Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969
Diplomati
970
Diplomati (fr. diplomatie, av grek. di’ploma,
skrivelse, brev; jfr Diplom), dels
vetenskapen om staternas ömsesidiga förhållanden,
dels och vanligast den verksamhet, som har
till uppgift att handha en stats politiska
förbindelser med andra stater, dels slutligen
sammanfattande benämning på de personer, som
användas vid skötandet av en stats officiella
förbindelser med andra stater.
Så länge verkligen ordnade stater funnits
bredvid varandra i erkänt rättsförhållande
och alltså icke principiellt på krigsfot, har
det varit nödtvång för deras ledare att dem
emellan uppehålla mer eller mindre fasta
förbindelser, vanl. besörjda genom sändebud. De
äldsta historiska källorna icke blott från
greker och romare utan även från de gamla
österländska kulturfolken omtala sådana
beskickningar (t. ex. fynden från Tell
el-Amarna). Tydligen ha vissa fasta former
utvecklat sig redan på denna tid. Det romerska
väldets uppstigande till en fullkomligt
dominerande ställning inom medelhavsvärlden
gjorde emellertid i det närmaste slut på alla
förbindelser av likställd art, och någon enl.
grundsatser om suveräna staters rättsliga
jämlikhet organiserad diplomatisk
verksamhet förekom varken då eller — i stort sett —
inom det medeltida europeiska statssystemet,
där kejsardöme och påvedöme tagit de
romerska universalhärskaranspråken i arv. I den
mån det europeiska statssystemet vid
medeltidens slut vann större stadga genom
nationalstaternas konsolidering mot kyrkans och
kejsardömets universalistiska tendenser,
inställde sig snart för regeringarna nödtvånget
att träda i fasta förbindelser med varandra.
Ex. härpå ge ganska tidigt de stora
handelsstäderna, särskilt hanseförbundet, vid sina
sammanslutningar och underhandlingar i
handelns och samfärdselns intresse. Särskilt starkt
blev detta behov i Italien, där de olika
småstaterna sökte överflygla varandra genom
sammanslutningar i rivaliserande förbund. Så
uppkom av nödtvånget att sörja för egen
säkerhet vanan att flitigt avsända
beskickningar (oratores, legati, ambassiatores) dels
för att förbereda förbund och avtala om
krigsplaner, dels för att utforska motpartens
avsikter. Det visade sig därvid lämpligt att hos
en och annan betydande granne hålla ständiga
sändebud (residentes), som kunde oavlåtligt
bevaka sin regerings intressen samt gå de
tillfälliga, »utomordentliga» beskickningarna till
handa med intima upplysningar. Föredömet
från Italien vann efterföljd i Spanien och
Frankrike, småningom ock inom germanska
stater, så att bruket att hos främmande
regeringar hålla residenter var ganska utbrett
vid slutet av 1500-talet. Venezia, Frankrike
och senare Nederländerna gingo i spetsen för
denna utveckling. Till norden trängde
nyheten långsammare. Sverige, vars viktigaste
yttre angelägenheter länge i regel besörjdes
på gränsmöten mellan svenska och danska
rådsherrar, höll blott tillfälligt under
1500-talet residenter (Dionysius Beurreus i
England 1558—61 och Anders Lorichs i Polen
1571—84). Den katolska reaktionens anlopp
påskyndade från 1600-talets början Sveriges
successiva övergång till systemet med fasta
beskickningar, som kunde konsekvent
iakttaga fientliga makters planer och träffa
motåtgärder. Karl IX höll sålunda från 1609 en
resident i Holland, Gustav II Adolf och Axel
Oxenstierna höllo residenter i England (från
1612), Danmark (från 1621) och Hamburg
(från 1626). Sveriges deltagande i trettioåriga
kriget medförde en starkare utveckling; de
ständiga legaterna eller residenterna på alla
de orter i Tyskland, där svenska intressen
särskilt borde bevakas, hade likväl minst lika
mycket förvaltande som rent diplomatiska
funktioner. Först fr. o. m. westfaliska freden
gäller det som regel, att de mera betydande
europeiska staterna hålla fasta beskickningar
hos andra viktigare makter; de tillfälliga
sändebuden blevo nu undantag. I fråga om de
diplomatiska agenternas titlar och ställning
samt förhandlingsformerna (bl. a. övervägande
skriftliga förhandlingar) blev Frankrikes
genom Richelieu, Mazarin och Ludvig XIV
noggrant organiserade d. tongivande.
Sedan slutet av 1600-talet ha d:s
organisation och arbetssätt knappast undergått några
principiella förändringar men naturligtvis
rönt många tekniska förbättringar. På
kongressen i Wien 1815 fastslogos i fördragsform
de regler om sändebudens inbördes ställning,
som förut mest gällt genom praxis. Dessa
avtal ha genom senare bestämmelser
modifierats eller tillökats, mest i form av
specialfördrag mellan enskilda makter 1800-talets
starka ekonomiska uppsving föranledde, att
man lade synnerligen stor vikt vid
konsulatväsendet. Även började man då oftare än förut
handlägga ärenden av vittomfattande
betydelse på allmänna konferenser och kongresser.
De intressen, som d. hade att bevaka,
fattades länge som övervägande dynastiska.
Detta blev fallet särskilt under århundradet
närmast efter de stora religionskrigens slut
(mitten av 1600-talet). Huvudvikten låg då
för diplomaten på att utspionera de olika
hovens hemligheter, deras svagheter,
önskningar och planer och att på fintligt sätt nyttja
den vunna kunskapen till att främja sin egen
principals syften. Härvid voro alla medel goda,
särskilt nyttjades bestickning, kränkning av
brevhemligheten, utspridande av falska rykten,
skenförslag och låtsade åtgärder, hemliga
agenter, som lätt kunde desavueras, m. m.
Mest kommo sådana intriganta metoder i
bruk hos italienarna. Den klassiska franska
d. under Richelieu och Ludvig XIV försmådde
dem ej heller men litade dock främst till
Frankrikes egen kraft och maktställning.
Ludvig XV och hans statsmän sökte däremot
flitigt genom dylika konstgrepp ersätta
minskningen i materiell kraft, och i hög grad blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
