Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doré, Paul Gustave - Dorema - Dorer el. Dorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1175
Doré-—Dorer
1176
Doré [dåre’], Paul Gu stav e, fransk
konstnär (1833—83). Uppträdde från sitt 15:e år
i Paris som tidningstecknare, utförde till en
början mest humoristiska teckningar, som
visade stor skicklighet,
kvickt skämtlynne och
flödande fantasi,
övergick så till att
illustrera Rabelais m. fl.
Dessa hans
ungdomsverk följdes av
imponerande bildserier till
Dante, Perraults
sagor, Atala, Don
Qui-jote, bibeln,
Lafon-taines sagor,
Münch-hausen, Ariosto m. fl.
De flesta av dessa
bil
der utfördes i stora träsnitt. D. visar i sina
kompositioner liksom i utförandet en
outtröttlig skaparförmåga, men maner och
ytlighet kunde i hans väldiga massproduktion
ej undvikas. Bäst stå sig hans
skämtteckningar samt bilderna till Don Quijote och
Perraults sagor. Han målade även i olja,
stora, figurrika dukar, bataljer, bibliska
ämnen, spanska genrer, och utförde dessutom
skulpturverk, vasen »La vigne» med en stor
mängd barnfigurer, gruppen »Äran» samt
monument över Alexandre Dumas d. ä. (på Place
Malesherbes i Paris). D:s senare år
förmörkades av grämelse över att han ej blev
uppskattad som monumentalkonstnär. I London
utgavs 1870 en samling, »The Doré gallery»,
av 250 utvalda teckningar. I sv. uppl. ut-
gåvos under D:s livstid Perraults sagor,
Baron Münchhausen, bibeln med 230 bilder samt
de 135 teckningarna till Divina Commedia
med kort redogörande text. Monogr. av
Delorme (1879), Roosevelt (1885), Jerrold
(1891) och Hartland (1923). G-g N.
Doréma, släkte bland flockväxterna,
se Ammoniakgummi.
Dörer el. D ö r i e r (grek. DörieVs), en av
det grekiska folkets tre huvudstammar. I
historisk tid bebo d. Peloponnesos med
undantag av dess inre (Arkadien), vidare
Isth-mos (Megara) och de sydliga öarna i Egeiska
havet, bland dem Kreta och Rhodos. Till d.
räknas ibland i vidare mening de besläktade
nordvästgrekiska stammarna (etoler,
akarna-ner m. fl.). — D. invandrade kort före den
historiska tidens början och underkuvade eller
trängde upp i bergen i det inre en äldre
grekisk (acheisk) befolkning, vars språk lämnat
spår efter sig i vissa doriska dialekter, särskilt
den spartanska. Den historiska traditionen
berättar, att invandrande d. gjorde sig till herrar
i Tessalien, där de dock antagit de
underkuvade eolernas språk, och från Tessalien
trängde ned i Beotien, vars dialekt är en blandning
av doriska och eoliska element. Det lilla
landskapet Doris mellan Parnassen och Oite
ansågs för d:s stamland. Den mytologiska,
traditionen om d:s vandring låter Herakles’
son Hyllos förgäves söka återerövra
Peloponnesos; det lyckades först för hans sonsöner,
som delade landet genom lottning. Traditionen
om doriska vandringen bevarar en
historisk erinring, men de mytologiska
de
Storkyrkan (’»Groote kerk») och hamnen i Dordrecht.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
