Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dithmarschen, Ditmarsken - Ditmer, Joachim von - Dito - Ditten, Thor von - Ditters von Dittersdorf, Karl - Dittmann, Wilhelm - Dityramb - Diu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1011
Ditmer—Diu
1012
läning till konung Kristian I i Danmark, men
då dennes söner konung Hans och hertig
Fredrik (senare konung Fredrik I) 1500 skulle
taga det i besittning, ledo de ett
fruktansvärt nederlag (17 febr.) vid Hemmingstedt.
1559 besegrades ditmarskerna av Johan
Rant-zau; landet delades mellan Fredrik II av
Danmark och hans farbröder Hans och Adolf
av Holstein-Gottorp men bevarade dock länge
en viss inre självständighet. Vid det
olden-burgska »mageskiftet» 1773 kom hela D.
under danska kronan och förblev där till 1864.
Titeln hertig av D. ingick under
unionsko-nungarna Kristian I—Kristian II samt under
holstein-gottorpska huset (1751—1818) i de
svenska konungarnas titel och D:s vapen (en
gyllne ryttare med bart svärd på vit springare
i rött) i deras vapen. — Litt.: Chalybaeus,
»Geschichte D:s bis zur Eroberung des Ländes
im Jahr 1559» (1888); Pauly, »D.» (1925).
Ditmer, Joachim von, diplomat (1681
—1755). Var född i Narva, ingick i
gu-vernementskansliet där 1697, tjänstgjorde i
Karl XII:s fältkansli och tillfångatogs vid
Poltava 1709. I Ryssland och från 1712 i
Sibirien drog han mycken försorg om sina
medfångar. Hemkommen 1722, blev han kungl.
sekreterare, 1724 diplomatisk agent i Moskva,
adlades 1727 (hette förut Ditmer) och var
1729—38 envoyé i Ryssland med kansliråds
titel. 1738—41 var D. landshövding i Nyslotts
och Kymmenegårds län. (B. H-d.)
Dito (it. detto, det nu sagda), ovannämnd,
samma, sådan. Förkortas d:o.
DFtten, Thor von, norsk diplomat (f.
1860). Tillhör en gammal mecklenburgsk
adlig släkt och är son till apotekaren Hans
v o n D. (1820—91), bekant genom fabrikation
av ett avförande läkemedel (»Dittens piller»),
D. ingick 1885 på svensk-norska
diplomatbanan, blev 1891 chef för
Utrikesdepartementets konsulatavdelning, tjänstgjorde kortare
tider som chargé d’affaires (i Wien,
Konstan-tinopel, Madrid och London) samt blev 1900
kabinettssekreterare, vilken utnämning ådrog
utrikesminister Lagerheim skarpt klander från
Första kammarens höger. Han var 1902—03
sekreterare vid förhandlingarna i
svensknorska konsulatkommittén (om eget norskt
konsulatväsen), blev maj 1903 svensk-norsk
envoyé i Rom och ställde sig efter
unionsbrot-tet 1905 till norska regeringens förfogande.
D. organiserade då det nya norska
utrikesdepartementet och sändes okt. s. å. till
Stockholm för att förhandla om Karlstadsavtalens
franska redaktion och å Norges vägnar
slutgiltigt underteckna dem. 1906—20 var han
norsk minister i Berlin och Wien. V. S-g.
Di’tters von Di’ttersdorf, Karl, österrikisk
tonsättare (1739—99). Anställdes tidigt hos
prinsen Josef von Hildburghausen i Wien och
upptogs sedan i hovkapellet. 1765—69
kapellmästare hos biskopen av Grosswardein (som
efterföljare till Michael Haydn); slutligen
ledare av musiken hos furstbiskopen av Bres-
lau. Upphöjdes 1773 i adligt stånd. D.
komponerade redan på 1760-talet flera verk för
kammarmusik och orkester samt på 1770- och
1780-talet även oratorier; övergick småningom
till operan och
sångspelet och fick 1786 i
Wien uppförd den
komiska operan »Doctor
und Apotheker»
(»Doktorn och apotekaren»,
Stockholm 1858), hans
mest berömda verk.
D. skrev ej mindre
än 28 operor. Av hans
övriga kompositioner
vunno hans 12
symfonier över Ovidius’
metamorfoser (1785) mest
anseende. Även uppföras ännu några av hans
stråkkvartetter. D:s kompositioner äro
klassiskt formrena och ansluta sig till
Mannheim-skolans stil. Hans på ålderdomen skrivna
levnadsbeskrivning utgör en god källa för
musiken under 1700-talets andra hälft (nytr.
i Redarns univ.-bibl.). — Litt.: J. F. Arnold,
»D.» (1810); K. Krebs, »Dittersdorfiana»
(1900); L. Riedinger, »D. als Opernkomponist»
(1914). T.N.
Di’ttmann, Wilhelm, tysk politiker (f.
1874). Var urspr. snickare, därpå från 1899
socialdemokratisk tidningsman, invaldes 1912
i tyska riksdagen och medverkade 1917 vid
bildandet av det oavhängiga socialistpartiet.
D. häktades jan. 1918 som uppviglare till
proteststrejk mot kriget, dömdes till fängelse
men frigavs genom amnesti i okt. s. å. och
var efter revolutionen som folkkommissarie
för demobilisering och hälsovård led. av den
provisoriska regeringen (10 nov.—29 dec.).
Han blev 1920 ånyo riksdagsledamot och
återinträdde 1923 i det gamla socialdemokratiska
partiet. V. S-g.
Dityra’mb (grek. <Hthy’raml)os), urspr. sång
till vingudens, Dionysos’, ära, framförd vid
fest och tolkande stämningen av yrande
hänryckning. Ofta en växelsång mellan
föreståndare och kör, vart d., som vars upphov
traditionen nämner Arion, småningom även namn
på dikter till andra gudars lov. I modern
poetik betecknar d. en dikt, som ger ett
omedelbart och högstämt uttryck (gärna i starka,
ojämnt pulserande rytmer) åt ett lågande
känsloinnehåll, vare sig hänförelsen gäller en
person (t. ex. J. O. Wallins »Preludium» till
sången över Gustav III) el. inspireras av
t. ex. patriotism (d. i Tegnérs »Svea»),
kraftkänsla och genialitet (»Wanderers Sturmlied»
av Goethe) o. s. v. R-n B.
Di’u, portugisisk ö i Främre Indien, på
sydkusten av halvön Kathiawar i britt.-ind. prov.
Bombay. Omfattar med Gogolä och Panikota
(Simbor) på fastlandet 57 kvkm med 14,614
inv. (1910). Staden D. med 10,000 inv. har
god hamn. — D. besattes 1515 av portugiserna
och befästes av dem. Efter sikhkriget 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
