Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktator - Diktatur - Dikt bidevind - Diktera - Diktion - Diktionär - Diktonius, Elmer Rafael - Dilatation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
923
Diktatur—Dilatation
924
82 lät utnämna sig till d. på obestämd tid,
Caesar 49 ocb följ, år, båda efter särskilda
folkbeslut. — D. kallades högste styresmannen
i vissa municipier (se Municipium). H. Sgn.
2. Begreppet d. i modern mening skiljer
sig väsentligt från det romerska. En romersk
d. innehade en fullt laglig myndighet, en
modern d. åter är ej bunden av statens lag och
har i regel nått sin makt vid sidan av lagen
(oftast genom en statskupp). Den moderna
diktaturen är en övergående absolut makt
och skiljer sig därigenom från den absoluta
monarkien, som gör anspråk på och väcker
föreställning om beständighet. Diktatur kan
innebära samhällsnyttig kraft och hålla
partieller klassintressena nere men urartar lätt
till godtycke. — Litt.: C. Schmitt-Dorotié,
»Die Diktatur» (1921). Jfr Fascism. —
Adj.: Diktatorisk. V. S-g.
Diktatur (lat. dictatüra), en diktators
ämbete; en diktators makt och myndighet. Se
Diktator 1—2 och Proletariatets
diktatur.
Dikt bidevind, se Bidevind och Dikt.
Diktera (lat. dictäré), föreläsa för någon
vad han skall skriva; bestämma, föreskriva.
Diktion (lat. dfctio), uttryckssätt,
framsäg-ningssätt, föredrag, frasering; uttal.
Diktionär (fr. dictionnaire), ordbok.
Diktönius, Elmer R a f a e 1,
svensk-finländsk författare (f. 1896 20/i). D. är f. n.
den främste representanten för
»modernismen» inom Finlands svenska litteratur. Han
har särskilt i sin lyrik besjungit
storstads-eländet men senast på prosa skildrat den
finske inlandsbonden. Bland D:s skrifter
märkas »Min dikt» (1921), »Hårda sånger»
(1922), »Brödet oøh elden» (1923), »Taggiga
lågor» (1924) och novellsamlingen »Onnela»
(1925). Han har även uppträtt som
bokgranskare i Finlands svenskspråkiga
socialdemokratiska press.
Dilatation (lat. dilatätio, av lätus, bred),
utvidgning, företrädesvis utvidgning genom
värme. Nästan alla ämnen, som ha tillfälle
att fritt utvidga sig, öka i volym vid
uppvärmning. Undantag bilda vissa legeringar
och kristaller samt vatten vid temp. under
+ 4° C, där motsatta förhållandet äger rum.
Den utvidgning, som enheten av längd, yta
eller volym av ett ämne undergår vid en
temperaturförhöjning av 1° C, kallas resp,
längd-, yt- el. volymsutvidgning
s-koefficient. Längdutvidgningskoeffici-enten (el. den lineära d.-koefficienten), som
uteslutande hänför sig till fasta kroppar,
bestämmes genom att man hos en stav av känd
längd mäter längdförändringen, då temp.
förändras, t. ex. genom att utvidgningen
förstoras med hjälp av ett hävstångssystem
eller genom vridningen av en liten spegel. En
noggrannare metod, som infördes av Fizeau
och förbättrades av Benoit och Abbe,
grundar sig på ljusets interferens och tillåter
noggrann uppmätning av utvidgningen även
hos föremål av mycket ringa utsträckning.
Anmärkningsvärt är att smält kvarts och
vissa nickel-stål-legeringar (enl. Guillaume)
nästan sakna värmeutvidgning, vilket har
stor praktisk betydelse för framställning av
mätstavar, urpendlar m. m. Vissa kristaller
visa mycket olika utvidgning längs olika
axlar. Så utvidgar sig t. ex. kalkspat längs
huvudaxeln men sammandrager sig
vinkelrätt däremot. Beryll och jodsilver förhålla
sig likartat, men här blir sammandragningen
övervägande, så att totala volymen minskar
vid uppvärmning. —
Ytutvidgningskoeffici-enten bestämmes aldrig enbart utan kan
beräknas lika med dubbla
längdutvidgnings-koefficienten. —
Volymsutvidgningskoefficien-ten (el. den kubiska d.-koefficienten), som
är mycket nära lika med tre gånger den
lineära, bestämmes på flera olika sätt. Med
hjälp av viktstermometern, en stor
termometerkula, som står i förbindelse med det yttre
genom en fin öppning och vars
vätskeinne-håll bestämmes genom vägning, kan man
bestämma utvidgningen såväl av i
vätskerum-met införda fasta kroppar som av vätskan
själv, ifall utvidgningen är känd för det
material, varav viktstermometern är
förfärdigad. Samma ändamål tjänar
dilatome-t e r n, ett litet glaskärl i förening med ett
graderat rör, där vätskeinnehållets volym vid
olika temp. avläses på en skala.
Volymsutvidgningskoefficienten för en
vätska kan även bestämmas direkt utan hänsyn
till något annat ämne genom att man med
hjälp av två kommunicerande vätskepelare
av olika temp. bestämmer deras olika spec.
v. Härvid behöver man endast observera
vätskepelarnas höjder och temp.
Vattnets täthetsmaximum vid + 4° C, som
är av största betydelse för
värmehushållningen i naturen, är beroende av trycket och
av i vattnet lösta ämnen. Vid ökat tryck
sjunker temperaturen för täthetsmaximum
med 0,0217° C per atmosfär. Hos saltlösningar
ligger den lägre än + 4° C, hos
alkohollösningar högre.
Hos gaserna är
värmeutvidgningskoeffici-enten (under konstant tryck) nästan lika hos
alla gaser eller omkr. 2’7 av volymen vid
0° C. Undantag bilda sådana gaser, som
befinna sig nära sin kritiska temp., såsom
koldioxid och svavelsyrlighet vid vanlig temp.
En noggrann undersökning av d. visar, att
den ej förlöper helt likformigt, utan
utvidg-ningskoefficienten blir själv en funktion av
temp. Några värden på
utvidgningskoeffici-enten, gällande vid vanlig temp., må
meddelas :
Längdutvidgningskoefficienter.
Glas och platina . 0,000009
Järn .......... O.ooooii
Koppar ........ O,ooooi6
Mässing och silver ... O.oooois
Aluminium ........ 0,000022
Is (-10° C) .. 0,000052
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
