Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diplomati - Diplomatik, Diplomvetenskap el. Urkundslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
973
Diplomatik
974
engelska texter med samma auktoritet. Motsv.
jämlikhet mellan franska och engelska
språken har ock iakttagits i förhandlingar och
publikationer inom Nationernas förbund.
Redan före världskriget hade ej sällan krav
framkommit på »öppen d.», dock utan att
därigenom några större förändringar
åstadkommos i diplomatisk praxis. Under kriget
tillskrev man ofta den s. k. »hemliga d.»
skulden till att krigsutbrottet ej kunnat avvärjas.
I Wilsons »14 punkter» proklamerades främst
bland de allierades krigsmål »öppna
fredsfördrag, öppet åstadkomna». Fortsättandet
av gammaldags hemlig d. skulle enl. Wilsons
plan ytterligare försvåras genom
bestämmelsen i förbundsakten för Nationernas förbund,
att avtal mellan stater, som voro
förbunds-medlemmar, skulle för att bli giltiga
registreras hos förbundets sekretariat. Dessa
välmenta strävanden kröntes ej med nämnvärd
framgång. Fredsvillkoren på
Pariskonferensen formulerades vid hemliga möten mellan
de segrande stormakternas främsta delegerade
och under stark faktisk, om ock ej alltid
erkänd, påverkan av hemliga fördrag, som
in-gåtts under krigsåren. — I många länder
restes under krigsåren kravet på
»demokratisk kontroll» över d. I England och
Frankrike utövas sådan genom interpellationer och
debatter i parlamentet, i Frankrike även
genom meningsutbyten med vederbörande
ministrar i kamrarnas utrikesutskott, och
liknande metoder nyttjas i ett flertal länder (jfr
om Sverige den 1921 inrättade
Utrikes-nämnden). Till de diplomatiska
förhandlingarnas detaljer kommer redan av tekniska
skäl en dylik kontroll högst sällan att sträcka
sig. — Åren närmast efter världskriget ha
kännetecknats av ett återupprepande av den
kongresspolitik, som karakteriserade tiden
närmast efter Napoleonskrigen. Därmed har
följt, att förhandlingar genom
yrkesdiploma-ter i stor utsträckning ersatts med direkta
meningsutbyten mellan ministärchefer,
utrikes- och finansministrar, ofta liksom under
fredskonferensen biträdda av
expertkommissioner av skilda slag. Om detta systems
praktiska värde ha delade meningar framträtt,
ehuru det ibland kunnat uppvisa resultat av
stor betydelse (t. ex. uppgörelsen i
skade-ståndsfrågan 1924 och Locarnoavtalen 1925).
Kännetecknande för d:s utveckling under de
senaste årtiondena är även dess allt intimare
samarbete med pressen. Särskilt i Frankrike
har systemet med diplomatiska manövrer,
utförda med hjälp av från utrikesministeriellt
håll inspirerade tidningsmän, nått en hög grad
av teknisk fulländning.
Litt.: O. Krauske, »Die Entwickelung der
ständigen Diplomatie» (1885); A. Schaube,
»Zur Entstehungsgeschichte der ständigen
Ge-sandtschaften» (1889); de Maulde-la-Clavière,
»La diplomatie au temps de Machiavel» (1892
—93); E. Hildebrand, »Den svenska d:s
organisation i Tyskland under 1600-talet» (i Hist.
Tidskr. 1884); Th. Westrin, »Några
iakttagelser ang. franskan såsom d:s språk» (i Hist.
Tidskr. 1900); D J. Hill, »A history of
diplo-macy in the international development of
Europé», I—III (1905—14); A. Ponsonby,
»De-mocracy and diplomacy» (1915); sir E. Satow,
»A guide to diplomatie practice» (2 bd, 1917);
sir M. Hankey, »Diplomacy by conference»
(1921); J. de Szilassy, »Manuel pratique de
diplomatie möderne» (1925); Jules Cambon,
»Le diplomate» (1926). C. H. H. (V. S-g.)
Diplomatik (av grek. di’ploma, skrivelse,
brev), Diplomvetenskap el.
Urkunds-lära, den historiska hjälpvetenskap, som
sysselsätter sig med undersökning av diplom
el. urkunder för att avgöra deras äkthet
och fastslå vilka slutsatser av rättslig el.
historisk art, som kunna dragas av dem. D.
undersöker dels urkundernas yttre — deras
material, skrift (paleografi) —, dels
deras innehåll — språk, uppställning,
underskrifter, datering (kronologi) och sigill
(sfragisti k). Ehuru den tekniskt
begränsar sig till de egentliga urkunderna, är dess
metod grundläggande för all historisk
källkritik. — D. uppstod som en reaktion mot
den hyperkritiska skepticism, med vilken
humanisterna behandlade alla
medeltidsurkun-der, helgonlegender o. dyl. Det ofog, som
under 1600-talets rättsstrider drevs dels med
understuckna urkunder, dels med godtycklig
tolkning av de äkta, nödvändiggjorde en
mera saklig och kritisk behandling. Den
franske benediktinmunken Jean Mabillon
(se d. o.) preciserade 1681 genom sitt
berömda arbete »De re diplomatica» de
objektiva grunderna för en vetenskaplig
urkunds-kritik, och han räknas därför med rätta som
d:s grundläggare. Hans grundsatser utfördes
vidare av den franska benediktinordens
forskare (»Nouveau traité de diplomatique», 1750
—65) samt i Tyskland av den historiska
Göt-tingenskolan (Gotterer och Schönmann).
Genom Frankrikes École des chartes och de
tyska historiker, som från 1819 varit sysselsatta
med jättepublikationen »Monumenta
Germa-niæ historica», i synnerhet S i c k e 1, ha dessa
kritiska principer fått allt större teoretisk
fulländning och praktisk tillämpning. — Inom
Sverige ha alltsedan Sven Lagerbrings tid d:s
grundsatser varit erkända, och de ha i
huvudsak tillämpats vid våra större
urkunds-editioner, i synnerhet vid »Svenskt
diploma-tarium» (se D i p 1 o m a t a r i u m). Väckelse
till en fullt konsekvent användning av den
moderna d:s metod vid urkundernas
behandling inom nordisk hävdaforskning utgick
från Kr. Erslev i Köpenhamn och H.
Hjärne i Uppsala. — Litt.: H. Bresslau,
»Handbuch der Urkundenlehre» (1912 f f.);
Fr. Leist, »Urkundenlehre» (1893); A.
Giry, »Manuel de diplomatique» (2 bd,
1893; ny uppl. 1925); översikterna hos Ch.
V. Langlois och Ch. Seignobos, »Introduction
aux études historiques» (1905); E. Bernheim,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
