Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Digenis Akritas - Digerbergssandsten - Digerdöden, Stora döden, Svarta döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
Digerbergssandsten—Digerdöden
912
en dödlig sjukdom, och samtidigt dör
Eu-doxia. — Till grund för detta epos ligger en
historisk kärna; händelserna tillhöra mitten
av 900-talet. Diktens skådeplats är nejderna
kring Eufrat, rikets gränstrakter mot
muhammedanerna, och det är livet där med de
ständiga striderna mot dem under
avvärjandet av den alltjämt hotande arabinvasionen,
vilket skildras. Uppfattningen är heroiskt
ridderlig och höviskt galant, i mycket
påminnande om åskådningen i västerlandets
chan-sons de geste: kärlek och krig äro det
förnämsta i livet. D. hyllas som det bysantinska
rikets och den kristna ortodoxiens försvarare;
nationalkänslan och religionsivern äro starkt
betonade. Se Ch. Diehl, »Bysantinska
gestalter», II (1922).
Digerbergssandsten, en i Dalarna i
Siljans-trakten förekommande sandstensartad
bergart, som till stor del är en porfyrtuff. Den
torde vara äldre än Siljanstraktens
kambrisk-siluriska bildningar och i ålder svara emot
dalasandstenen. K. A. G.
Digerdöden (av fsv. diger, stor), Stora
döden, Svarta döden, samtida namn
i Sverige på den pestfarsot, vilken vid mitten
av 1300-talet som en pandemi (se d. o.)
övergick hela Europa, på skilda språk kallad
»svarta» el. »blå döden» på grund av
pest-likens färg. I folkens medvetande har den
satt djupare spår än något annat
härjningståg av pesten.
Sitt ursprung torde d. ha lett från Indien.
Till Europa kom den med säkerhet närmast
från trakterna n. om Kaspiska och Svarta
haven, där den 1346—47 härjade så, att »de
levande ej förmådde begrava de döda».
Landvägen spred sig farsoten därifrån såväl till
hela nuv. Balkanhalvön som över hela den
främre orienten ända ned till Egypten och
Nubien (1347-—48). Då tatarerna av pesten
tvingades att häva belägringen av den
genue-siska kolonien Kaffa på Krim, inslungade de
med sina kastmaskiner pestlik i staden, vars
flyktande invånare sjöledes förde smittan
bl. a. till Genua och Venezia i slutet av 1347.
I inledningen till »Decameron» har Boccaccio
givit en även från medicinsk synpunkt
klassisk skildring av böldpesten i Florens (mars
—sept. 1348), som dödade 3/s av befolkningen.
Genom sträng avspärrning lyckades Milano
undgå farsoten ända till 1350. Juni 1348
nådde pesten Paris och utbröt i aug. s. å. i
England. Av krönikor och samtida dokument
framgår, att omkr. 25,000 engelska andliga
fallit offer för farsoten, och med ledning därav
har hela antalet döda i England uppskattats
till 2 mill.; i Norwich dogo t. ex. av omkr.
70,000 inv. ej mindre än 57,374. Till
Skottland och Irland kom pesten först 1349. Detta
år blev också det första peståret för
Tyskland, dit farsoten framträngde genom Schweiz
och Tyrolen och där dess härjningar även
fortsatte 1350, särskilt på östersjökusten. 1349
kom slutligen pesten även till Österrike och
Polen från Ungern. Pyreneiska halvön
hemsöktes 1348—50.
Till norden skall d. ha förts genom engelska
handelsfartyg, av vilka ett berättas ha
strandat julen 1348 i Vendsyssel på Jylland, sedan
hela besättningen dött under färden, medan
ett annat, lastat med yllevaror, under
liknande omständigheter bragte d. till Bergen
sommaren 1349. För Danmark och Norge var
1349 det egentliga peståret. I bägge länderna
voro härjningarna mycket svåra; i Nidaros
dogo ärkebiskopen och hela domkapitlet så
när som på en enda ledamot. Till Sverige kom
d. såväl från Skåne som från Norge, trol.
på hösten 1349. Det egentliga peståret för
Sverige var dock 1350. Hur långt d. nådde
i n. vet man ej. Särskilt hemsökta landskap
lära Västergötland, Värmland, Uppland och
Gotland ha varit; i Stockholm, heter det,
voro »gatorna betäckta av döda kroppar».
Enl. biskop Brynolfs levernesbeskrivning, förf.
1419, återstodo efter d. blott 34 präster i
Skara stift, som vid denna tid vanl. hade
omkr. 500. I Färnebo socken i Värmland
begrovos 40—50 lik varje söndag, och d. lär
inom denna socken ha överlevats blott av fyra
personer. Bland d:s offer märktes konung
Magnus Erikssons halvbröder hertigarna
Håkan och Knut. Den enda hållpunkten för en
beräkning av d:s härjningar i Sverige ge
beloppen på den i viss mån efter folkmängden
utgående peterspenningen (se d. o.). I
Uppsala och Skara stift sjönk denna närmast efter
d. till hälften av vad den vart före 1350; i
Linköpings stift minskades den med Vs, i
Strängnäs stift med 2/s, i Västerås stift
med 3/io och i Växjö stift blott med
V?-Åkrarna lågo mångenstädes av brist på folk
obrukade och blevo med tiden åter
skogbevuxna.
1351 fann d. t. o. m. vägen först till Island
och sedan till Grönland, i vilket land den
torde ha bidragit till den nordiska
kolonisationens undergång. S. å. nådde farsoten fr. v.
Ryssland, där den härjade 1352—53. Efter
att under 7—8 år ha vandrat i en vid båge
genom Europa, först västerut, så norrut och
slutligen österut, återvände den sålunda till
sist till sin utgångspunkt.
Guy de Chauliac (se d. o.), vilken som påvlig
livmedikus studerade pesten i Avignon (jan.
—juli 1348), har skildrat farsotens olika
stadier: jan.—febr, var blodspottning främsta
symtomet (lungpest), och döden följde inom
tre dagar; fr. o. m. mars fick farsoten
karaktär av böldpest, som kunde räcka ända till
fem dagar; först mot slutet av farsoten
förekom det, att en del sjuka tillfrisknade; allra
mest smittsam var lungpesten. Samma
erfarenhet gjordes överallt: bröt pesten ut på
vintern, började den som lungpest, vilken vid
värmens inbrott antingen fortsatte el. övergick
till böldpest för att i regel efter 4—6
månader upphöra. Även husdjur av skilda slag
föllo offer för pesten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
