Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Deshayes, Gérard Paul - Deshima - Deshoulières, Antoinette - Desickator - Desideratum - Desideria (Eugenia Bernhardina)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
Deshayes—Desideria
774
Deshayes [deä’], G é r a r d Paul, fransk
zoolog (1795—1876), prof, vid naturhistoriska
museet i Paris 1869. Utgav värdefulla
systematiska arbeten över levande och fossila
mol-lusker; särskilt bearbetade han Parisbäckenets
tertiära mollusker i ett stort verk, som är
av grundläggande betydelse för tertiärtidens
periodindelning. T. O.
Deshima [dejima], ö vid jap. staden
Naga-saki. Var 1635—39 faktori för portugiserna
men överläts 1641 till kinesiska och
holländska affärsmän, genom vilka Japans
förbindelse med yttervärlden förmedlades intill 1854.
Deshoulières [dezoliä’r], Antoinette,
fransk författarinna (1638—94). D., som
under fronden jämte sin make, med vilken hon
blivit gift vid 13 års ålder, måste gå i
landsflykt, intog efter
återkomsten till
Paris 1660 platsen
som en av de mest
bemärkta
preciö-serna. I hennes
salong fortlevde
Hö-tel de
Rambouil-lets traditioner, och
hon bekämpade
med iver den nya,
strängare
klassicism, som
inaugu-rerats av Boileau
och Racine. Så var
hon själen i den
kabal, som sökte
omintetgöra Raci-
nes framgång med »Phèdre» till förmån för
en tragedi av Pradon över samma ämne.
Med anledning därav gjorde Boileau henne
till föremål för sin tionde satir. Själv
uppträdde hon som författarinna med fadda
herdedikter och uppstyltade tragedier, vilket
icke hindrade, att hon av sina beundrare
kallades »den tionde musan». Jfr Sainte-Beuve,
»Portraits de femmes» (1845), och Deltour,
»Les ennemis de Racine» (1859). Kj. S-g.
Desickätor, mindre torkapparat för
industriellt bruk el. laboratorieändamål. Jfr E
x-s i c k a t o r.
Desiderätum, lat. (plur. desideräta), något
önskat, åstundat; önskemål; lucka (i samling)
att fylla.
Desideria (Eugenia Bernhardina
D.), Sveriges och Norges drottning (1777 8/h
—1860 17/i2). Var född i Marseille och dotter
till den rike köpmannen Franqois Clary (se
Clary); hon döptes till Bernhardine
Eugénie D é s i r é e. 1794 blev hon, efter
faderns död, tillfälligtvis bekant med Joseph
Bonaparte, och de förlovades snart. Hans bror
Napoleon åvägabragte dock, att Joseph i
stället s. å. äktade D:s syster Julie, medan
D. blev Napoleons fästmö. Sept. 1795 bröt
emellertid Napoleon förlovningen och äktade
1796 Joséphine Beauharnais. Man har sökt
göra troligt, att D. även varit förlovad med
general Duphot, vilket hon dock själv
bestämt förnekat. Joseph Bonaparte arbetade
för ett parti mellan D. och general Jean
Bernadotte (sedermera konung Karl XIV
Johan), och 1798 kom en förlovning till stånd
med denne, som 13 april s. å. lämnat
am-bassadörsposten i Wien. Enl. uppgift ur
kommunala arkivet i Sceaux vigdes Bernadotte
och D. där 30 thermidor år VI (17 aug. 1798).
4 juli 1799 födde D. en son, sedermera Oskar I.
Hennes man var då krigsminister. I
förhållandet mellan Napoleon och Bernadotte,
karakteriserat av tilltagande misstro, blev D.,
som trots den brutna förlovningen stod på
vänskaplig fot med Napoleon, en »åskledare»,
för att begagna ett av henne själv citerat
uttryck av Bernadotte. För D:s skull lät
Napoleon förmå sig att efter statskuppen 1799
stryka Bernadottes namn från
förvisnings-listan. Vid mer än en av de planer, som
smiddes att hejda eller störta Napoleon, kunde man
finna spår, som ledde till Bernadotte, och det
torde i hög grad få tillskrivas Napoleons
vänskap för D., att Bernadotte trots detta ej blott
tolererades utan även fick sin del av den nya
glansen, då han blev marskalk 1804 och furste
av Ponte Corvo 1806. D:s hus vid Rue
d’An-jou-Saint-Honoré 28 var en gåva till
general-skan från förste konsuln.
Sedan Bernadotte 21 aug. 1810 valts till
svensk tronföljare och anlänt till Sverige,
lämnade D. motvilligt Paris okt. s. å. och
ankom jämte sin son Oskar 9 jan. 1811 til)
Stockholm. I det främmande landet och
det kalla klimatet vantrivdes hon. Av Sofia
Magdalena rönte hon vänlighet men kom på
spänd fot med Karl XIII:s gemål. Med Karl
Johans medgivande lämnade hon Stockholm i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
