Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dimma - Dimon, Store och Lille - Dimorf - Dimorfi - Dimorfism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
939
Dimon—Dimorfism
940
över land, uppkommer d. oftast till följd av
de nedersta luftlagrens avkylning från den
genom värmeutstrålning avkylda marken (jfr
Dagg). Sådan mer el. mindre lokal d. är
särskilt vanlig under lugna höst- och
vårnätter med klar himmel. Vida större
utsträckning och varaktighet har emellertid
i Sverige den d., som under
vinterhalvåret bildas i gränsområdet mellan ett
östligt barometermaximum och ett västligt
minimum vid svaga s. ö. el. s. vindar. I detta
fall är det fråga om en relativt varm och
fuktig luftström, som avkyles, när den
stryker fram över kall mark. Å andra sidan kan
d. även uppkomma, när kall luft passerar
över en varmare vattenyta och blandar sig
med den därifrån uppstigande ångan.
Höstdimmorna i havsbandet torde kunna förklaras
på detta sätt, över huvud taget uppstår d.
lätt vid kusten, så snart någon större
temperaturskillnad råder mellan land och hav.
Likaså uppträder på öppna havet d. vid
gränsen mellan isbetäckt och öppet vatten, vid
sammanträffandet mellan varma och kalla
havsströmmar (ett välkänt exempel härpå är
den beryktade New Foundlandsdimman) och i
allm., när havsvattnet är mycket kallare eller
varmare än den däröver blåsande luften.
Den gula eller svarta stadsdimma, för vilken
särskilt London är så beryktat, utgöres av en
mekanisk blandning av fina kol-, sot- och
vattenpartiklar. Stenkolsrökens betydelse för
själva dimbildningen (genom att öka antalet
kondensationskärnor) torde dock tidigare ha
i hög grad överdrivits; kondensationskärnor
i tillräckligt antal finnas nämligen under alla
förhållanden överallt i den fria atmosfären.
Simpson hävdar den åsikten, att det
knappast existerar något annat samband
mellan rök och d., än att de meteorologiska
förhållanden (vindstilla och temperaturinversion),
som framkalla d., även utgöra ett hinder för
röken att gå bort i vare sig horisontal eller
vertikal riktning.
Ännu mot slutet av 1800-talet var den
uppfattningen förhärskande, att dimpartiklarna
utgjordes av små vattenblåsor; numera är
deras egenskap av massiva droppar
oveder-läggligt bevisad. — Jfr Dimbildare och
Dimskingring. E.P.
Di’mon, Store och Lille, två små öar
bland Färöarna. De äro höga (396, resp. 414
m ö. h.), branta och otillgängliga samt
hemvist för stora sjöfågelskaror. Store D. är
bebodd (10 pers. 1921). Invånarna leva av
fårskötsel och fågelfångst.
Dimo’rf (grek. di’morfos), tvåformig; om
ämne el. substans: som kristalliserar på två
olika sätt; om djurart, växt el. växtdel: som
uppträder i två skilda former.
Dimorfl, i mineralogien, se P oly m o r f i.
DimorfLsm, förekomsten inom en och
samma djurart av två i ett el. flera avseenden
olika byggda former, som ej äro förbundna
genom mellanformer. Äro de skilda formerna
Hane och hona av huiafågeln, Heteralocha acutirostris
(hanen med kortare, honan med längre näbb).
flera än två, talar man om polymorfism
(se d. o.). — Vanligaste fallet av d. är k ö n
s-d i m o r f i s m e n, d. v. s. olikheten mellan
hane och hona, sådan den framträder på grund
av s. k. sekundära könskaraktärer
(se d. o.), starkt utpräglad t. ex. hos många
fåglar och vissa (särskilt tropiska) fjärilar.
Härvid är det i regel hanen, som utmärker
sig genom vackrare färger (åtm. under
par-ningstiden), prydnadsfjädrar, horn, kraftigare
utveckling av vissa tänder etc. — hos
ryggradsdjuren ofta även genom större kropp,
medan bland insekter och spindlar honan
plägar vara den större. Hos huiafågeln från
Nya Zeeland är näbben, märkvärdigt nog, av
olika form hos hane och hona (se bild). Hos
fåglar och däggdjur märkes tydligt samband
mellan månggifte och starkt utpräglad d. (bland
hönsfåglar tjäder, orre, fasaner, påfåglar och
kalkoner i motsats till järpe, ripor, rapphöns
och pärlhöns, som alla leva i engifte; bland
däggdjur främst pälssälarna, vilkas hanar bli
dubbelt så långa som honorna). En långt
gående d. råder hos vissa lägre kräftdjur,
vilkas honor leva som fastsittande parasiter
(särskilt på fiskars gälar) och ej visa minsta
likhet med de fritt rörliga, mera
kräftdjurs-lika hanarna, som ofta därtill äro många
gånger mindre (»dvärghanar»; ang.
dvärghanar hos vissa djuphavsfiskar se
Djuphavsdjur). Sin höjdpunkt når dock d. hos den
marina ringmasken Bonellia, vars hona blir 15
cm lång, medan hanen är nästan
mikroskopisk (1—2 mm lång); den senare är
ciliebe-klädd, starkt tillbakabildad, i det att den
saknar mun och anus, och lever i honans
äggledare, varför den först troddes vara en inälvs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
