Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drake - Drake, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1229
Drake
1230
en drakstjärt. Se Vikingafartyg och
bild under art. Bayeuxtapeten. H. R-h.
4. I luftseglingsteknisk mening en kropp,
som, ehuru tyngre än luften, genom vindens
tryck på en eller flera snett ställda ytor kan
höjas och hållas svävande i luften, så länge
den står i fast förbindelse med marken genom
en eller flera linor. Sedan urminnes tider har
en fantastisk figur av sådan art under
namnet »drake» använts av de österländska
folken, särskilt kineser och japaner, mest till
sport och kultändamål, men är först i nyare
tid med visshet känd i Europa. Den förekom
där till att börja med uteslutande som en
leksak i den traditionella formen av ett lätt
träkors, överspänt med papper, som bildar ett
fyrsidigt, i ett av hörnen något utdraget plan.
En svans av små pappersrullar, fastknutna på
ett snöre, ger stadga åt d:s rörelser i luften.
Till allvarligare ändamål bland
västerländska folk torde d. ha brukats först då skotten
A. Wilson 1749 uppsände termometrar, fästa
vid d., och B. Franklin 1752 i Filadelfia
utförde sitt ryktbara experiment, som ledde till
åskledarens uppfinning. Först på 1850-talet
började ånyo intresse för d. att framträda;
den nuv. draktekniken daterar sig från 1894,
då A. Lawrence Rotch började anställa
systematiska meteorologiska observationer medelst
d. vid observatoriet på Blue hill nära Boston,
vilka snart vunno efterföljd i många länder.
Fig. 2.
Fig. 1.
Fig. 1 visar den av meteorologer mest
använda konstruktionen, efter sin uppfinnare,
australiern Lawrence Hargrave, benämnd
Hargravedraken. Den kännetecknas av minst
fyra bärplan (i fig. 2 markerade som feta
linjer), två och två sinsemellan förbundna
med lika många styrplan (i fig. 2 markerade
som strecktecknade ytor). D. är fullkomligt
stabil utan svans. En annan typ är den av
engelsmannen Baden-Powell för militära
ändamål använda sexkantiga enkelplaniga d. I
fält har d. ett visst värde bl. a. som
signale-ringsmedel, som mål vid luftvärnets
skjutövningar och stundom för åstadkommandet
av hög antenn vid rörliga radiostationer, dock
numera av mindre betydelse. Försök att
medelst d. lyfta en mänsklig observatör från
marken ha utförts till höjder av omkr. 90 m.
Om en d:s lina är fäst vid en mindre båt
(eller flotte i vatten eller en kälke på isen),
kommer draken att förflytta båten (flotten el.
kälken), och det har påpekats, att denna
egenskap kan brukas för räddningsändamål vid
ett fartygs strandning, då en d. lätt skulle
kunna föra en lina i land. G. H-r. (C. J. B.)
I Europa infördes den moderna
draktekniken 1896 av Teisserenc de Bort i Frankrike,
varefter den blev en huvudfaktor vid de kring
sekelskiftet inrättade aerologiska
observato-rierna (se A e r o 1 o g i). Så vid den
aerologiska station, som
av franska, svenska
och danska
regeringarna 1902—03
underhölls vid Hald
på Jylland och i
vars arbeten även
svenska
vetenskapsmän deltogo,
bland dem Martin
Jansson, som i jan.
1906 igångsatte
drakförsök vid
Vassi jaure
naturvetenskapliga station i
Lappland. — D.
medgiver för
jämförelsevis obetydlig
kostnad oavbrutna
registreringar av de
meteorologiska ele-
menten i en bestämd punkt på stor höjd
i den fria atmosfären, så snart
vindhastigheten vid marken överstiger 4 m per sek.
Den kompletterar härigenom den fjättrade
ballongen, som endast kan användas vid svag
vind; i båda fallen kunna registreringarna
utnyttjas vid önskad tidpunkt. För
utrönande av atmosfärens tillstånd i ett givet
ögonblick har flygplanet numera ersatt d.
och fjättrad ballong. — De stora höjder, som
kunna nås med d. (1919 nådde ett
drakinstru-ment från Lindenberg 9,740 m) bero av högt
driven skicklighet hos ledaren, av lätta men
starka d. och instrument, användning av fin
pianotråd som bärlina (0,6—0,9 mm diameter)
för att minska luftmotståndet samt elektrisk
vinsch för att genom inhalning ersätta
tillfälliga minskningar i vindens hastighet. För
att uppbära linan (längd upp till 20 km)
tillkopplas extra d. för omkr. varannan km.
Fördelaktigt har jämväl visat sig att uppsända d.
från maskindrivna fartyg eller från luftskepp.
En med tiden växande svårighet för
drak-försöken är att finna ett tillräckligt stort
område, så fritt från elektriska kraftledningar,
att faran för kontakt med bärlinan är
utesluten; detta förklarar, att d. icke
allmännare brukas.
Litt.: A. L. Rotch, »Sounding the ocean of
air» (1900); J. Lecornu, »Les cerfs-volants»
(1902); Assmann, »Das königlich preussische
aeronautische Observatorium Lindenberg»
(1915). B. R.
Drake, adliga ätter. Under senare
medeltiden funnos flera släkter med namnet D.
Med »Sunnerbo-Drakarne» var säkerligen
be-fryndad ätten D. af Torp och Hamra,
Fig. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
