Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diffraktion - Diffraktionsfärger, Diffraktionsspektrum - Diffundera - Diffus - Diffusion - Diffusionsbatteri, Diffusionsmetod, Diffusör - Difteri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
905
Diffraktionsfärger—Difteri
906
spektrum, böjningsspektrum
(dif-fraktionsspektrum), även kallat
normalspektrum till skillnad från ett s. k.
brytningsspektrum, som fås med hjälp av ett
prisma och som till sitt utseende med hänsyn
till färgernas läge är beroende av prismats
material.
Man kan mycket lätt få se vackra d.-färger,
om man t. ex. med en skarp kniv skär en
skåra i ett visitkort och genom skåran
betraktar de lysande trådarna i en elektrisk
glödlampa. Likaså framträder fenomenet, om
man betraktar en skarpt lysande punkt eller
solen genom ett tyg, fanet på en fjäder eller
genom en immig glasskiva. Litt.: Drude,
»Lehrbuch der Optik» (1900); Klein, »Vad vi
veta om ljuset» (1925). J. T.
Diffraktionsfärger, Diffraktionsspektrum, se
Diffraktion.
Diffundéra (av lat. diffu’ndere, av dis,
åt-skils, och fu’ndere, gjuta), utgjuta, utbreda
åt skilda håll. Jfr D i f f u s i o n.
Diffüs (lat. diffüsus’), utbredd, vittsvävande,
dunkel; suddig, ej skarpt begränsad.
Diffusiön (lat. diffüsio, av diffu’ndere,
utbreda). 1. Ljusets oregelbundna återkastning
från matta ytor (diffus reflexion) el.
spridning i grumliga media (mjölkaktiga
vätskor, rök, dimma). J.T.
2. Inom kemien förstås med d. olika
molekylers blandning med varandra, oberoende
av tyngdkraften. D. förorsakas av
molekylernas egen kinetiska rörelseenergi,
varigenom de sträva att breda ut sig. Denna
molekylernas expansionssträvan resulterar i
upphävandet av befintliga
koncentrationsdif-ferenser. Lägges en sockerbit i ett glas
vatten, upplöses sockret först, och därefter
dif-fundera molekylerna mot tyngdkraften ut i
vattnet, tills koncentrationen blir lika
överallt. I en bägare med koldioxid försvinner
koldioxiden så småningom, ehuru den är tyngre
än luften, på grund av sina molekylers d.
Som diffusionshastigheten är omvänt
proportionell mot kvadratroten ur de diffunderande
ämnenas molekylvikter, kan man genom
diffusionsmätningar bestämma ett ämnes
molekylvikt. Diffusionshastigheten i gaser är på
grund av den mindre friktionen betydligt
större än i vätskor. Av vikt är att d. endast
är beroende av de egna molekylerna. Skiktas
t. ex. litet rött bläck på en konc.
koksaltlösning, diffunderar det röda färgämnet in i
koksaltlösningen, trots dettas stora koncentration
på koksaltmolekyler. I analogi härmed får
man också antaga, att vattenmolekyler
dif-fundera in i den konc. koksaltlösningen.
Vattnets koncentration är nämligen i denna mindre
än i rent vatten. Vid d. särskiljer man
därför två mot varandra riktade strömmar.
Genom filtrerpapper, porösa lerväggar o.
dyl. försiggår d. på samma sätt, som
beskrivits, ehuru något långsammare. Molekylerna
vandra obehindrat genom skiljeväggarnas
(membranernas) porer. Sådana skiljeväggar
kallas permeabla membraner.
Minskas membranernas porer, kommer man snart
till det stadium, då de större molekylerna
ej längre förmå tränga igenom, under det
att de mindre obehindrat passera. En sådan
membran, som släpper igenom vissa ämnen
och ej andra, kallas semipermeabel.
Såsom exempel på semipermeabla membraner
kunna nämnas cellväggarna hos växterna, en
del djurhinnor samt vissa pergamentpapper
och kollodiumhinnor. Har man molekyler eller
molekylkomplex av olika storlek, kan man
skilja dem åt genom att låta dem diffundéra
genom semipermeabla membraner av olika
porstorlekar. Särskilt kan man på detta sätt
lätt skilja kolloider från kristalloider.
Metoden att genom d. skilja två lösta ämnen kallas
dialys och apparaten dialysator (se
vidare under Kolloider). — Avskiljer
man en lösning, t. ex. av socker i vatten, från
rent vatten medelst en semipermeabel
membran, diffundéra endast vattenmolekyler in i
sockerlösningen (under förutsättning att
membranen är tänjbar). D. sker således blott
i en riktning. Den fria d. är hindrad. En
sådan ensidig d. kallas osmos (se d. o.).
D. spelar stor roll både i den döda och i
den levande världen. Genom d. upptar den
levande cellen allehanda ämnen, som äro
viktiga för dess liv, och genom
diffusionsproces-ser i protoplasman möjliggöras de för livet
viktiga reaktionerna i denna. I. B.
Diffusionsbatteri, Diffusionsmetod, Diffusor,
se Sockertillverkning.
Difteri (fr. diphthérie el. diphthérite, av
grek. difthe’ra, hud) betecknar som allmän
patologisk term en till någon av kroppens
slemhinnor el. till öppna sårytor lokaliserad
inflammationsprocess, vilken åstadkommer
nekros, d. v. s. ett avdöende med efterföljande
avstötning av en mer el. mindre ytlig del av
vävnaden (se Inflammation).
Vanl. nyttjas ordet d. dock i en mera
inskränkt mening, näml, för att beteckna en i
etiologiskt avseende specifik, akut
infektionssjukdom, framkallad av den av Löffler 1884
närmare studerade och efter honom vanl.
benämnda bacillen. Difteribacillen (se
Bakterier, sp. 742), som efter intorkning lätt
förlorar sin farlighet, trives väl i vissa
födoämnen, ss. mjölk, konditorivaror o. dyl., och
kan härigenom lätt inkomma i
människokroppen. Huruvida även vissa husdjur kunna
bibringa människor difterismitta är ännu en
öppen fråga. Efter genomgången sjukdom
kan en person ända till ett par månader
fortfarande äga smittkraftiga baciller i svalg,
näsa och näsans bihålor och härigenom utan
att själv vara sjuk överföra sjukdomen på
annan individ; även utan att ha haft d.
kan en person vara bacillbärare (jfr
Infektion). — Mottagligheten för d. är störst hos
barn mellan 2:a och 10 :e levnadsåret. Tiden
mellan smittans mottagande i kroppen och
sjukdomens utbrott, den s. k. inkubations-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
