Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diocletianus, Gaius Aurelius Valerius - Diocletianus’ termer - Diodati, Giovanni - Diodon hystrix - Diodoros (historieskrivare) - Diodoros (biskop) - Diœces - Dioecia - Diofantisk analys - Diofantos - Diogen - Diogenes från Apollonia - Diogenes från Seleukia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
953
Diocletianus’ termer—Diogenes
954
Mynt med Diocletianus’
porträtt.
imperator 284 och blev efter Carinus’ (se
d. o.) död hyllad som kejsare 285. D., en av
romarrikets främsta härskare och statsmän,
insåg, att han ej ensam kunde med kraft
styra det ofantliga
väldet, och tog därför s. å.
till medregent
fältherren Maximianus, från
286 kallad augustus.;
293 tillkommo
ytterligare två, Galerius och
Constantius, med
något mindre befogenhet
och titeln caesarer. D.
avsåg därmed att
införa en fast tronföljd: en
augustus med sin
cae
sar skulle styra östern, en annan med sin caesar
västern ; efter vissa år (man antar 20) skulle de
båda augusti efterträdas av eaesarerna och nya
sådana utses. Lagar och förordningar
utfärdades i allas namn. D. införde den
absoluta monarkien i österländsk anda (med
diadem, titeln dominus et deus, »herre och gud»,
hovceremoniel o. dyl.). — Riket tryggades
utåt genom framgångsrika krig i Gallien 286,
Britannien 296 och mot perserna; i Egypten
kuvades ett uppror, varefter lugn och ordning
där inträdde. — Den inre förvaltningen
omorganiserades. Provinserna uppdelades i
mindre (tills. 101, sammanförda i 12 dieceser,
se d. o.); kejserlig förvaltning ersatte
kommunal självstyrelse. Italien, förut fritt från
grundskatt, likställdes med övriga provinser.
Rom var ej längre huvudstad, då D.( som
styrde orienten, residerade i Nicomedia och
Maximianus i Milano, men det hade vissa
privilegier, sina ämbetsmän o. dyl. samt senaten,
som dock hade ringa betydelse, då numera ett
kejserligi råd, consistorium, fanns med bl. a.
framstående jurister som medlemmar. Den
civila och militära förvaltningen skildes åt
(se Dux); ämbetsmännen ordnades i
rangklasser med bestämda titlar. — D:s
statsordning med sin stränga centralisation gör ett
storslaget intryck, men den medförde mycket
ämbetsmannagodtycke på bekostnad av
samhällens och enskildas frihet. Mot de kristna
utfärdade D., som ville pånyttföda riket i
gammalromersk anda, ett edikt 303; ur den
häftiga förföljelse, som nu utbröt, den
långvarigaste och mest systematiska av
kristen-domsförföljelserna (se d. o.), framgick
kristendomen segrande och luttrad. — D. nedlade
305 sin spira och drog sig tillbaka till sitt
slott invid Salona (i det nuv. Spalato) i
Dal-matien samt förmådde Maximianus att
samtidigt avgå. Inom kort fick D. bevittna hur
hans tronföljdssystem ramlade under nya
pretendentstrider (se K o n s t a n t i n). H. Sgn.
Diocletianus’ termer, se Rom.
Diodäti, Giovanni, schweizisk reformert
teolog (1576—1649), professor i Genöve. I
syfte att främja calvinismens införande i
Italien översatte han bibeln till italienska (1607),
vilken övers, ännu begagnas av Italiens
evangeliska kristna. — Litt.: E. de Badé, »Vie de
Jean D.» (1869). A. G-w.
DFodon hy’strix, se Igelkottsfisk.
Diodo’ros (grek. Dio’doros, lat. Diodo’rus),
grekisk historieskrivare från Sicilien (därför
kallad Siculus), levde under lulius Caesar
och Augustus. Han författade en
världshistoria från världens början till Caesars krig
mot gallerna, kallad »bibliotek». Av dess 40
böcker äro bevarade 1—5 (den mytiska
historien) och 11—20 (från Xerxes till Antigonos
den enögde), det övriga i utdrag och
fragment. Värdet av D:s framställning beror
på de källor, som han använt; huvudsaki.
genom hans bearbetning äger man
kännedom om en rad förlorade betydelsefulla verk.
D. sammanställde händelserna synkronistiskt
(efter olympiader), ej utan misstag. M. Pn N-n.
Diodo’ros, biskop av Tarsos 378—394, förut
presbyter i Antiokia. Var en hängiven
anhängare av det asketiska livsidealet, energisk
renlärighetsivrare samt grundläggare av den
antiokenska skolan med dess bibeltolkning och
kristologi. Till hans lärjungar hörde Teodoros
av Mopsuestia och Johannes Chrysostomos. 1
den arianska striden företrädde D. ortodox
uppfattning, men sedermera, efter hans död,
under den nestorianska striden, blev hans
kristologi stämplad som kättersk. Hans
skrifter blevo då till stor del förstörda. Litt.: A. v.
Harnack, »Diodor von Tarsus» (1901). A. G-w.
Diæcès, se D i e c e s.
Dioè’cia, se Linnés sexualsystem.
Diofa’ntisk analys, se Diofantos.
Diofa’ntos (grek. Dio’fantos), grekisk
matematiker i Alexandria (omkr. 250 e. Kr.). D:s
originalitet bestod i att han i den rent
geometriskt betonade grekiska aritmetiken
införde studiet av räknekonsten, hos grekerna
kallad logistik, varvid han nyskapade
symboler. Hans huvudverk var »Aritmetiken»,
där han finner en mängd problem ur »den
obestämda analysen», sådana uppgifter, som
resultera i ett större antal obekanta än
ekvationer. Begränsar man dylika problem till
heltalslösningar, är den gängse benämningen
diofantisk analys, men med orätt,
enär D. blott begärde rationella rötter till
ekvationerna. Han var antikens siste store
matematiker. P. Tannery utgav 1892—95 en
övers, av D:s arbeten. Monogr. av Heath
(1910). T. B.
Diogèn, se Framkallningsvätskor.
Diogenes (grek. Dioge’nes) från
Apol-l o n i a, grekisk filosof på 400-talet f. Kr.,
lärjunge till Anaximenes. D. söker på ett
eklektiskt sätt förena dennes filosofiska
grundåskådning med andra teorier, främst
med tankegångar hos Anaxagoras. Litt.: E.
Krause, »D. von Apollonia» (2 dir, 1908—
09). C. H-m.
Dio’genes (grek. Dioge’nes) från Sel e
u-k i a, även kallad »babyloniern», grekisk filo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
