Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurpsykologi - Djurriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1057
Djurriket
1058
Då det gäller de ryggradslösa djuren, avviker
ej blott kroppens form i allm. utan även
byggnaden av nervsystem och sinnesorgan så
starkt från förhållandena hos människan, att
alla analogier bli mycket osäkra. Man
hänvisas till studiet av de rörelser, som djuren
under givna omständigheter utföra, och söker
därur sluta sig till bakom liggande psykiska
yttringar. Härvid stöter man emellertid på
den svårigheten, att många rörelser endast
äro reflexrörelser, vilka alls ej bero på något,
som kan betecknas som psykisk verksamhet,
även om de utlösas genom medverkan av
nervsystemet. Någon dylik medverkan
behöver ej ens förekomma hos de lägst stående
djuren, vilka sålunda komma att reagera
likartat med växterna. Dylika reaktioner har
man kallat tropismer (se d. o.). Alla dylika
rörelser utmärkas av en automatisk
monotoni. Visar sig däremot, att ett djur kan lära
av erfarenheten, d. v. s. under loppet av en
kort tid anpassa sig för en ny och ovan
situation, måste detta bero på att
föreställningen om ett gynnsamt eller ogynnsamt
resultat av en bestämd rörelse inställer sig,
då samma situation åter inträder. Djuret
sättes alltså i stånd att härigenom ändra sitt
handlingssätt. Just denna fråga om den
individuella anpassningen för nya förhållanden är
det problem, varpå den moderna d. huvudsaki.
arbetar. Äldre djurpsykologiska studier
grundade sig i regel på tillfälliga iakttagelser,
vilka dessutom ofta tolkades starkt
subjektivt och i regel i antropomorfistisk riktning.
Den moderna d. söker i stället bygga på
systematiska iakttagelser av djurens beteende
under experimentellt givna betingelser. Bland
de olika metoder, som under de senare åren
kommit till flitig användning för
undersökning av särskilt de högre djurens
anpassningsförmåga, må nämnas försöket med labyrinten
och med den mekaniska buren. I det förra
fallet anbringas försöksdjuret i den ena ändan
av en labyrint, vars mer eller mindre
komplicerade beskaffenhet rättar sig efter den
allmänna psykiska nivån hos djuret. Man
undersöker sedan huru lång tid, som djuret
behöver för att hitta till det ställe, där dess
föda gömts. Ju intelligentare djuret är, desto
snabbare lär det sig finna vägen. I det
andra fallet inspärras djuret i en bur, som är
stängd med en lucka, för vars öppnande
krävas mer eller mindre komplicerade rörelser.
Inom d. ha diametralt motsatta uppfattningar
gjort sig gällande, och ännu i dag bryta sig
meningarna skarpt mot varandra. Man kan
i stort sett tala om två väsensskilda
uppfattningar. Enligt den ena, som förfäktas från
ortodoxt kyrkligt håll (pater Wasmann) och
av några fysiologer (Bethe, Uexküll, Bohn),
äro djuren att betrakta som reflexmaskiner,
hos vilka man över huvud knappast kan tala
om något själsliv. Enligt den andra
uppfattningen föreligger endast en skillnad till
graden, ej till arten mellan djurens psykiska
ytt
ringar och människans (Romanes, Wundt,
Lloyd Morgan, Forel). — Litt.: Lloyd Morgan,
»Animal behaviour» (1908); Thorndike, »Animal
intelligence» (1911); Bohn, »La nouvelle
psy-chologie animale» (1911); W. Köhler,
»Intelli-genzprüfungen an Menschenaffen» (1921)
;Hem-pelmann, »Tierpsychologie» (1926); A. Lilius,
»Ryggradsdjurens själsliv» (s. å.). T. P.
Djurriket, den ena stora huvudavdelningen
inom den levande naturen, omfattande djuren
(se Djur); utvecklingen av kunskapen därom
skildras här i kort översikt; se f. ö. art. om
anförda personer och specialfrågor.
Vetenskapliga studier över d. idkades redan
av de grekiska naturfilosoferna, vilkas
åsikter dock numera blott äro kända genom citat
hos senare författare. Diogenes från
Ap o 11 o n i a, Hippon och H e r a k 1 e
i-t o s nämnas för självständiga studier över
djuren; Demokritos från Abdera
sä-ges ha ägt ett mycket omfattande vetande
på detta område; han skall ha indelat djuren
i blodförsedda (ryggradsdjur) och blodlösa
(ryggradslösa). Forntidens kunskap om d.
sammanfattades av A ris t o tel es på
grundvalen av jämförande studier av yttre form
och inre byggnad. Något system i modern
mening skapade han icke. Men han
sammanställde en mängd kategorier enligt olika
grunder: levnadssätt såväl som kroppsdelar.
Fyrfotadjur, som föda levande ungar, och
sådana, som lägga ägg, fåglar och fiskar samt
valdjur nämnas såsom ägande blod, medan
bläckfiskar, musslor och kräftor samt en
mängd kategorier av insekter sakna sådant.
Däggdjuren nämnas som de fullkomligaste,
emedan de äro »varma och fuktiga» samt föda
levande ungar, fåglarna och kräldjuren äro
varma och torra och lägga ägg, fiskar, grodor
och bläckfiskar äro kalla och jordartade och
lägga »ofullkomliga» ägg. Vad som hindrade
Aristoteles att skapa ett system var
avsaknaden av fasta kategorier: utom arten (eidos)
känner han blott ett begrepp, släktet (genos),
som även får beteckna alla övriga
formsammanställningar, större och mindre. Hans
formkännedom var även så pass ringa — omkr.
520 arter —, att han ej försporde någon
olägenhet härav. Efter Aristoteles har antiken
blott en djurkännare att nämna, P 1 i n i u s,
som helt stod på empirisk grund, och därefter
vidtar i kännedomen om d. ett tomrum, som
sträcker sig till renässansens dagar. Dess
zoologer, Gesner, Aldrovandi o. a.,
ut-gingo från antiken och behandlade djuren i
bokstavsföljd med anförande av så många
namn som möjligt för varje och med
bibehållande av Aristoteles’ större grupper.
Emellertid gjorde det genom 1500-talets
geografiska upptäckter ökade djurmaterialet
ett mer utarbetat system till en absolut
nödvändighet, om icke varje möjlighet att
behärska djurvärlden skulle äventyras. Den,
som först insåg detta, var R a y; han bibehöll
visserligen i huvudsak de grupper, som
Aristo-V. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
