Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diskont, Diskonto - Diskontera - Diskontinuerlig - Diskontinuitetsyta - Diskontkompaniet, Diskontkontoret, Diskontlån - Diskonto - Diskontopolitik - Diskontör - Diskordans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
991
Diskontera—Diskorsdans
992
rien. — Litt.: S. Brisman, »Sveriges
affärsbanker, grundläggningstiden» (1924). Sv. B-n.
2. (Oftast Diskonto; it. sco’nto, fr.
es-compte, eng. discount.) Avdrag, ränta; det
avdrag från en skuldsummas nominalbelopp, som
göres, då en skuld betalas el. överlåtes före
för-fallotiden; själva skulden löper då utan ränta.
Detta förekommer numera så gott som enbart
vid överlåtelse el., som det kallas,
diskontering av växlar. Då dylik diskontering utgör
centralbankernas huvudsakliga utlåningsform,
är det den därvid tillämpade räntesatsen,
diskontot, som främst ger uttryck åt deras
räntepolitik. Ordet d. fattas sålunda i allm. som
liktydigt med den räntesats, som en
centralbank håller, och dess räntepolitik kallas
diskontpolitik (se nedan). Sv. B-n.
Diskontera (se Diskont), köpa eller sälja
växlar eller trattor (i regel inrikes), varvid
avdrag göres för diskonto för tiden mellan
diskonterings- och förfallodagen.
Diskontinuèrlig, utan oavbrutet
sammanhang. Särskilt inom biologien: d.
variation, en variation, till vilken inga
övergångar finnas; d. utbredning, då en art,
ett släkte el. en grupp bebor två el. flera ej
sammanhängande områden
Diskontinuitetsyta, se C y k 1 o n.
Diskontkompaniet, Diskontkontoret,
Diskontlån, se Diskont
Disko’nto, se Diskont och
Diskontopolitik.
Diskontopolitik (jfr Diskont 2), en
centralbanks räntepolitik. D. bildar numera det
centrala momentet i ett lands penningpolitik.
I korthet uttryckt kunna två principer sägas
vara grundläggande för denna. Den
viktigaste av dessa, som skulle kunna kallas för
den inre principen, har företrädesvis
klarlagts av Knut Wicksell. Dess innebörd är,
att diskontot bör hållas på en sådan höjd, att
efterfrågan på sparande blir lika stor som
tillgången (normal ränta). Sättes diskontot lägre
(undernormal ränta), kommer efterfrågan på
sparande att bli större än tillgången.
Bankerna få då en stigande brist på medel och
nödgas i växande omfattning vända sig till
centralbanken, som därigenom tvingas att
öka sin sedelutgivning. Därmed kommer en
ökad köpkraft ut i rörelsen, prisnivån stiger,
och inflation uppstår. Vid övernormalt
diskonto blir förhållandet det motsatta.
Om normal ränta hålles, blir prisnivån
alltså någorlunda konstant, och detta bör
även, åtm. om produktiviteten ej är utsatt
för större ändringar, vara diskontopolitikens
främsta mål. Vid guldmyntfot har
emellertid ett enskilt land mycket små möjligheter
att reglera sin egen prisnivå; det måste i
stort sett följa den internationella. Om det
hölle sin egen prisnivå konstant, medan den
internationella sjönke, skulle nämligen
småningom kurserna för guldvalutor överskrida
den övre guldpunkten, och tvärtom. Vid
guldmyntfot blir det därför diskontopolitikens
närmaste uppgift att hålla valutakurserna
mellan guldpunkterna. Detta skulle kunna
kallas den yttre principen för densamma.
Om valutakurserna närma sig den övre guld
punkten, måste d. höjas relativt till andra
länder. I så fall strömmar kapital dit, då
det nu betalas relativt högre än förut,
utbudet på utländska valutor stiger, och
valutakurserna sjunka. Om dessas stegring var
av tillfällig natur, är detta allt, som behövs.
Hade den åter sin grund i för hög prisnivå,
kommer rättelse även att ske, då diskontot
höjes utöver den vanliga proportionen till
andra länder. Det blir nämligen då sannolikt
övernormalt, och i så fall kommer en
prissänkning till stånd, enl. vad ovan klargjorts.
Om sålunda ett enstaka land, särskilt om
det är av mindre betydelse på
världsmarknaden, vid guldmyntfot föga kan göra för sin
prisnivås stabilisering, skulle däremot ett par
el. flera av de stora världshandelsländerna
ha stora möjligheter att genom att samarbeta
om en rationell diskontopolitik hålla den
internationella guldprisnivån någorlunda
konstant med tillämpande av diskontopolitikens
första princip. Ett betydelsefullt försök
härtill har efter 1920 års kris gjorts av de
amerikanska centralbankerna (Federal
reserve-bankerna), vilka satt som sitt mål att
stabilisera konjunkturerna och därmed även prisni
vån genom diskontopolitiken. Om, som san
nolikt är, England och eventuellt även andra
länder komma att slå in på samma politik, har
denna siora utsikter att lyckas. — Litt.;
K. Wicksell, »Föreläsningar i nationalekonomi»,
II, »Om penningar och kredit» (2:a uppl.
1915). Sv. B-n.
Diskontor (jfr Diskontera), den, som
bedriver diskonteringsrörelse (vanl. bank eller
bankir). Uttrycket privatdiskontör
brukas ofta eufemistiskt om ockrare.
Diskorda’ns (av lat. discordäre, icke stämma
överens, avvika ifrån), »olikformig lagring»,
det förhållande, att ett lager av skiktade
bergarter vilar på äldre underliggande lager
icke parallellt utan bildande vinkel med
dessa i stupnings- och strykningsriktningen.
D. el. olikformig överlagring är i allm. ett
bevis för att ett uppehåll ägt rum mellan de
olika berglagrens bildning, under vilket de
äldre lagren utsatts för rubbning och stundom
för denudation (se d. o.). Bilden
framställer en skärning genom olika bergartslager,
och här äro a lagrade likformigt el.
konkor-dant på b, medan a’ och b olikformigt el.
dis-kordant täcka c. Lagren c ha före bildningen
av lagren b blivit rubbade och denuderade.
— Adj.: D i s k o r d a’n t. (K. A. G.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
