Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dioskorides el. Dioskurides - Dioskurerna, Kastor och Polydeukes (Tyndariderna) - Dioskuros - Diosma - Diospyros - Dioxiantrakinon - Dioxibensol - Dioxibärnstenssyra - Dipavamsa - Dipenten - Dipleidoskop - Diplodocus - Diploid - Diplokocker - Diplom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
Dioskurerna—Diplom
966
medicinska användning, samt några djur och
mineral. Beskrivningarna äro ganska svåra
att igenkänna, gjorda som de äro utan fast
terminologi; bladens form liknar den ena eller
andra växtens, blommornas färg anges, men
intet mer, o. s. v. D. anför ett antal namn
på olika språk jämte ur växten framställda
läkemedel, dessa enkla till sammansättningen,
i motsats till många andra dåtida preparat.
Först renässansens botanister, Brunfels, Fuchs
o. a., fortsatte Dioskorides’ verk. E-k N-d.
Dioskurerna, Tyndareos och Leda. Grekisk vasmålning.
Dioskurerna (grek. Dio’skorol, »Zeussöner»),
K a s t o r och Polydeukes (lat. Castor
och Pollux), Zeus’ och Ledas tvillingsöner,
även kallade Tyndariderna efter
Tyndareos, Ledas dödlige gemål. Kastor säges
vara son till denne och Polydeukes till Zeus.
Då Kastor dödades i striden med ett annat
brödrapar, Afariderna, utverkade Polydeukes,
att bröderna fingo tillbringa varannan dag
i underjorden, varannan i Olympen. Kulten
är säkerligen urspr. en huskult; offren till
D. bestodo i en måltid, framsatt på ett bord.
D. ha emellertid utvecklat sig till ridderliga
ynglingar. Utmärkande för dem är, att de
uppenbara sig som hjälpare i farans stund,
t. ex. i slaget vid Regillus 496 f. Kr., efter
vilket deras tempel (Kastorstemplet)
grundades vid Forum i Rom. Även hjälpa de i
sjönöd; S :t Elmselden är deras tecken. De
framställas som ynglingar ledande el. ridande på
vita hästar, t. ex. de båda kolossalstatyerna
på Monte Cavallo i Rom. Deras attribut äro
en toppig filthatt (pilos) och två stjärnor.
Myterna låta dem deltaga i flera berömda
företag, argonauternas tåg och jakten på det
kalydonska vildsvinet. De befriade sin syster
Helena, som rövats av Theseus. M. Pn N-n.
Diosküros (grek. Dio’skuros, lat. Dioscürus),
patriark i Alexandria (d. 454). D. fortsatte
hänsynslöst sin företrädare Kyrillos’
strävanden att skaffa Alexandria primatet inom
den östromerska kyrkan. Munkfanatismen
och anknytningen till den eutychianska
riktningen (se Eutyches och M o n o f y s
i-t e r) voro hans starkaste stöd. Vid
»rövar-synoden» i Efesos 449 stod han nära sina
önskningars mål, men brist på moderation
förstörde hans sak. Motståndet från Rom
och Konstantinopel blev honom övermäktigt.
4:e ekumeniska mötet i Chalkedon avsatte
D. och fördömde eutychianismen. Därefter
fick Konstantinopels patriark
ledarställningen inom österns kyrkor, medan Alexandria
alltmer trädde i bakgrunden. A. G-w.
Dio’sma, växtsläkte av fam. Rutaceae,
innefattande några få i Kaplandet växande arter,
ljungliknande, starkt välluktande buskar med
små, vita el. röda blommor i grenspetsarna.
D. alba odlas som krukväxt. G. M-e.
Dio’spyros, växtsläkte av fam. Ebenaceae,
med nära 200 arter, träd el. buskar, i
tropiska och subtropiska länder. Frukterna äro
flerfröiga, klotrunda bär, ofta ätliga. D. kaki
hör till Kinas och Japans viktigaste
fruktträd och odlas numera även i andra varma
länder, t. ex. i Sydeuropa. Frukterna, k a k
i-ploinmon el. persimon, erinra till
storlek och färg om apelsiner. Äkta svart
eben-holts fås främst från flera D.-arter. G. M-e.
Dioxiantrakinön, se Al is ar in.
Dioxibensöl, CbH^OH^, förekommer i 3
iso-mera former, kallade hydrokinon, p
y-rok ate k i n och resorcin (se dessa ord).
Dioxibärnstenssyra, dets. som v i n s y r a
(se d. o.).
DIpavamsa (»öns krönika»), en på Ceylon
350—450 e. Kr. på knagglig pali (se d. o.)
avfattad rimkrönika, som behandlar Ceylons
historia från äldsta tid till omkr. 352 e. Kr.
Dess värde som historisk källa är ej i detalj
klarlagt, men tydligt är, att den stödjer sig
på äldre prosaiska källor; jfr härom W.
Gei-ger, »D. und Mahävamsa» (1905). Utg. och
övers, till eng. av Oldenberg (1879). J. Ch-r.
Dipentèn, se Terpener.
Dipleidosköp, astronomiskt instrument för
observationer av solens och ljusstarkare
stjärnors kulmination, konstruerat av den
engelske urmakaren Den t (1790—1853). S. A-f.
Diplo’docus, se Dinosaurier.
Diplold, se Cell, sp. 769, och Könsceller.
Diploko’cker, se Bakterier, sp. 730.
Diplom [ å’m] (grek. di’ploma, något
hopvikt, brev, av diplo’os, dubbel), urspr. en av
två sammanbundna tavlor bestående
skrivelse, betecknade i Rom under republikens
sista tid och under kejsardömet sådana av
kejsaren el. någon högre ämbetsman
utfärdade urkunder, varigenom enskilda personer
fingo sig tillerkända fördelar och ynnestbevis.
Under medeltiden brukades i stället termerna
charta, pagina, literae, epistola. Mabillon
återinförde i sitt berömda verk »De re
diplo-matica» (1681) ordet d. som term för alla
offentliga handlingar från medeltiden. I
modern tysk diplomvetenskap har det utträngts
av termen »Urkunde». I dagligt tal
förstås med d. urkunder, genom vilka furstar
el. institutioner utdela utmärkelser, t. ex.
adlig värdighet (adelsdiplo m),
heders-borgarrätt, akademisk grad (do k t o r s
di-p 1 o m), ledamotskap i ett lärt el. vittert
samfund, intyg om erhållet pris vid utställningar
o. s. v. (S. T-g.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
