Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dogm - Dogmatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1089
Dogmatik
1090
de alls ieke blivit fixerade eller stadfästa
på kyrkliga konsilier eller i kyrkliga
bekännelseskrifter. G. A-n.
Dogmatik, eg. vetenskapen om dogmerna
(se Dog m). Den teol. disciplin, vilken med
detta ord avses, har existerat, så länge
teologi över huvud taget bedrivits, samt har
närmast åsyftat att giva en så fullständig och
uttömmande framställning som möjligt av det
kristna trosinnehållet. Själva termen d. kom
först under mitten av 1600-talet i bruk samt
utträngde efter hand diverse äldre
beteckningar. Den är alltjämt i bruk — sä t. ex.
bär en av teol. fakultetens professurer som
regel titeln »dogmatik», stundom som
underrubrik till »systematisk teologi» —, men vid
sidan av termen d. brukas alltmera en del
andra beteckningar, som den ovannämnda
»systematisk teologi», »trosvetenskap»,
»tros-kunskap» m. fl. Ordet d. har onekligen en
stark belastning och är ingalunda ägnat att
ge något klart intryck av arten av den
arbetsuppgift, som här åligger teologien. D.
leder näml, närmast tanken till en rad på
förhand fastställda lärosatser — dogmer —,
vilka teologen skulle ha att ordna, utlägga
och eventuellt försvara. En dylik syn på
saken kunde visserligen sägas karakterisera
1600-talets teologi, men den hör för nutida
om sin uppgift och metod medveten
evangelisk teologi oåterkalleligen det förgångna till.
Uppfattningen av den här omtalade
systematiskt teol. disciplinens uppgift har, framför
allt sedan Schleiermachers dagar, undergått
en ytterst djupgående förvandling, och
termen d. blir under sådana förhållanden snarast
missvisande. — Den ifrågavarande teol.
disciplinens uppgift torde enklast kunna bestämmas
som en uppgift att så noggrant som möjligt
med alla till buds stående medel giva en
klarläggande utredning och tolkning av den
kristna trons innehåll och mening. Föremålet
för »troskunskapens» undersökning är alltså
den kristna tron som ett levande helt.
Uppgiften skiljer sig från den historiska
teologiens därigenom, att det här icke är fråga
om att giva en framställning av de skiftande
former, i vilka de kristna trosutsagorna under
tidernas lopp tagit gestalt — denna uppgift
tillhör disciplinen »dogmhistoria» (se d. o.).
Troskunskapens uppgift är i stället att, med
en kritisk granskning av dessa trosutsagor
som bakgrund och en av sina förutsättningar,
söka klarlägga den kristna trons egentliga
innebörd. Den vill så tränga fram genom alla
utanverk, allt oväsentligt, alla höljande
om-klädningar till det, som är sakens kärna, till
det, som är väsentligt för den kristna
trons livssyn. Denna uppgift är alltså fri från
alla »apologetiska» bihänsyn. Det är icke
fråga om att försvara något visst som
auktoritativt betraktat lärosystem utan i stället
om att förstå den faktiska, levande kristna
tron, att låta dess livssyn komma till så rena
uttryck som möjligt och att framställa dess
innehåll i ett inre, organiskt och slutet
sammanhang. Skall denna uppgift kunna
fullföljas, kommer trosvetenskapens arbete
givetvis att få en starkt kritisk prägel. Dess
kritiska gärning består då framför allt däri, att
den prövar de mångskiftande
trosföreställningarna med hänsyn till deras egentliga
innebörd och deras religiöst-kristna halt. Om
någon bevisning av »trons sanning» kan det
icke vara fråga — tron känner över huvud icke
någon dylik bevisning av demonstrativ art.
Sanningsfrågan kan endast i så måtto komma
till tals, som det gäller att företaga en
granskning av trons visshetsgrund och
karakteristiska visshetsart. Med denna syn på
troskunskapens uppgift kommer troskunskapen att
självklart och tryggt intaga sin fasta plats
bland de teol. disciplinerna under livlig
samverkan med dem alla.
Historia. Att skildra d:s historia skulle i
själva verket innebära ingenting mindre än
att giva en framställning — särskilt vad den
äldre tiden beträffar — av hela det kristna
tänkandets historia. Det kan här endast
komma i fråga att nämna några av de
viktigaste företeelserna. Inom den gamla
grekiska kyrkan intages främsta platsen av O r
i-g e n e s (se d. o.). I sitt arbete »Peri archon»
(lat. »De principiis»; Om grundsanningarna)
ger han den första utförda framställningen
av det kristna trosinnehållet med starka
inslag av grekisk filosofi. En avslutande
framställning av den grekiska kyrkans tänkande
föreligger hos Johannes Damascenus
i hans stora verk »Pege gnoseos» (Kunskapens
källa). Under det att den österländska
teologien är starkt spekulativt inriktad, har den
västerländska traditionen från början (T e
r-t u 11 i a n u s, se d. o.) en mera praktisk
läggning. Banbrytande betydelse får här A
u-gustinus (se d. o.), hos vilken särskilt
frågorna om synd och nåd samt om kyrkan
träda i förgrunden. En kort
sammanfattning av hans trosåskådning föreligger i den
lilla skriften »Enchiridion ad Laurentium».
Under medeltiden utformades småningom inom
s k o 1 a s t i k e n (se d. o.) med stor dialektisk
konstfärdighet en rad omfattande dogmatiska
system, som i sig inneslöto hela samtidens
teologiska och filosofiska vetande. Skolastiken
når sin höjdpunkt i Tom as från Aquino
(se d. o.). Hans »Summa» är medeltidens
främsta teol. verk och har av romerska
kyrkan officiellt upphöjts till dess
»normaldogmatik». Inom den senare medeltidens teologi
sker efter hand en upplösning av
högskolas-tikens fasta system, framför allt genom Duns
S c o t u s och O c c a m (se dessa ord). Den
senare tidens romerska dogmatik bygger
alltjämt väsentligen på den gamla skolastikens
grund. De försök, som under senaste
årtionden gjorts till nyorientering (se
Modernis m), ha hittills av den romerska kurian
med stor energi bekämpats och nedslagits.
I reformationen låg principiellt sett ett helt
V. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
