Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diplomati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
971
Diplomati
972
detta fallet hos svagare, ärelystna furstar
(t. ex. August den starke i Sachsen och
Polen). Denna intriganta d. spann sina
trådar i de enväldiga furstarnas slutna
kabinett (kabinettspolitik), tog ingen
hänsyn till staternas och folkens intressen
och fostrade följdriktigt en rad av
skrupelfria statsmän, som vandrade ur en furstes
tjänst i en annans (t. ex. Alberoni, Görtz).
Revolutionskrigen läto de nationella
intressena skarpare framträda men väckte tillika
känslan för hela statssystemets gemensamma
angelägenheter. Följden blev en av
stormakterna fullständigt behärskad d., som
skickligt förstod att blanda partikulära och
allmänna strävanden. Denna d., som vars
mästare Cavour och Bismarck böra nämnas,
frigjorde sig till följd av de större målen från
äldre tiders behärskande småintriger och
behöll från den forna kabinettsdiplomatien
främst den stränga etiketten och den
ceremoniöst förbindliga tonen; hemliga medel
kommo emellertid alltjämt till användning.
Under tidigare kommunikationsvillkor, då
förbindelserna mellan den avsändande
regeringen och dess agenter i utlandet voro
osäkra och alltid togo lång tid, måste ett
betydande utrymme givas åt de enskilda
sändebudens självständiga handlingskraft och
omdöme för sådana fall, där deras
instruktioner ej räckte till men ett snabbt beslut,
fattat på egen risk, ovillkorligen krävdes.
De snabbare postförbindelserna och framför
allt telegrafien ha medfört, att d:s hela
ledning numera starkare än förr koncentrerats
i resp, regeringars händer.
För att styrka ett sändebuds befogenhet
medsändas kreditivbrev (ställda till det
främmande landets statschef, hos vilken
sändebudet alltså ackrediteras). Likaledes
måste vederbörande regering genom formlig
skrivelse, rappellbrev, återkalla sitt
sändebud; vid avskedsaudiensen plägade
sändebudet erhålla ett till den avfärdande
statschefen ställt rekreditivbrev. Trots
sådana försiktighetsmått hände det till en
början ej så sällan och även senare någon
gång, att givna säkerhetslöften brötos under
en eller annan förevändning, i det att ett
sändebud häktades. I synnerhet var detta
fallet inom de österländska stater, som blott
ofullständigt tillhörde det europeiska
systemet, t. ex. Ryssland och Turkiet. Då det
emellertid i grunden för alla makter var ett
gemensamt intresse, att sändebuden
skyddades, utbildades småningom genom praxis vissa
allmänna regler för ett sändebuds ställning
och rättigheter. Dessa regler om
sände-budsrätten kunna åtm. från 1600-talets
slut betraktas som gällande inom
västerlandet. De gälla emellertid endast för de av en
folkrättsligen erkänd regering formligen som
diplomatiska agenter betecknade personer.
De kunna sålunda icke tillämpas på de
agenter och underhandlare, som avfärdas av
nå
gon revolutionär, icke erkänd regering. Ej
heller gälla de för de hemliga underhandlare
utan formell legitimation, åt vilka särskilt
ömtåliga angelägenheter många gånger
anförtros. De formligen erkända diplomatiska
agenterna avfärdas alltid av en statschef
(furste eller president), ev. hans
utrikesminister, till en annan och äro ackrediterade
hos den mottagande statschefen eller hos
dennes utrikesminister. Man skiljer mellan 1)
ständiga agenter och 2) tillfälliga eller
utomordentliga sådana. De ständiga agenterna äro
dels sändebud (diplomater i inskränkt
bemärkelse), vilka i alla folkrättsliga
angelägenheter företräda den avsändande staten, dels
konsuler, vilkas uppdrag som regel är rent
handelspolitiskt; av dessa ha endast de förra
diplomatisk karaktär, d. v. s. åtnjuta hela
den undantagsställning, som folkrättsligt
tillkommer diplomatiska agenter. Den skarpa
skillnaden mellan diplomater och konsuler
har emellertid de senaste årtiondena tenderat
att minskas eller alldeles upphöra; i flera
länder tillhöra de samma
ämbetsmannakate-gori (samma »karriär»). Samtliga hos en stat
ackrediterade agenter med diplomatisk
karaktär bilda där den s. k. diplomatiska
kåren (se d. o.). — De brukliga
diplomatiska rangklasserna äro fyra:
ambassadörer, envoyéer eller ministrar, m
i-nisterresidenter och c h a r g é s d’a
f-f ai res (se vidare Beskickning). —
Den diplomatiska karaktärens egentliga
kännemärke är vederbörandes
exterritorialitets-rätt (se d. o.), i vilken alla därmed förenade
förmånsrättigheter ha sin grund.
D:s språk för avfattning av kreditivbrev,
noter o. dyl. samt fördrag eller andra avtal
var i äldre tid alltid latin, där ej båda av
två förhandlande parter kunde nyttja sitt
eget (som mellan Sverige och Danmark) eller
efter överenskommelse brukade den enes (så
vanl. vid Sveriges förbindelser på 1600-talet
med tyska riksständer). Frankrikes
dominerande roll inom den europeiska politiken på
Ludvig XIV :s tid och den franska odlingens
allmänna betydelse under upplysningstiden läto
franska språket allt starkare konkurrera med
latinet vid det internationella umgänget. Fr.
o. m. Wienkongressen 1815 blev franskans
redan förut faktiska ställning som
diplomaternas språk allmänt erkänd, i det att alla
viktigare texter av folkrättslig karaktär, där
man icke utan svårighet kunnat bruka
parternas nationalspråk, avfattades på franska
eller åtm. försågos med autentisk fransk
övers., detta av bekvämlighets- och
tydlig-hetsskäl. Förenta staterna hade aldrig erkänt
franska språkets ställning som det inom d.
faktiskt dominerande, och den rönte även
betydande avbräck vid fredsförhandlingarna i
Paris 1919 efter världskriget. Där intog
nämligen enl. formligt beslut engelska språket en
med franskan fullt jämbördig ställning, och
fredsfördragen fingo parallella franska och
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
