Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dionysios Areopagita - Dionysisk - Dionysiska tideräkningen - Dionysius Alexandrinus (den store) - Dionysius exiguus (den lille) - Dionysos el. Bakchos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Dionysisk—Dionysos
960
skrevos åtskilliga, bevisligen först på
400-talet uppkomna, skrifter av
panteistiskt-mys-tiskt innehåll (de s. k. Pseudo-Dionysios
Areo-pagitas skrifter), genom vilka neoplatonismen
silades in i den grekiska kyrkan. Dessa
skrifter gåvo ock näring åt den
kontempla-tivt mystiska riktning, som i början av
medeltiden, sedan de översatts till latin av
Johannes Scotus Erigena, vann ej få anhängare
även i västerlandet. Hj. H-t.*
Dionysisk (jfr Dionysos), yr, svärmande,
livsberusad.
Dionysiska tideräkningen, se Dionysius
e x i g u u s och Kronologi.
Dionysius Alexandrlnus (D. den store),
den mest framstående av Origenes’ lärjungar
(d. 264 e. Kr.). Blev 232 föreståndare för
kateketskolan i Alexandria och 248 biskop
där. Han fördrevs flera gånger under
förföljelserna mot de kristna på Decius’ och
Valerianus’ tid. D. var en skarpsinnig exeget.
Hans skrift »Om naturen», vari han bekämpade
Demokritos’ mekaniska världsförklaring, är
av vikt för kännedomen om atomfilosofien.
Dionysius exfguus (D. den lille; d. före
544). Var född i Skytien, blev först munk i
Rom omkr. 500, sedan abbot där. Efter
honom har uppkallats den Jrån 700-talet inom
kristendomen använda »dionysiska
tideräkningen» (se K r o n o 1 o g i). 1 sin påsktabell
(»Liber de paschate», 525) tager han f. ggn
Jesu födelseår, felaktigt beräknat till 754
efter Roms grundläggning, till utgångspunkt
för kronologien. Från D. härrör vidare en
samling konsiliebeslut och påvliga dekretaler,
vilken blev grundvalen för den kanoniska
rätten i västerns kyrkor. A.G-w.
Dionysos el. B a’k c h o s (grek. Dio’nysos,
Ba’kchos, lat. Dionysus, Ba’cchus), son till
Zeus och Semele, som var dotter till konung
Kadmos i Tebe. Myten berättar, att Semele
önskade, att Zeus skulle uppenbara sig för
henne i sitt gudomliga majestät. Då detta
skedde, förbrändes Semele av ljungelden, men
Zeus räddade hennes ofödde son D. och sydde
in honom i sitt lår. Född för andra gången,
överlämnades han att vårdas av de nyseiska
nymferna. En annan bekant myt berättar hur
D. på Naxos fann den av Theseus övergivna
Ariadne (se d. o.) och gjorde henne till sin
gemål. Det stora flertalet myter tillhör en
särskild typ; de skildra hur motståndet mot
D.-kultens införande besegras. Redan
Home-ros omtalar, att Lykurgos till sin olycka
förföljde D. och hans ammor. Euripides skildrar
i sitt drama »Backanterna» hur konung
Pen-theus motsatte sig den orgiastiska D.-dyrkan
men förvillades av guden och slutligen
sönder-slets av menaderna. Hos Horaeros nämnes D.
endast i förbigående. Kommande från Trakieu
(och Lydien), utbredde sig hans kult i den
historiska tidens början som en psykopatisk
epidemi i Grekland på grund av sin mystiska
och extatiska innebörd. Beotien var särskilt
en medelpunkt för denna kult, de d i o n y-
Dionysos på havet. Vasmålning av Exekias.
siska orgierna. Den bestod däri, att
D:s dyrkare, mest kvinnor, strövade omkring
bland bergen, svingande thyrsosstavar och
facklor; de trodde mjölk och honung strömma
fram ur jorden, söndersleto ett djur och
slukade dess kött rått. Djuret var guden själv;
genom att upptaga det i sig upptogo de även
i sig den gudomliga kraften. Riten innebär
en kommunion med guden och är ett
primitivt sakrament. Dessa orgier firades under
vintern vartannat år. I historisk tid begingos
de av officiellt utsedda kultkollegier av
kvinnor (t hy ia der). Extasen hade då dämpande
reglerats under medverkan av Apollon i Delfi.
Å ena sidan har D. föreställts som ett
nyfött barn, å andra sidan omtalas hans död,
och hans grav visades i Delfi. Härigenom
viäar han sig tillhöra den typ av gudar, som
födas och dö, vilka äro ett uttryck för
vegetationens pånyttfödelse och död. D. är urspr.
en vegetatwnsgud, först i andra hand har han
blivit vinets och vinodlingens gud. Vinet har
väl spelat någon, om ock ej en betydande roll
för extasens framkallande. Myten om Ikarios,
som, sänd av D., lärde människorna vinets
odling och beredning, är en efterbildning av
myten om Triptolemos (se d. o.). I
föreställningen om D:s död var en anknytningspunkt
given till de dödas kult. D. förbindes stundom
med Persefone. Vissa fester, t. ex.
anthesteri-erna i Aten, voro både D.-fester och
själa-fester. Än mera betydelsefullt var att
föreställningarna om ett saligt andra liv anslöto
sig till D.; denna uppfattning bestod länge
och är orsaken till att sarkofagerna så ofta
prydas med back iska scener. Denna tro
upptogs av privata kultföreningar, men de av
dem firade orgierna urartade lätt. Romerska
senaten inskränkte dem kraftigt genom
edik-tet om backanalierna 189 f. Kr. Sin
egendomligaste utbildning fick denna sida av
D.-religionen i orficismen (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
