Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dirichlet, Peter Gustav Lejeune - Dirichletska serier - Dirigent - Dirigera - Dirigold - Diriks, Carl Edvard - Diriks, Christian Adolf - Dirk - Dirke - Dirschau - Dis (sammansättningsled) - Dis (Disa, nedsatt synvidd) - Dis (ödesgudinna) - Disa (Drottning, i en saga)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
983
Dirichletska serier—Disa
984
ecker och Fuchs, med levnadsteckning av
Kummer. Led. av sv. Vet.-akad. (1854). T. B.
Dirichletska serier [kle’-], se Dirichlet.
Dirigent [-ge’nt; även -Je’nt],
musikanförare. Se Dirigera.
Dirigera [-gö’ra; även -Jé’ra] (lat. diri’gere),
styra, leda; särskilt leda ett musikverk.
Ledningen av musik har sedan äldsta tider
bestått i att med handrörelser el. mimiska
åtbörder hålla samman de sjungande el.
spelande. Under 1600-talet skedde ledningen
merendels från klaveret, men även ledning med
stav kunde förekomma (Lully). Vid
1700-talets slut förekommo ofta vid körverk två
dirigenter, en med stav och en vid klaveret.
Dirigering med taktpinne infördes i svenska
hovkapellet på 1780-talet. Klaverledning av
orkester försvann småningom under
1800-talets första år. Dirigeringen som verklig konst
utbildades först med nyromantikerna på
1830-talet. De första mera bemärkta dirigenterna
då voro Spohr, Mendelssohn, Berlioz, på
1840-talet Wagner, ett årtionde senare Liszt; sedan
följde Wagner-Lisztskolans lärjungar: H. v.
Bülow, Hans Richter, Mottl, Hermann Levy
m. fl. Berömda dirigenter ha sedan varit bl. a.
Nikisch, Weingartner, Lamoureux, Colonne
och Richard Strauss. — Litt.: R. Wagner,
»Über das Dirigieren» (1869); Weingartner,
»Über das Dirigieren» (1895; 5:e uppl. 1920);
G. Schünemann, »Geschichte des Dirigierens»
(1913). T.N.
Dirigold, legering, huvudsaki. bestående av
koppar och aluminium. Den nyttjas till
bordsbestick samt allehanda prydnads- och
hus-gerådssaker.
Diriks, Carl Edvard, norsk målare (f.
1855). Är mest påverkad av modern fransk
målning och har många år bott i Paris. Hans
konst är manlig och kärv; han målar med
förkärlek storm, höst, vinter och snöglopp.
»Decemberdag i Dröbak» och från senare tid
»Ile de France» — nordfransk slätt under
blåsig, ruggig himmel — ge jämte
detaljstudien »Småbåtar i storm» i norska
national-galleriet god inblick i konstnärens kraftiga
och obändiga målartemperament. G-g N.
Diriks, Christian A d o 1 f, norsk
jurist och politiker (1775—1837). Var född i
Köpenhamn och fr. o. m. 1806 verksam i
Norge, valdes som overbirkedommer i Larvik
till medlem av Eidsvollsförsamlingen 1814,
där han en kort tid var president och inlade
stor förtjänst om den nya grundlagen. 1814
blev han statsråd, var först politie- el.
justitieminister, från 1825 chef för
kyrkodepar-tementet och avgick 1836.
Dirk, tåg, som begagnas att uppbära och
upphissa yttre ändan av ett gaffelsegels bom
och som går från bommen till toppen av
undermasten. (ö—g.)
Di’rke (lat. Di’rce), i grek. myt. den
teban-ske konungen Lykos’ gemål. Se A m f i o n
och A n t i o p e.
Di’rschåu (po. Tczew), stad vid Weichsel i
polska vojevodskapet Pomorze; 16,402 inv.
(1921). över Weichsel föra två stora
järnbroar. Järnvägsknut; tillverkning av socker,
papper, järnvaror m. m. — D. blev stad 1260,
tillhörde Tyska orden 1308—1466, därefter till
1772 Polen och var preussiskt från 1772 till
1919, då D. ingick i det nya polska riket. Var
1626—29 under Gustav Adolfs preussiska
fälttåg en stödjepunkt för den svenske konungen
(som 8 aug. 1627 blev svårt sårad i högra
axeln i en träffning vid D.) samt var
föremål för häftiga strider även 1655—59 under
Karl X Gustavs polska krig.
Dis. 1. (Grek, dis, framför konsonant di,
dubbelt.) Förstå sammansättningsled med
betydelsen två, t. ex. dissyllabisk,
två-stavig.
2. (Lat. dis.) Första sammansättningsled
med betydelsen isär, miss-, t. ex.
dissekera, skära isär, disharmoni, missljud.
Dis (Disa) säges råda, när synvidden är
något nedsatt genom i luften svävande
stoftpartiklar (t. ex. brandrök) el. genom av
temperaturskillnader framkallad heterogenitet hos
luften (sliror) el. slutligen genom vattendroppar
(lätt dimma el. regndis). För de båda
förstnämnda slagen, som i Sverige sällan sänka
synvidden under 10 km, användas jämväl
orden solrök el. torrdis och det
internationella tecknet oo; gränsen mellan d.
och dimma kan sättas vid 2 km synvidd. Se
även Dimma och Siktbarhet. B. R.
Dis, fornnordisk ödesgudinna; diserna
uppträdde än vänligt, än fientligt mot
människorna. Det offrades till dem (disablöt), och
de synas framför allt ha haft betydelse för
ättens och hemmets trivsel. Trol. äro de urspr.
fruktbarhetsgudomligheter; enl. andras
mening ha de sitt ursprung i dyrkan av de
avlidnas andar. D. brukas stundom
omväxlande med f y 1 g j a, v a 1 ky r j a och norna.
Minnen av d:s dyrkan i Sverige finnas (utom
i Disatinget) i ortnamn, t. ex. Disevi,
Diseberg i Östergötland. (E. W-én.)
Disa (Drottning Disa), huvudperson i
en saga av uppsvenskt ursprung, vilken
uppstod under medeltiden (omnämnes redan av
Olaus Magni) och rikare utvecklades (på vers)
av J. Messenius i dramat »Disa» (uppf. 1611)
samt fantastiskt-symboliskt framställdes av
O. Rudbeck i d. 2 av hans »Atlantica» (1685—
89). Sagan, sådan den nu föreligger i
litteraturen (se A. A. Afzelius, »Svenska folkets
sagohäfder», I), är av följ, innehåll: I
heden-tima, då konung Frey (el. Sigtrud) regerade,
hotade hungersnöd, emedan skörden ej räckte
till för den genom långvarig fred starkt
ökade befolkningen. Konungen och
herredagen beslöto, att alla gamla, sjukliga och
lytta skulle dräpas och offras åt Oden. Men
D., en dotter till rådsherren Sjustin (el.
Sixten) på Vängarn i Uppland, menade sig kunna
ge bättre råd. För att sätta hennes fyndighet
på prov bjöd konungen henne komma till sig ej
till fots, ej till häst, ej åkande, ej seglande, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
