Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domsrätt - Domstol - Domvilla - Domvärjo - Domän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1141
Domstol—Domän
1142
rätten), vars sammansättning till stor del
vilar på kommunal, icke på rent statlig grund.
Av stor betydelse bar tidigare den
kyrkliga d. varit; denna bar omfattat såväl
civila som kriminella mål. Under den katolska
tiden gjorde kyrkan anspråk på d. i en rad
frågor, som rörde lära, kult, sakrament
(däribland äktenskapet), edgång, testamenten
m. m., ocb särskilt omfattande var den d.,
som utövades av biskopen (censura
ecclesia-stica). Efter reformationen kringskars den
kyrkliga d. alltmer. Ännu enl. 1686 års
kyrkolag ägde dock kyrkan att döma i vissa
äktenskapsmål, men denna dess befogenhet
har sedermera avskaffats. Även kyrkans
kriminella d. har småningom inskränkts att
omfatta endast vissa ämbetsfel av präster eller
lärare; som första instans dömer domkapitlet
över vissa av elementarlärare begångna
tjänstefel och som andra instans rörande
folkskollärares ämbetsfel. (H. T-n.)
Domstol, det statens organ, som inrättats
i huvudsakligt syfte att utöva rättskipning,
d. v. s. att å statens vägnar i förekommande
fall fastslå vad som är rätt. Rättskipningen
var urspr. hos antikens folk ej skild från
statsstyrelsens övriga grenar utan handhades
av innehavarna av statsmakten i övrigt. Även
sedan samhällenas utveckling medfört
särskilda domare eller d., kvarstod högsta
maktens innehavare som högste domare. Hos
germanerna har rättsutvecklingen i detta
avseende försiggått ung. på samma sätt. Även
hos dem var folkförsamlingen urspr. tillika
den dömande myndigheten, och i samma mån
som konungamakten utvecklades, sökte dess
innehavare göra gällande sin rätt att utöva
högsta domarmakten. — Först i ny tid har
uppställts som huvudregel för
domarfunktionerna, att de böra vara h. o. h. skilda från
såväl den lagstiftande som den verkst.
makten i staten och följaktligen d. vara oberoende
icke allenast av regenten utan även av
representationen. Denna grundsats bar i nutidens
samhällen genomförts, ehuru med större el.
mindre följdriktighet. Härur ledas följ,
regler: ingen får hindras att vid d. göra sina
rättsliga anspråk gällande, och ingen får
dragas från den d., som enl. i lag stadgad
ordning är behörig att pröva hans
rättsanspråk eller mot honom anhängiggjorda
anklagelser (regentens utövande av s. k.
kabi-nettsjustice och tillsättande av
kommissioner för särskilda mål anses uteslutna). Som
en synnerligen viktig garanti för d:s
nödvändiga oberoende uppställes fordran, att
ämbetsmannadomarna skola tillsättas på
sådana villkor, att de endast efter rannsakning
och dom kunna avsättas. Domarna äro vidare
vid utövandet av sitt kall bundna endast av
lagen och sålunda varken pliktiga el.
berättigade att rätta sig efter befallningar el.
anvisningar, från vem de än må utgå.
Under olika tider och i olika länder har
man på skilda sätt löst frågorna om d. skall
bestå av en led. el. av flera, om den skall
vara enmans- el. kollegial domstol samt om
kvalifikationerna hos ledamöterna, värdet av
jurister och av lekmän som domare.
Efter sin befogenhet indelas d. i
allmän-n a d. och special -d. De förra äro
behöriga att upptaga alla slags icke genom
särskilda föreskrifter undantagna mål, de
senare att upptaga särskilda arter av mål.
Sveriges allmänna domstolar äro häradsrätt
på landet och i städerna under landsrätt och
rådstuvurätt i övriga städer, första
instans, hovrätterna andra instans och
Högsta domstolen tredje instans. Bland
specialdomstolarna må nämnas k rigs
domstolar, domkapitel, ägodelning
s-rätter, polisdomstolar och
vattendomstolar. Den väsentliga delen av den
s. k. administrativa rättskipningen
tillkommer förvaltningsmyndigheterna; som högsta
instans inrättades 1909
Regeringsrätten. Jfr Domare. L. A. (T. E.)
Domvilla, svårare fel mot reglerna om
behandlingen vid domstol av ett där anhängigt
mål. Numera torde i Sverige som d. betraktas
endast de fall, då någon av underrätt el.
hovrätt dömes ohörd, d. v. s. utan att ha varit
närvarande vid domstolen och utan att ha
varit skyldig att närvara, el. då sådant utslag
fälles, att någon, som ej är part i målet, därav
lider förfång. I dessa fall får den förfördelade
enligt 25 kap. 10 § och 30 kap. 38 §
rättegångsbalken söka ändring i utslaget genom
besvär inom natt och år efter det att detta
blev honom kunnigt. T. E.
Domvärjo (av dom ocb fsv. væria, försvar),
domsrätt, i uttrycket »under (någons) d.».
Doman (fr. domaine, eng. domain el. — i
något annan betydelse — demesne, av mlat.
domånium el. demänium, förmodligen av lat.
dominium), egendom. — Ordet tas i olika
betydelse, stundom som liktydigt med en stats
hela inkomstbringande egendom men vanligare
i bemärkelsen av fast egendom i statens hand
el. t. o. m. blott av den för jordbruket
avsedda statsegendomen. I alla europeiska
länder var under antiken och medeltiden
inkomsten från statsegendomen regentens
huvudsakliga regelbundna inkomst, supplerad av
undersåtarnas personliga tjänsteprestationer.
Under nyare tiden övergavs förvaltningen
av d. genom statsämbetsmän alltmer ocb
ersattes av utarrendering el. annan vård i
enskild hand. Samtidigt smälte d. i nästan alla
länder tillsammans på grund av förläningar,
donationer, pantsättning och försäljning.
Frågan om jordbruksdomänernas bibehållande och
förvaltning är alltjämt omstridd. Den rörelse,
vars förnämsta representant är Henry George
(se d. o.), åsyftar jordens nationalisering, d. v. s.
att göra staten till ägare av all jord. E. Hkr.*
Redan i äldsta tider förekommo även i
Sverige egendomar, vilkas avkastning var
anslagen till att bestrida utgifterna för det
allmänna (gudstjänsten och hovhållningen).
De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
