Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diadem - Diadocher, Diadoker - Diadumenos - Diaeresis - Diafan - Diafoni - Diaforetiska medel - Diafragma - Diafragmapump - Diafragmaström - Diafys - Diagenes el. Diagenetisk process - Diagnos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
843
Diadocher—Diagnos
844
Romersk kejsare med
diadem (Valentinianus I?).
Detalj av senantik staty i
Barletta, Italien,
hålla frisyren, men då bandet också hade
religiös betydelse, anlades ett sådant av präster,
segrare i de olympiska spelen m. fl.
Alexander den store fogade till sin huvudbonad det
band, som utmärkte de persiska konungarna,
och från hans tid ärd.
den kungliga maktens
symbol, motsv. kronan.
Av de romerska
kejsarna kan först
Konstantin den store
definitivt ha anlagt d.
Smycken, som kallas
d., förekommo redan i
mykensk tid. Bruket
av d. förekom tidigt i
österlandet. De
egyptiska konungarna buro
kring huvudet ett
gyllene band, pryjt med
stenar el. målning
och vanl. framtill med
en bild av den
egyptiska glasögonormen.
De judiska
överste
prästerna buro på huvudet ett ännespann av
guld, i vilket orden »Helgat åt Herren» (2 Mos.
28: 36) voro inristade. Hos assyrerna buro
konungarna och andra förnäma personer kring
huvudet ett guldband, jämnbrett eller framtill
högre. Hos folken i v. Asien, nordligaste
Afrika och s. ö. Europa ingår ett vanl. med
hängprydnader, mynt o. dyl. utstyrt
ännespann ännu allmänt bland kvinnornas
hög-tidssmycken. Hs Hd. (M. Pn N-n.)
Diado’cher, D i a d o’k e r (grek. dia’dochol,
efterträdare), kallas de av Alexander den
stores fältherrar, som grundade riken på
spillrorna av hans världsvälde, A n t i p a t r o s
Makedonien, Lysimachos Trakien och
en del av Mindre Asien, Antigonos
Fry-gien, Lykien och Pamfylien, Ptolemaios
Egypten och Seleukos Babylonien. Ur
striderna mellan d. framgingo de tre
hellenistiska stormakterna, Egypten under
ptolemaier-na, Syrien och större delen av Asien ända
till Indus under seleukiderna och Makedonien
under Antigonos’ ättlingar, vartill kommo
flera mindre stater, bl. a. Pergamon under
attaliderna. Ofta benämnas dessa riken d:s
riken, men enl. grekiskt språkbruk betecknar
d. endast Alexanders närmaste efterträdare,
medan deras efterföljare kallas epigoner.
— Dia’dochos var tronföljarens titel i det
moderna konungariket Grekland. A. M. A.*
Diadümenos, se P o 1 y k 1 e i t o s.
Diåè’resis (grek. diai’resis, delning), uttal
av två bredvid varandra stående vokaler var
för sig (alltså ej diftongiskt). D. tecknas
ofta med två punkter (trema) över den senare
vokalen (aer, poèma).
Diafän (av grek. diafai’néin, låta synas),
genomskinlig. — Diafanomèter,
instrument för mätning av ett ämnes (särskilt
luftens el. vattnets) genomskinlighet.
Diafonl (grek. diafoni’a, missklang), i
grekiska musiken motsatsen till symfonia
(konso-nans), i den medeltida lika med organon
(se d. o.). T. N.
Diaforètiska medel, se Svettdrivande
medel.
Diafra’gma (av grek, dia’, genom, och
fra’s-sein, omgärda). 1. Se Mellangärdet.
2. Mer el. mindre tunn tvärvägg i längre
luftförande rör hos växterna, t. ex. i
stamleder hos flockväxter och gräs, i blad hos
Juncus-nrter och i rotbarken hos sumpväxter.
D:s främsta uppgift är att skydda rören från
att sammantryckas.
3. Inom elektrokemien en porös skiljevägg,
som brukas till att skilja anod- och
katod-rummen åt i elektrolysörer och galvaniska
element. D. kallas även den membran, som
vid osmos (se d. o.) åtskiljer de två vätskorna.
4. Inom optiken namn på de avgränsningar,
som insättas i strålknippen för att uppdela
eller begränsa dessa. Se vidare om bländaie
i art. Fotografiska objektiv.
5. D. brukas i teknisk industri stundom
som benämning på en tunn, böjlig skiljevägg
(membran) mellan två rum i en maskin eller
apparat. Jfr Membran och Pump.
Diafragmapump, se Pump.
Diafragmaström, elektrisk ström, som
uppstår därigenom, att en vätskemassa pressas
genom en skiljevägg av något poröst ämne,
diafragma (se Elektrisk endosmos).
Diafys (av grek. diafy’eln, växa igenom).
1. Se Bindesubstansvävnad, sp.
312, och E p i f y s. — 2. En missbildning
hos växter, bestående i central
genomväx-ning av blomman.
Diagenès el. Diagenètisk process är
den omvandling, som ett sediment efter
avlagringen undergår genom fysiska och kemiska
processer. Vanl. innebär d., att genom
impreg-nering medelst saltlösningar och
omkristallise-ring ett urspr. mjukt och löst sediment
omvandlas till en fast och hård bergart. K. A. G.
Diagnos (grek. dia’gnosis, av dia’, genom,
grundligt, och gnösis, kunskap), igenkännande
o. bestämmande; kort och koncis beskrivning.
Inom medicinen betecknar d. bestämning
av de sjukliga företeelser, genom vilka den
ena sjukdomen skiljes från den andra. D.
sammanfattar således och ordnar sjukdomens
olika symtom samt undersöker dem med
avseende på deras ursprung för att därigenom
bestämma sjukdomens natur. Denna
bestämning är en bland läkarens viktigaste
uppgifter, ty därpå stöder sig i väsentlig mån hans
insikt såväl i sjukdomens förlopp (p r
o-g n o s) som i dess behandlingssätt.
Diagnostiken (läran om d.) utgör därför
jämte prognostiken (läran om
sjukdomens kommande utveckling) och t e r a p e
u-tiken (läran om sjukdomens behandling) en
huvuddel av den praktiska medicinen. De
sjukliga företeelser el. symtom, från vilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
