Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Descendenslära, Härstamningslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
767
Descendenslära
768
led. genom att främja goda vanor hos nu
levande, alltså tillämpa Lamarcks teorier. I
Tyskland, som under denna tid fick ledningen
på det naturvetenskapliga området,
utvecklade sig d. i annan riktning. Gegenbaur,
dess främste representant, sökte stöd för denna
lära i den jämförande morfologien, som
tidigare bearbetats på idealistisk grundval; i
stället för att uttänka idealtyper, med vilka
de existerande homologa organen jämfördes,
rekonstruerade man nu urtyper, ur vilka
organen hos besläktade former härleddes.
Gegenbaur rekonstruerade sålunda en urextremitet
för ryggradsdjursklassen, som han kallade
arkipterygium, ur vilken alla
extremitetformer: fenor, vingar, ben och armar, kunde
härledas. Gegenbaur följdes av en hel skola, som
med stor framgång använde hans metod för
systematiskt ändamål: nämnas må F ü
r-b ringer med sina jämförande
undersökningar av fågelklassen, Hubrecht, som
särskilt studerade däggdjur, i Sverige
Tullberg och L e c h e. Även embryologien
indrogs i dessa undersökningar, särskilt av
Haeckel, som dock handskades rätt vårdslöst
med dess detaljer; i samband därmed skapade
han sin gastræateori och, med förarbeten av
Fritz Müller, den biogenetiska satsen
(se d. o.). Denna »morfogenetiska» d. hade
fördelen att operera med bestämt fattbara
enheter — organen, som kunna beskrivas och
avbildas — i st. f. det vaga och
svårbegrän-sade artbegreppet. Visserligen höll man
fortfarande på arthärstamningen, särskilt
Haeckel, som fåfängt sökte skapa en darwinistisk
systematik i st. f. den linneanska, men i allm.
höll man sig till en jämförande morfologi, som
ofta mera i ord än i sak skilde sig från den
gamla idealistiska.
3) Olika nyare riktningar. På 1880- och
1890-talet började darwinismen splittras i en
mängd olika riktningar. Den förste opponent
mot dess ursprungliga formulering, som vann
gehör, var N ä g e 1 i. Stödd på
växtodlings-experiment, framhöll han, att det naturliga
urvalet icke kan äga formbildande kraft; det
utgallrar endast mellanformer, men
utvecklingen som sådan framkallas dels av en inre
kraft, som leder släktledens formbildning i
viss riktning, ej åt olika håll, som Darwins
variationsteori förutsätter, dels av direkt yttre
påverkan. Förhållandet mellan urvalet i
Darwins anda och den direkta påverkan i
La-niarcks blev i själva verket den väsentliga
tvistepunkten i den följande tidens
meningsutbyte i denna fråga. Darwin och hans
samtida hade låtit båda verka, och denna så
att säga officiellt darwinistiska d. har
ännu i senaste tid haft företrädare, t. ex.
Pia te. Lamarckismen fick däremot en
oförsonlig fiende i Weismann, skaparen av
teorien om groddplasman, den särskilda,
ärft-lighetsbärande cellsubstansen (se
Ärftlig-h e t). Han sökte genom experiment bevisa,
att direkt yttre påverkan icke förändrar
groddplasman, således icke heller framkallar
några ärftliga förändringar i
kroppsformen. I stället härledde han hela
utvecklingen ur det naturliga urvalet, proklamerade
»urvalets allmakt». Han fick emellertid röna
skarp motsägelse; med tiden blevo de, som
höllo på »urvalets vanmakt», allt flera. Till
dessa s. k. nylamarckister kunna hänföras de
flesta nyare utvecklingsforskare i Frankrike.
Där hade darwinismen aldrig slagit rot; sedan
Cuviers gamla skola gått ur tiden, vände man
sig till Lamarck och fick därigenom en fransk
d. att utgå från. Dess främste målsman blev
G i a r d, som väl ej förnekade urvalets
existens men som hänförde det till vad han
kallade utvecklingens sekundära faktorer, medan
den direkta påverkningens resultat kallades
primära och ansågos vara artbildningens
skapande kraft. Fullkomligt förnekades urvalets
existens av bl. a. Pauly, som till bevis
anförde exempel på lemlästade och missbildade
djur, vilka levat länge i det fria utan att
duka under i kampen för tillvaron, och
framför allt av Oscar Hertwig, som använde
sina sista år till en konsekvent kamp mot
darwinismen; hans egen ståndpunkt var en
modifierad lamarckism. Bland andra, som
försökt att lösa utvecklingsproblemet, må
nämnas E i m e r, som närmast i Nägelis anda höll
på en utvecklingslag, som verkar i viss given
riktning, påverkad av yttre omständigheter,
och S e m o n, som modifierade lamarckismen
genom att kombinera den med Weismanns
groddplasmateori: det i och för sig övergående
yttre inflytandet skulle indirekt påverka
groddplasman.
4) Ärftlighetsforskningens inflytande. Medan
sålunda den gamla d. upplöste sig i varandra
bekämpande riktningar, framväxte ur den en
helt ny forskningsgren med nya mål och
medel: den moderna experimentella
ärftlighetsforskningen, här berörd blott för så vitt den
påverkat d. (se i övrigt Ärftlighet).
De V r i e s hade både i naturen och under
odlingsförsök letat efter de talrika
övergångsformer mellan de enskilda arterna, som den
gamla d. förutsatte, men ej funnit några;
tvärtom, artgränserna voro och förblevo
konstanta, och ändå måste artförvandling antagas
ha ägt rum i tidernas längd. Slutligen trodde
han sig ha funnit förklaringen: en från
Amerika härstammande, i Holland förvildad växt,
Oenothera lamarckiana, uppvisade jämte ett
flertal typiska former ett fåtal avvikande.
Odlad i trädgård under flera släktled,
företedde den jämte individer, som liknade
föräldrarna, andra av helt olika karaktär. De
Vries antog, att här en plötslig artförändring
ägt rum, en »explosion» av den gamla arten.
Dessa hastiga artförändringar kallade han
mutationer (se d. o.) och ansåg, att nya arter
kunnat uppstå blott genom sådana; mellan
mutationerna voro arterna konstanta, och urvalet
spelade sin roll blott genom att utrensa
livsodugliga former. Oenothera-iörsöken ha
seder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
