Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurkult, Djurdyrkan - Djurmotiv - Djurmåleri - Djurornamentik - Djurplågeri - Djurpsykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1055
Djurmotiv—Djurpsykologi
1056
mellan sig och djuren; tvärtom stå dessa för
henne oftast på en högre nivå, och hon
tillskriver dem en mängd egenskaper och
hemlighetsfulla krafter, som hon själv icke äger.
De kunna icke endast, enligt hennes tro, tala
och göra sig förstådda såväl sinsemellan som
med människan, de äro även mycket klokare,
slugare och mäktigare, än vad hon själv är.
Hon känner sig helt beroende av dem för sitt
livsuppehälle, varför hon genom allehanda
medel måste försäkra sig om att jaktbytet
icke upphör eller på något hemlighetsfullt
sätt undandrar sig hennes fångstredskap, och
vidare måste hon på allt sätt skydda sig mot
de fruktansvärda rovdjuren, mot vilka hon
med sina primitiva skyddsmedel med
svårighet kan värja sig. Intet ligger då närmare
till hands, än att hon söker göra dem sig
be-vågna genom yttre underkastelse och dyrkan.
Hon frambär offer och gåvor till dem — hon
vet av erfarenhet, att en mätt krokodil är
mindre farlig än en hungrig. Vissa djur
komma därvid att få en alldeles särskild dyrkan
såsom personifikationer av särskilda krafter;
så t. ex. dyrkas tjuren och bocken hos de
mest skilda folk (semiterna, egypterna,
perserna, grekerna m. fl.) såsom den manliga
alstringens symbol, kon såsom
fruktbarhetens; vissa fåglar tros stå i det närmaste
samband med väderleken, såsom hos de gamla
germanerna göken med regnet och svalan
med sol och sommar. Medvetandet om
släktskap med djuren har på många håll stärkts
genom tron på själavandringen; den avlidnes
ande tar gestalt hos ett visst djur, som på
grund därav måste vårdas och förses med
livsmedel; flerstädes har d. på detta sätt
förbundits med förfädersdyrkan.
Inom de allra flesta religioner förekommer
d. på de äldre stadierna. Mest utpräglad var
den i antiken hos egypterna; de flesta av
deras gudar tänktes i djurgestalt, Sobek
såsom krokodil, Anubis som schakal, Thoth som
ibisfågel, Horus som falk, Chnum, Amon och
Harschef såsom vädurar. Detsamma var fallet
med semiterna; så tänktes nog urspr.
baby-loniernas Enlil, kanaanéernas Baal och
israeliternas Jahve i tjurgestalt. När gudarna
så småningom började avbildas i
människogestalt, skedde det först så, att man fogade
ett djurhuvud till en människokropp: de förut
nämnda egyptiska gudarna avbildades i
historisk tid nästan alltid i människogestalt med
resp, djurhuvud; i Asdod och Gaza i Kanaan
funnos bilder av guden Dagon, till hälften
människa och till hälften djur. Detta
framställningssätt bidrog att stärka känslan för
det hemlighetsfulla och övermänskliga hos
gudarna; fenicierna drogo sig, såsom
författaren till »De dea syria» framhåller, för att
avbilda gudarna helt i mänsklig gestalt för
att icke likställa dem med deras dyrkare.
På senare stadier, då gudarna helt och
hållet antropomorfiserats, levde
reminiscenserna från gammal d. kvar dels i myter, som
berättade huru gudarna förvandlade sig till
djur, dels i djurnamn och djurattribut, som
tillädes dem, dels slutligen i deras prästers
dräkter och i namn, som efterhärma djurens.
Den grekiska gudinnan Hera hade tillnamnet
boopis, »koögd» el. bättre »med kons ansikte».
Artemis framställdes vanligtvis åtföljd av en
björnhona, och Dionysos hälsades med tillropet
axie taure, »vördige tjur», och hans präster
kallades tauroi, »tjurar». Egypterna brukade
i äldsta tider vid sakrala handlingar och
framför allt i krig hölja sig i djurhudar eller
binda bakpå sig svansen av en varg eller ett
lejon; den egyptiske konungens emblem var
en metallorm om pannan, och de egyptiska
prästerna använde stundom djurmasker.
I nutida polyteistiska religioner är d. i
synnerhet framträdande i hinduismen. Även
den japanska shintoismen har flera spår av
en vittutgrenad d. Framför allt räven var
här ett heligt djur, och folket tror ännu på en
mängd rävandar med övernaturlig makt,
som kunna besätta människorna.
Från d. bör skiljas to tem i sm en (se d.
o.), som egentligen är ett slags social
institution för att reglera förhållandet mellan olika
medlemmar och klaner inom en stam. E. B-m.
Djurmotiv, se Ornamenti k.
Djurmåleri, se Djurbilden.
Djurornamentik, se Ornamenti k.
Djurplågeri, i betydelsen uppenbar
grymhet mot djur, även vilda sådana, den må ske
genom misshandel, överansträngning och
vanvård el. på annat sätt, straffas enl. svenska
strafflagen 18: 16, sådant detta lagrum lyder
efter åtskilliga förändringar, den senaste av
6 maj 1921, med böter el., om det är av svår
beskaffenhet el. omständigheterna eljest
synnerligen försvårande, med fängelse i högst
sex månader. D. av oaktsamhet är icke
straffbart. Som straffbar vanvård räknas bl. a.
felande utfodring el. mjölkning.
Djurskyddsföreningarna (se d. o.) ha
genom livlig verksamhet fäst uppmärksamheten
på d:s onda och nödvändigheten av dess
un-danrödjande. Straffet avser att skydda
djuren och att indirekt mot kränkning värna
samhällsmedlemmarnas känsloliv. Det är
däremot ej fråga om ett brott emot djurets
ägare, som själv kan bli straffbar. Enl. lag
6 maj 1921 har polismyndighet fått rätt att,
om d. är av svår beskaffenhet och rättelse
ej sker efter myndighetens tillsägelse,
omhändertaga djuret samt, där så befinnes
påkallat, låta avliva el. försälja det. Jfr V i
vise k t i o n. G. C.; -1m-
Djurpsykologi är vetenskapen om djurens
psykiska yttringar. Vid bedömandet av dessa
är man först och främst hänvisad till de
slutsatser man kan draga av överensstämmelse
i byggnad och funktion av nervsystem och
sinnesorgan hos djuren med motsvarande
organ hos människan. Sådana slutsatser
låta sig emellertid endast med någorlunda
säkerhet dragas i fråga om ryggradsdjuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
