillvaron och få
möjligheter att fortplanta de variationer i
egenskaper, som utmärka dem. Genom att
urvalet sålunda efter hand hopat och
mångdubblat livsdugliga variationer släkte efter
släkte, hade enligt Darwin de olikheter
framkallats, genom vilka nya arter, släkten o. s. v.
uppstått, överproduktionen av livsformer
ansåg Darwin bevisad av de massor av frön och
yngel, som produceras och gå förlorade.
Kampen för tillvaron åter såg han i rovdjurs
förföljelser, otillräckliga näringsmöjligheter,
klimatförsämringar och andra organismernas liv
försvårande omständigheter. Utbildningen av
nya arter främjades också av geologiska
förändringar, som efter hand skapat
geografisk isolering och nya livsförhållanden. Ty
även direkt yttre påverkan, framkallande
utbildning av vissa organ och försvagande av
andra, ansåg Darwin medverka vid
artbildningen, således samma tanke, som uttalats av
den annars av honom ogillade Lamarck.
Senare tilläde Darwin en ny teori för att
förklara uppkomsten av sekundära
könskaraktä-rer. Enligt denna »könsurvalslära» skulle t.
ex. tuppens granna färger, hjorthanens horn
och näktergalens sång ha uppkommit av att
honorna föredragit de vackraste och rikast
utrustade hanarna och lämnat deras
egenskaper i arv åt avkomman.
Samtidigt med och oberoende av Darwin
framlade A. R. W a 11 a c e en liknande teori.
Även han hade arbetat i en övärld — den
indiska —, hade observerat arternas isolering
och studerat Malthus. Följden blev en
liknande teori om artbildning genom variation
och konkurrens. — Wallace hade emellertid
intet intresse för husdjursraser och förkastade
könsurvalsläran. I stället framlade han sin
berömda teori om skyddande likhet och
»mi-micry»: att t. ex. vissa flugors likhet med
humlor, vissa giftlösa ormars likhet med
giftiga skulle ha framkallats av urvalet, i det
att de värnlösa flugorna och ormarna vunnit
skydd mot fiender, ju mer de blivit lika de
giftiga djur, i vilkas närhet de leva. På
samma sätt skulle även polardjurens vita och
ökendjurens sandgula färg ha uppstått,
medan å andra sidan särskilt granna färger, som
t. ex. salamanderns och nyckelpigans,
utbildats som varningsfärger i sammanhang med
elak smak, giftighet eller någon annan farlig
eller motbjudande egenskap.
Den teori, vars innehåll ovan anförts, väckte
vid sitt framträdande (1859) ett oerhört
uppseende. På liberalt håll framkallade den
hänförelse: man fann läran om det naturliga
urvalet bekräfta giltigheten av yrkandet på fri
konkurrens, vilket städse varit en av
liberalismens grundvalar, och dessutom i själva
härstamningsläran ett gott vapen i striden
mot den kristliga konservatismen, vars
skapelsedogmer redan 1700-talsupplysningen
angripit. Just denna motsatsställning mot
kristendomen gjorde emellertid d. förhatlig på
konservativt håll, varjämte den idealistiska
filosofien såg en yttring av tidens
materialism i den. Diskussionen om d. blev därför
från början allt utom opartisk: på liberalt
håll populariserades den som ett vapen i den
sociala och politiska striden; bland dess
talmän i detta avseende märkas främst H u
x-1 e y, »darwinismens generalagent», som han
själv kallade sig, i England, och H a e c k e 1
i Tyskland; den förre en till formen hovsam
men i sak ytterst skarp polemiker, den senare
en ständigt hänförd och även medryckande, i
tonen bullersam, i sak okritisk agitator, som
för övrigt i d. främst såg ett medel att bevisa
människans »naturliga skapelse». D:s
motståndare stödde sig i sin vetenskapliga
argumentering främst på den idealistiska
morfologien, klandrade även de oklara begreppen och
den svaga bevisföringen men slogo endast
alltför ofta över i en religiös och moraliserande
ton, som förtog verkan av deras inlägg. I
England var det främst R. O w e n, i
Tyskland Köllike r, saklig och hovsam, och
W i g a n d, grundlig och vidlyftig men oklar,
som bland d:s tidigare motståndare ägde
något större anseende. Emellertid
förstummades motståndet snart inför de utomordentligt
storartade och mångsidiga forskningsresultat,
som1 den nya teoriens användning framkallade
inom skilda grenar av biologien. Systematik
och morfologi fingo genom dess inflytande nya
uppslag av oanad bärvidd, växt- och
djurgeografien omgestaltades likaledes, nya
specialområden skapades, t. ex. ekologien, och
pale-ontologien fick nu först en verkligt hållbar
grundval. Särskilt 1870- och 1880-talet stodo,
kan man säga, i d:s tecken, även med
avseende på den allmänna kulturuppfattningen:
historia, språkforskning, ja, även
religions-forskning arbetade efter utvecklingshistoriska
linjer, och inom skönlitteraturen rönte den
s. k. naturalismen starkt inflytande av d.
Emellertid utvecklade sig d. i olika
riktningar. I England härskade det intresse för
härstamningsforskning på geografisk och
statistisk grundval, som redan Darwin
föredragit; bland denna riktnings representanter
må nämnas G a 11 o n med sin biometriska
statistik. Även utvecklingsfilosofen
Herbert Spencer bör, ehuru ej biolog av
facket, nämnas bland d:s förespråkare,
särskilt i dess tillämpning på det sociala
området, där han ville förbättra kommande
släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
