Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diogenes från Seleukia - Diogenes från Sinope - Diogenes Laërtios - Diogenes Romanos - Diognetus - Dioik - Diokles - Diomedea - Diomedes - Diomedesöarna - Dion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
955
Diogenes—Dion
956
sof på 100-talet f. Kr.; tillhörde den stoiska
skolan. Han sändes 155 f. Kr. som atenskt
sändebud till Rom, där han genom filosofiska
föredrag utbredde stoicismen. S-e.
Dio’genes (grek. Dioge’nes) från Sinope,
grekisk filosof (d. 323 f. Kr.), lärjunge till
An-tisthenes. Var
en ivrig
anhängare av den
cyniska
skolan, vars läror
han utförde
och i livet
till-lämpade med
en
hänsynslöshet, som
tillskyndade honom binamnet
»den rasande
sokratikern».
Under större
delen av sitt
liv uppehöll
han sig i
Korint, där
Alexander den store
en gång lär
ha
sammanträffat med
honom samt
funnit honom i
tiggarklädnad
och boende i en
tunna. Det
berättas,att Alexander uppmanade honom
att utbedja sig en ynnest, vilken som helst,
och att D. svarade: »Jag ber dig gå undan, så
att solen får skina på mig». L. H. Å.*
Dio’genes Lae’rtios, grekisk filosof och förf.
i slutet av 100- och början av 200-talet e. Kr.
D:s verk, lat. titel »De vitis, dogmatibus et
apophthegmatibus clarorum virorum» (Om
berömda mäns liv, läror och satser; 10
böcker), är en av de förnämsta källorna för vår
kunskap om den senare grekiska filosofien.
Själv var D. eklektiker, ehuru mest dragen
till epikurismen. L. H. Å.*
Dio’genes Romanos, östromersk kejsare, se
Romanos.
Diognètus, adressat till »brevet till D.»,
vilket tidigare räknats till de apostoliska
fädernas skrifter men nu i allm. anses vara
författat på 200-talet. Det utgör en vältalig
apologi för kristendomen med värdefulla
evangeliska tankar men röjer även intryck av
hednisk bildning. Litt.: Dräseke, »Der Brief
an Diognet» (1881). A. G-w.
DiöFk säges en växt vara, som har han- och
honorganen — i fråga om fanerogamerna han
och honblommorna — fördelade på skilda
individ. Se Linnés sexualsystem.
Di’okles (grek. Dioklés} från Karystos på
Eubea, läkare, medicinsk författare. Verkade
på 300-talet f. Kr. i Aten; var den förste
läkare, som skrev på attiskt språk. Han antog
liksom Empedokles fyra grundelement (eld,
vatten, luft och jord) och ansåg kroppens
välbefinnande bero av det riktiga förhållandet
mellan dem (d. v. s. mellan värme, fukt, köld
och torrhet). D:s anatomiska kunskaper bero
på dissektion av djur: han upptäckte den
längre fram efter Bauhin benämnda klaffen
mellan tunntarmen och tjocktarmen ävensom
urinledaren, äggledaren och äggstockarna samt
arbetade framgångsrikt inom embryologien.
Hans goda insikt om sjukdomarnas väsen
framgår bl. a. av hans uppfattning av feber
endast som ett symtom, en verkan av andra
sjukdomar, icke som en sjukdom för sig, och
över huvud av hans strävan att tränga in
i sammanhanget mellan sjukdomsorsak och
sjukdomssymtom. Största inflytandet av hans
skrifter har utövats av hans farmakologiska
avh. (»Rhizotomikon»); den har inverkat på
Dioskorides och genom denne på senare tiders
farmakologi. Av D:s talrika skrifter äro blott
fragment bevarade, samlade av M. Wellmann,
»Fragmentsammlung der griechischen Ärzte»,
I (1901). Litt.: M. Neuburger, »Geschichte
der Medizin», II, 1 (1906); K. Sudhoff,
»Kur-zes Handbuch der Geschichte der Medizin»
(1922). E. N-n.
Diomedéa, albatrossläktet, jfr Albatrosser.
Diomèdes. 1. Mytisk konung i Trakien och
son till Ares och Kyrene. Herakles
bortrövade hans vilda hästar, som han fodrade
med människokött, och lät, enl. en sägen,
honom uppätas av dem.
2. En son till Tydeus och efter sin
morfader, Adrastos, konung i Argos. Han deltog
först i epigonernas fälttåg mot Tebe och
sedermera i trojanska kriget, bland vars främsta
hjältar han var. Understödd av Athena,
vågade han i striden angripa och såra själva
gudarna (Ares och Afrodite). I sällskap med
Odysseus utförde han flera djärva bragder;
bl. a. bortrövade han palladiet från Troja.
Vid återkomsten till Argos fann han sig
sviken av sin gemål, Aigialeia, och drog
sedermera till Italien, där han förmälde sig med
en dotter till konung Daunos och blev
härskare i Daunia (Apulien). Enl. en sägen
försvann han plötsligt på en av de efter honom
uppkallade Diomedesöarna i Adriatiska
havet. Han dyrkades som halvgud och
grund-läggare av flera städer i Italien. A. M. A.*
Diomedesöarna el. D i o m é d i s k a öarna.
1. Forntida namn på Tremitiöarna (se d. o.)
i Adriatiska havet (se Diomedes 2). —
2. Tre små öar i Beringssund (se d. o.).
Dlon (grek. Di’on), en förnäm syrakusan
(omkr. 410—354 f. Kr.), svåger till Syrakusas
härskare, Dionysios d. ä. Han var en varm
anhängare av Platon och föranledde, att denne
kallades till Syrakusa av Dionysios d. y., som
efter sin fars död blivit envåldshärskare där.
D. var en allvarlig, stolt natur, kom i
motsättning till härskaren, blev 366 landsför-
Diogenes från Sinope.
Hellenistisk porträttstaty.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
