Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djurriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1059
Djurriket
1060
teles upptäckt, men bearbetade och
karakteriserade dem noggrannare på anatomisk grundval
och ordnade dem tabellariskt. I detalj
bearbetade han endast däggdjuren, vilka han indelade
i hovdjur och klodjur; inom dessa särskilde
och karakteriserade han släkten och arter,
bådadera bestämda genom en kort beskrivning.
Linné blev skaparen av det ännu
gällande djursystemet. Han införde genom sitt
»Systema naturae» ett antal varandra
överordnade systematiska kategorier — art, släkte,
ordning, klass —, varigenom systemet erhöll
översiktlighet och klarhet. Senare införde
han tvånamnsbeteckningen: varje djur
karakteriserades genom ett släktnamn och ett
artnamn, vilka, då arten bekantgjordes, åtföljdes
av en kort beskrivning, vartill sedermera blott
behövde hänvisas. Artbegreppet fattade han
rent genetiskt: stödd på bibeln, antog han,
att i begynnelsen skapats ett par
stamföräldrar för varje art eller, som han senare
medgav, för ett fåtal arter, varur senare nya
sådana kunde ha uppstått. Linnés första
djursystem omfattade sex klasser, nämligen
Qua-drupedia: djur; Aves: fåglar; Amphibia:
»kräk»; Pisces: fiskar; Insecta: »yrfä»;
Vermes: »skridfä». Valarna räknade han då ännu
till fiskarna, och för fyrfotadjuren uppställde
han sex ordningar: 1) Anthropomorpha, med
släktena människan, apan och trögdjuret.
2) Ferae, rovdjur (jämte insektätare och
fladdermöss). 3) Agriae (myrslok och myrkott).
4) Glires (gnagare och pungdjur). 5) Jumenta
(tjockhudingar och hästar). 6) Pecora
(idissla-re). Människan karakteriseras med orden »känn
dig själv», de övriga djuren få korta
släkt-och artbeskrivningar. På samma sätt
indelades övriga djurklasser. Linné själv
behandlade egentligen blott däggdjur, fåglar och
insekter mera ingående; kallblodiga
ryggradsdjur avskydde han, och fiskarna beskrev han
helt efter sin tidigt bortgångne vän A r t
e-d i s system, vilket för övrigt i huvudsak ännu
gäller; med avseende på de ryggradslösa
djuren står hans indelning t. o. m. efter Rays,
som hade fyra grupper i st. f. Linnés två.
I de senare uppl. av »Systema naturae»
förenas valarna med fyrfotadjuren, som nu få
sitt blivande namn, däggdjur.
Linnés personliga lärjungar följde- i allm.
hans system utan att ändra det;
självständigast bland dem var väl dansken J. C h r.
F ab r ic i u s, som ägnade sig åt insekterna.
F. ö. utvidgades kännedomen om d. under
1700-talet av forskare som Pallas (vertebrater men
även de lägsta, fastsittande djuren, zoofyterna)
och O. F. M ü 11 e r (mikroskopiska
vattendjur), medan B u f f o n, motståndaren till all
systematik, sökte efter likheter och
jämförelsepunkter mellan djurformerna och därigenom
blev föregångare till senare tiders jämförande
anatomi, en riktning, som följdes av bl. a. Vicq
d’Azyr och Blumenbach, båda
vertebrat-forskare, den sistnämnde särskilt antropolog.
I början av 1800-talet reformerades
syste
met grundligt av C u v i e r och L a m a r c k.
Den förre införde, stödd på grundliga
anatomiska forskningar, en ny, högsta systematisk
kategori, typen: fyra sådana, nämligen
ryggradsdjur, leddjur, blötdjur och stråldjur,
beskrev han och hävdade kraftigt deras
oavhängighet av varandra gentemot Geoffroy
S aint- Hilair es försök att jämföra alla
djurrikets former. Dessutom införde Cuvier
de fossila djuren i systemet och utvidgade
därigenom detta ännu mera. L a m a r c k åter
är den nu gällande evertebratsystematikens
skapare. Han framhöll bestämt de
ryggradslösa som en särskild kategori och indelade
dem i tio klasser i st. f. Linnés två: infusorier,
polyper, stråldjur, maskar, insekter,
spindeldjur, kräftdjur, annelider, cirripeder och
mol-lusker. Numera äro stråldjuren uppdelade
och cirripederna förenade med kräftdjuren,
men i övrigt har Lamarcks indelning bestått.
Under den följande tiden har kännedomen
om d. nått en utveckling, som här blott i sina
viktigaste drag kan antydas. Hela områden
av förut okända former ha erövrats av
forskningen, t. ex. protozoerna genom E h r e
n-berg, Dujardin, Siebold, Stein,
Ross, Schaudinn o. a.;
inälvsparasi-terna genom Rudolphi, Siebold, L e u
c-kart m. fl., att icke tala om de tidigare
okända geografiska och topografiska
områden, vilkas djurvärld blivit undersökt:
tropikerna, polarlanden, havsdjupen, grottorna.
— Samtidigt förbättrades systemet genom
fördjupade studier, särskilt jämförande
anatomiska; medan Linné tog hänsyn endast till
yttre kännemärken, strävade man nu efter att
genom möjligast allsidiga undersökningar och
jämförelser av djurens både byggnad och
utveckling skapa ett på verklig släktskap
grundat, således naturligt, system. Sålunda
upplöste Blainville ordningen Amphibia i
kräldjur och groddjur, Leuckart likaledes
de Cuvier-Lamarckska stråldjuren i
tagghu-dingar och celenterater. Senare har ett antal
nya klasser och även typer bildats, av ofta
ganska ringa artomfång, bestående av former,
som tidigare på grund av någon yttre likhet
blivit instoppade i någon av de stora
klasserna. Bland sådana, ofta
utvecklingshisto-riskt ytterst intressanta, grupper må nämnas
Tunicata, Brachiopoda, Enteropneusta.
Efter Darwins framträdande kom studiet av
d. under descendenslärans inflytande, vilket
endast några gamla inbitna systematiker och
deskriptiva anatomer lyckades undandraga
sig. Härstamningsfrågorna blevo nu de
förhärskande, och släktskapen gjordes beroende av
gemensam härkomst. Arterna ansågos övergå
i varandra. Egentligen hade då hela den
linnéanska systematiken bort överges, men
detta lyckades icke: Haeckels försök med
ett nytt system för svampdjuren verkade
avskräckande; hans »generiska och specifika
varieteter» i st. f. släkten och arter kunde ej
bibehållas ens av honom själv. Man fick alltså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
