Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diet - Dieterici, Friedrich Heinrich - Dietetik - Dietpenningar - Dietrichson, Johanne Mathilde, f. Bonnevie - Dietrichson, Lorentz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
893
Dieterici—Dietrichson
894
dröjde ända till 1840-talet, innan en
välbehövlig reaktion kom mot denna
utsvältnings-diet. — Vid akuta febrar är
ämnesomsättningen förhöjd med i runt tal 10—20 % över sin
normala storlek. Det är i synnerhet kroppens
äggvitesubstanser (muskler, körtlar), som
lämna materialet till denna rikligare förbränning.
I praktiken går det ej för sig att genom
riklig äggvitenäring fullständigt skydda den
febersjuka kroppen från äggviteförlust, men
man kan genom måttliga äggvite- och
rikliga kolhydrat-(socker-)mängder i födan högst
betydligt inskränka feberkonsumtionen och
sålunda uppehålla den sjukes krafter utan att
höja eller förlänga febern men betydligt
förkorta rekonvalescensen. Särskilt vid
långvariga febrar, ss. tyfoid-(nerv-)feber, med en
varaktighet av en månad el. mera, är en
något så när tillfredsställande näring av stor
betydelse. Denna låter ej realisera sig med
den klassiska feberdietens grynvattensoppor.
Den moderna åskådningen fordrar en
kraftigare kost och finner den i mjölk, med dess
680 kal. per 1, vars näringsvärde ytterligare
kan höjas genom tillsats av mjölksocker,
grädde, äggulor o. dyl. Genom en lämplig
kombination av dessa födoämnen kan
merendels åtm. kroppens minimalbehov (omkr. 25
kal. per kg) utan svårighet täckas, så att
någon egentlig inanition ej behöver komma
till stånd.
Om olika dietformer vid åtskilliga
mag-och tarmsjukdomar samt sockersjuka se art.
om dessa. Om barndiet se Barnavård.
— Diètisk, som har avseende på d.;
överensstämmande med en viss fastställd ordning
för levnadssättet, särskilt i fråga om
näringen. E. Landergren.*
Dieterici [dltørfsi], Friedrich
Heinrich, tysk orientalist (1821—1903).
Utnämndes 1850 till professor vid Berlins
universitet och har författat ett stort antal
arbeten i arabisk filologi och filosofi. Särskilt
må nämnas »Die Naturanschauung und
Na-turphilosophie der Araber im 10. Jahrhundert»
(1861; 2:a uppl. 1876), »Die Propädeutik der
Araber» (1865), »Die Logik und Psychologie
der Araber» (1868), »Die Anthropologie der
Araber im 10. Jahrhundert» (1871), »Die
Phi-losophie der Araber im 10. Jahrhundert» (2
bd, 1876—79), »Die sogenannte Theologie des
Aristoteles, aus arabischen Handschriften»
(1882; ty. övers. 1883) och »Alfaräbis
philo-sophische Abhandlungen» (1890). (P. L.)
Dietetik (av grek. di’alta, lat. diaè’ta,
levnadssätt), i sin helhet fattat dets. som
hälso-lära; numera liktydigt med näringsterapi, d.
v. s. vetenskapen om sättet att genom
lämplig näring motarbeta el. lindra sjukdomar. —
Dietétisk, som har avseende på- d.;
överensstämmande med hälsolärans krav. Jfr
Diet. — Dietetisk gymnastik, se
Sj ukgymnastik.
Diétpenningar, ersättning för spisning
ombord åt officerare och vederlikar samt sjö-
kadetter. Underofficerare få m ä s s p e
n-n i n g a r jämte skeppsportion el. motsv.
belopp kontant.
Dietrichson [di’trik-J, Johanne M
a-thilde, f. Bonnevie, norsk målarinna
(1837—1921), g. 1862 m. Lorentz D.
Studerade före sitt giftermål i Düsseldorf, vistades
1862—65 i Rom, medföljde efter studier vid
Konstakademien sin man på hans resa till
s. ö. Europa och orienten samt gjorde sedan
längre studiebesök i München och Paris.
Målade genrebilder och porträtt. (H. W-n.)
Dietrichson [di’trik-], Lorentz, norsk
lärd och författare (1834 1/1—1917 ®/3). Tog
livlig del i studentlivet i Oslo, särskilt
som visdiktare, övergav sina teol. studier för
estetiken och flyttade
1859 till Sverige. På
förslag av B. E.
Malmström kallades D. 1861
till docent i
litteraturhistoria i Uppsala, där
han höll mycket
uppmärksammade föreläsningar om Danmarks
litteratur under
1800-talet. Han verkade*
troget för en kulturell
skandinavism och blev
i Uppsala
medelpunk
ten för det 1860 stiftade N. S. (se N a m n 1 ö s a
sällskapet). Efter en längre utlandsresa
övergick D. till konsthistorien och blev 1866
amanuens vid Nationalmuseum, 1867 lärare
samt 1869 e. o. prof, i konsthistoria vid
Konstakademien. Under sin Stockholmstid verkade
D. livligt för konsthantverkets främjande och
var bl. a. (1870—73) vid slöjdskolan . e. o.
överlärare i konstens tillämpning på
industrien. I början av 1860-talet hade han varit
litteraturanmälare i Aftonbladet, var flitig
medarbetare i tidningar och tidskrifter, en
omtyckt föreläsare och intog en bemärkt plats
i Sveriges kulturella liv omkr. 1870. 1875
kallades han till e. o. prof, i konsthistoria
vid univ. i Oslo och deltog där i grundandet
av ett norskt konstindustrimuseum och en
norsk kopparstickssamling.
D. har utövat en mycket omfattande
författarverksamhet. Utom tidnings- och
tid-skriftsuppsatser, visor och tillfällighetsdikter
skrev han bl. a. skådespelet »En arbetare»
(1872; även i no. och ty. övers.), »Fra min
vandringstid» (3 dir, 1871—77; på sv., 3 bd,
1873—75) och en rad arbeten i estetik och
konsthistoria, ss. en populär estetik, »Det
skönas verld» (2 dir, 1867—79), föredrag och
studier, »Fra kunstens verden» (1885),
mo-nogr. över A. Tidemand (2 bd, 1878—79) och
elfenbenssnidaren Magnus Berg (1912), det
grundläggande arbetet »De norske stavkirker»
(1891—92) och praktverket »Monumenta
Or-cadica. Nordmændene paa Orknöerne og deres
efterladte mindesmærker» (1906). Hans
älskvärda memoarer, »Svundne tider» (3 bd, 1896
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
