Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Donizetti, Gaetano - Donjon el. Donjong - Don Juan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1159
Don jon—Don Juan
1160
tongivning. Sina största framgångar vann han
på 1830-talet under tävlan med Bellini, en
tonsättare, som han väl ej kunde överträffa
med avseende på melodiernas ljuvhet men väl
i pregnans och formfull gestaltning. I
motsats till Bellini vann han sina bästa
framgångar i den komiska genren. Gentemot
samme kompositörs blodlösa sentimentalitet
satte han en folklig realism och sund humor,
något som skyddade hans bästa verk från att
hastigt försvinna från repertoaren. D. ägde
en flödande rik produktionskraft och skrev
ned sina verk utomordentligt hastigt. Hans
självkritik stod ej i rimlig proportion till
hans skaparförmåga, och ofta märkes ett rent
schablonmässigt skrivsätt. Hans verk
innehålla därför jämte geniala nummer massor av
obetydligheter. De bästa av hans arior
bibe-höllo som konsertnummer sin popularitet långt
utöver 1840-talet. — Biogr. bl. a. av
Cicco-netti (1864), Alborghetti (1875), Verzino (1896),
Malherbe (1897) och Cametti (1907). D:s brev
utgåvos 1892 och 1897. T. N.
Donjon [då$ä’], fr., el. Donjo’ng, eg.
huvudtornet el. den innersta, höga
försvarsbyggnaden (»kärnan») i en fransk el. engelsk
medeltidsborg (jfr Borg). Sedermera
överfördes detta namn på sådana bombfasta kase
mattbyggnader i en fästning, som till följd
av behärskande läge el. höjd kunde tjäna till
slutvärn för besättningen. Att kalla vilken
annan försvarbar kasemattbyggnad som helst
för d. (t. ex. »donjonerna» å Vaxholm) är
for-tifikatoriskt oriktigt. L. W:sonM.*
Don Juan [sp. uttal Sånn ^oa’n; sv. uttal
dånn jü’an], sagofigur av spanskt ursprung;
huvudroll (baryton) i Mozarts opera med
samma namn; i dagligt tal kvinnoförförare,
fruntimmerskarl. — D. uppträder f. ggn i
litteraturen som hjälte i ett skådespel av den
spanske barmhärtighetsmunken Gabriel Tellez,
mera känd under sitt författarnamn Tirso de
Molina. Detta skådespel, »El burlador de
Sevilla y Convidado de piedra» (»Förföraren
från Sevilla och Stengästen», 1924), trycktes
1630 men skrevs och spelades antagligen
några år tidigare. Innehållet sönderfaller i
två moment: 1) D. rövar bort en högt
uppsatt mans dotter, som han överger för att
kasta sig in i nya kärleksäventyr efter att
ha mördat fadern; 2) han inbjuder den
döde (»kommendören» el. »guvernören»), som
står staty på sin grav, att bevista en fest,
vilken slutar med att »stengästen» tar med
sig sin värd till helvetet För bägge dessa
sidor av sin hjältes karaktär, libertinen och
gravskändaren, har Tirso kunnat hämta
mönster i skådespel av åtskilliga äldre författare,
framför allt Lope de Vega; vad särskilt
sten-gästmotivet beträffar, har det härletts ur en
gammal spansk folksed att på natten till de
dödas dag anordna gästabud på
kyrkogårdarna. Varianter av denna stengästlegend
återfinnas i flera länder, även i Sverige.
Någon saga eller romans, äldre än Tirsos drama
och förenande de bägge momenten i dess
handling, har icke kunnat påvisas, ej heller
tillvaron av någon historisk figur, som kunnat
tjäna Tirso som modell.
Tirsos skådespel, länge ouppmärksammat i
Spanien, har givit upphov till en rik
litteratur. De första italienska bearbetningarna,
av Cicognmi och Giliberto (förlorad), stamma
från omkr. 1650, de första franska, av
skådespelarna Dorimon och Villiers, från 1658 och
1659, varvid Gilibertos pjäs tjänat som
mellanhand, antagligen i form av en commedia
delFarte. Ämnet blev övermåttan populärt
och gav 1665 upphov till det första
mästerverket, Molières prosakomedi »Don Juan, ou le
festin de Pierre», där D. växer ut till en stor
karaktärsstudie: Tartuffe som världsman utan
mask. Denna popularitet bibehöll sig under
hela 1700-talet för att kulminera med Mozarts
opera »Don Giovanni» (1787), baserad på en
utmärkt text av italienaren Lorenzo Daponte.
Dessförinnan hade ämnet behandlats av bl. a.
Goldoni (1734) och Gluck (i en treaktsbalett
från 1759; uppf. i Stockholm 1924). I
Spanien hade ämnet återupptagits av Zamora
(omkr. 1700) för att få sin slutgiltiga, lyriskt
praktfulla form av Zorrilla, vars »Don Juan
Tenorio» (1845) alltjämt tillhör den spanska
teaterns populäraste repertoarstycken. Som
en kuriositet må nämnas, att det varje år de
dödas dag (2 nov.) uppföres på alla teatrar
i Spanien.
Romantiken i Frankrike och Tyskland gav
figuren en i viss mån ny färgläggning.
Medan Mérimée i »Les ames du Purgatoire»
(1834) sökte identifiera D. med en i sevillansk
folkmun levande historisk person, don Miguel
de Manara (som dock levde senare än Tirso,
varför han icke kunnat ge denne något
uppslag), och vann flera proselyter för sin tro,
bl. a. Alexandre Dumas d. ä., sökte man i
Tyskland filosofiskt fördjupa motivet, så att
D. fick representera en sida av den faustiska
universaliteten; så Lenau (1844) i sitt
dram-fragment »D.» (vilket R. Strauss lagt till
grund för sin symfoniska dikt med samma
namn) och Grabbe i sitt skådespel »D. und
Faust» (1829). Byrons stora epos »D.» har
blott hjältens namn gemensamt med den
ursprungliga figuren; den nationellt engelska
D.-typen är Lovelace, hjälten i Richardsons
roman »Clarissa Harlowe», vars namn ofta
brukas som synonym. En originell
utformning av motivet har Edmond Rostand givit i
sitt postuma drama »La dernière nuit de D.»
(uppf. 1922). Tyngre än flertalet av dessa
romantiska dramer väger Baudelaires korta
dikt »D. aux enfers». Bland nordiska
författare, som behandlat gestalten, må nämnas
danskarna J. L. Heiberg och C. Haueh samt
Sören Kierkegaard (i »Enten-eller»), slutligen
C. J. L. Almquist (i »Rarnido Marinesco»), Per
Hallström och Annie Åkerhjelm. Se K. A.
Hagbergs inledning till den sv. övers, av Tirsos
drama, vari den nyare D.-litteraturen kritiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
