Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Difteri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
Difteri
908
tiden, anslås i allm. till mindre än en vecka
(2—7 dagar). Genomgången d. skyddar icke
för ett nytt insjuknande. Smittämnet
lokaliserar sig vanl. till halsen och de övre
luftvägarna. Som en produkt av den härvid
uppkommande lokala inflammationsprocessen
uppträda vanl. först på de rodnade, svullna
svalg-tonsillerna små, knappnålshuvudstora, gråröda
knottror, vilka snart sammanflyta till större,
mer eller mindre vitgrå, hinnlika
beläggningar. Dessa beläggningsmembraner kunna
sedan utan att respektera de anatomiska
gränserna för halsens olika partier utbreda
sig i en el. flera härdar över slemhinnan på
gombågarna, tungspenen och bakre
svalgväggen samt vidare uppåt i näskaviteten och
nedåt i luftvägarna, luftstrupen o. s. v.
Beläggningarna låta till en början avlägsna sig,
ehuru de hastigt återbildas, men gripa snart
över på djupet av slemhinnan och låta då
endast med svårighet lösa sig från underlaget
till skillnad från de gråaktiga
slembeläggningar, som ofta förekomma i halsen.
Särskilt undre ytan av difterimembranen är sätet
för de löfflerska bacillerna, och därifrån
an-gripes organismen av bacillernas i hög grad
giftiga toxiner. Sjukdomen medför lokala
och allmänna symtom. Till de lokala höra
svårighet vid sväljningen, dålig lukt ur
munnen, ofta ökad salivering, svullna körtlar
utanpå halsen o. s. v Långvarig blodig snuva
hos barn är ofta orsakad av näsdifteri. De
allmänna symtomen yttra sig genom ett
höggradigt illamående och feber. Ofta
förekomma även kräkningar. — D. är med rätta
fruktad på grund av de ofta svårartade
komplikationer, som uppträda framför allt vid
försenad eller otillräcklig behandling. Dessa
äro en följd antingen därav, att
difteriin-flammationen sprider sig till luftstrupens och
luftrörens slemhinnor, framkallande c r o u p
(se d. o.), eller ock av difteritoxinernas farliga
verkningar på livsviktiga organ, hjärtat och
njurarna. Den lokala processen kan utbreda
sig även uppåt till näsan och, i sällsyntare
fall, till mellanöronen, tårgångarnas och
ögonens slemhinnor, till naveln (hos späda barn),
sår, könsorgan m. m., varigenom på dessa
ställen svåra förstöringar kunna uppkomma.
Inom hjärtat kan difterigiftet framkalla
inflammation i hjärtmuskeln och
degenera-tion i hjärtats nerver. Komplikationerna
från hjärtat äro bland de vanligaste och
farligaste vid d. och utgöra icke sällan
dödsorsaken. Många gånger uppträda de ett par
veckor sedan de lokala förändringarna
försvunnit och yttra sig i oregelbunden och
långsam puls och stark allmän blekhet.
Njurinflammationerna äga vid d. vanl. mera
underordnad betydelse.
I allmänhet pläga difterimembranerna
tämligen snart avstötas från de angripna
slemhinnorna. Detta sker i okomplicerade fall
vanl. redan inom en vecka hos äldre
patienter, hos barn däremot först efter något längre
tid. Härefter inträder då i lyckligt förlöpande
fall konvalescensen. Denna kan emellertid
ofta störas. Förutom de redan nämnda
komplikationerna, hjärtrubbningar och
luftvägssjukdomar, vilka äro de, som oftast leda till
döden, uppträda näml, vid d. tämligen
oberoende av sjukdomsfallets mer el. mindre
svåra beskaffenhet i ett icke obetydligt antal
fall förlamningar, som småningom visa sig
2—3 veckor efter den lokala processens
upphörande. Oftast uppträder en dylik i den
mjuka gommen och ger sig tillkänna genom
det nasala talet och därigenom, att flytande
föda vid sväljningen lätt pressas ut genom
näsöppningarna. Vidare må nämnas
synrubbningar (ackommodationsförlamning) samt mer
el. mindre utbredd förlust av
rörelseförmågan i ben och armar. Dessa
difteriförlam-ningar gå i allm. efter veckor el. månader
tillbaka, och full hälsa inträder åter.
Prognosen vid d. är med nuv. kännedom
om och behandling av sjukdomen god.
Dödligheten är störst hos spädbarn och minskas
med åren, liksom den även är större, ju
senare patienten kommer under behandling.
D. dödar dels genom allmänförgiftningen i
ett tidigt stadium av sjukdom, dels genom
strup- och lungkomplikationer, dels slutligen
genom hjärtförlamningen. Prognosen såväl
med avseende på dödligheten som vad
beträffar förebyggandet av farliga
komplikationer, särskilt croup, har dock väsentligt
förbättrats, sedan man börjat använda v.
Beh-rings specifika serum, ett i verklig mening
naturenligt läkemedel, genom vilket de i
organismen cirkulerande, fördärvliga, av
difteri-bacillerna alstrade gifterna neutraliseras och
oskadliggöras. Detta motgift verkar
emellertid endast mot de specifika difterigifterna.
Häri ligga ock medlets begränsning och
orsaken till att det icke i alla fall av
sjukdomen är lika verksamt, då ju andra
bakterie-gifter, t. ex. de, som alstras av de vid d. ofta
förekommande varkockerna, icke påverkas av
difteriserum (se vidare Serumterapi).
Lokalt behövs vid svalgdifteri ej någon
behandling. Komplikationerna fordra
naturligtvis sin speciella behandling. Faran för
kvävning viu croup kan nödvändiggöra en
intu-bation, d. v. s. inläggandet av ett rör genom
stämbandsspringan, el. i svårare fall
öppnandet av struphuvudet utifrån, s. k. trakeotomi.
Om åtgärder till förekommande av smitta se
Desinfektion.
D. var känd måhända redan omkr. 500 f.
Kr., och en av de första goda beskrivningarna
av sjukdomen lämnades i 1 :a årh. e. Kr. av
Aretaios (se d. o.). Sedermera omtalas
sjukdomen av flera läkare, ss. Galenus (100-talet
e. Kr.) och Aitius (500-talet e. Kr.), men i
den senare medeltidens medicinska litteratur
träffas däremot endast få upplysningar om d.
Efter att under 1500-talet ha varit gängse
utefter Rhens flodbädd härjade sjukdomen
under sista delen av 1500- och förra hälfte*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
