Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dominicus - Dominicus målare - Dominier - Dominik, Hans - Dominikaner, Predikarbröder - Dominikanorden el. Predikarorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1123
Dominicus målare—Dominikanorden
1124
har legenden knutit en mängd under. Han
kanoniserades redan 1234 av Gregorius IX. — Litt.:
P. Mandonnet, »Saint Dominique» (1921); B.
Altaner, »Der heilige Dominikus» (1922). A. G-w.
DomPnicus målare, se Ver W i 11.
DomTnier, se Dominion s.
Domini’k, Hans, tysk Afrikaforskare (1870
—1910). Var kolonialofficer i Kamerun, där
han var livligt verksam för landets
utforskande och företog mer än 20 forskningsresor.
Utgav »Kamerun» (1901) och »Vom Atlantik
zum Tschadsee» (1908). O. Sjn.
Dominikäner, Predikarbröder, namn
på medl. av dominikanorden (se d. o.). I
Frankrike kallades dejakobiner (jacobins) efter
sitt kloster i Paris, ett åt aposteln Jakob
helgat klosterhärbärge.
Dominikanorden el. Predikarorden,
jämte franciskanorden (se d. o.) den förnämsta
av tiggarordnarna (se d. o.), stiftad av
Dominicus (se d. o.). Under sina
omvändelseresor bland albigenserna greps denne av en
allt starkare lust att ägna sitt liv åt
kättarnas omvändelse eller undertryckande. Han
bildade 1206 ett institut för omvända kvinnliga
albigenser vid Prouille, början till det senare
så berömda moderklostret för d. Hans försök
1215 att grunda en ny orden med uppgift att
genom själavård och undervisning motverka
kätteriet strandade till en början vid
Lateran-synoden s. å., och han hänvisades att ansluta
sig till någon av de redan godkända
or-densreglerna. Han valde då
premonstratens-(augustin-)orden. 1216 erhöll han emellertid
av Honorius III bekräftelse på en i viss mån
självständig ordensbildning. — D. anslöt sig
i fråga om den yttre formen för sitt arbete
till franciskanorden. Den var en prästorden
(ordo canonicus secundum S. Augustini
regu-lam). På det första generalkapitlet i Bologna
(1220) infördes fullständig egendomslöshet och
tiggeri. För d., som i regel lade vikten på
kyrkoläran, var fattigdomen mindre ett medel
till människans helgande än till att vinna
frihet att utan hänsyn verka för ordens syften.
Redan under stiftarens livstid nådde orden
en storartad utveckling. En kvinnlig »andra
orden» samt »tertiarier» bidrogo därtill.
Den »tredje orden» skulle urspr. sörja för
tryggandet av kyrkans egendom men blev
senare en botorden med dominerande
omvändelseintresse. De privilegier, som påvestolen
tillförsäkrat franciskanerna, frihet från
sub-ordination under biskoparna och rätt att var
som helst predika och mottaga bikt liksom
ock till förtäckt egendomsbesittning, kommo
också d. till del. Budet om fattigdom
tillämpades mindre rigoröst än hos franciskanerna.
Med sitt i regel övervägande intellektuella
intresse vände sig d. med förkärlek till de
bildade samhällsklasserna.
D. fick sin definitiva prägel av den andre
ordensgeneralen, Jordanus Saxo, som skall ha
grundlagt 250 kloster och som omkom genom
drunkning i Palestina under en av sina många
resor. Bestämmelserna om fasta och
tystnadsplikt iakttogos i början strängt.
Ordensdräk-ten lånades först från augustinorden. Från
1219 upptogos kartusianernas vita
underklädnad samt svarta, med kapuschong försedda
mantel, därav namnet svartbröder. Enl.
ordensstadgarna 1228, omarbetade 1238 av den
tredje ordensgeneralen, Raymundus av
Pena-forte (d. 1275), leddes varje kloster av en för
livstiden vald prior. I spetsen för orden står
en i Rom residerande general, vald för livstid
av generalkapitlet. Orden var delad i
provinser med var sin provinsial, utsedd för 4 år.
D. hade från början på sitt program
vetenskapligt studium. 1230 erövrade den under en
universitetsstrid flera lärostolar vid univ. i
Paris, där dess munkar länge hade ledningen.
Orden upprättade ock för sina olika provinser
egna högskolor, »studium generale». Till de
mest lysande namnen i d:s historia höra
Köln-skolastikerna Albertus Magnus och Tomas från
Aquino. Mystikerna mäster Eckart, Johann
Tauler och Heinrich Suso räknas ock hit.
Sedan 1232 utnämnde påvarna
inkvisito-rer nästan uteslutande bland dominikanerna.
Tecken till ordens förfall framträda under
den stora schismens tid. Jesuitorden
trängde sedermera dominikanerna i bakgrunden.
Skärpning av ordensreglerna förmådde i
längden ej hämma upplösningen. Reuchlins strid
med Kölndominikanerna och därefter
reformationen, franska revolutionen och
sekulariseringen i Tyskland vid 1800-talets början
bidrogo till ordens fortgående försvagande. Från
sin förra storhet har den nu sjunkit ned till
relativ obetydlighet. Under det att d.
under sin glansperiod räknade omkr. 150,000
medl., hade dessa 1910 gått ned till 4,500,
fördelade på något mer än 250 kloster.
Ordensgeneralen bor fortfarande i Rom. Obetydligt
är också medlemsantalet inom den kvinnliga
gren av orden, som inrättades under
Dominicus’ livstid. Den s. k. »tredje orden» (se
ovan) räknar däremot ännu ett par tusen
medl. På senare tid har den lärde Denifle (se
d. o.) genom sina kyrkohistoriska studier
givit en viss glans åt orden. D:s största
betydelse har legat dels på det vetenskapliga
arbetets, dels på predikoverksamhetens
områden, där den liknats vid frälsningsarmén.
Vidare har d. bedrivit en omfattande mission.
Inom de skandinaviska länderna vann
d. en ej ringa utbredning, och norden bildade
redan tidigt en särskild ordensprovins, Dacia.
Man känner namnen på åtskilliga av prov.
Dacias provinsialpriorer, vanl. svenskar el.
danskar; i senare fallet residerade de vanl. i
Roskilde. Flera provinskapitel äro kända,
det första i Ribe 1246, det sista i Næstved
1520; i Sverige höllos kapitel bl. a. i Skara
1255 och i Skänninge 1305. I sistnämnda stad
fanns ock provinsens undervisningsanstalt.
Sveriges äldsta dominikankloster, det i S i
g-t u n a, leder sitt ursprung tillbaka ända till
1220-talet. I övrigt funnos i det medeltida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
