Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dreyfusprocessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1253
Dreyfusprocessen
1254
cerades emellertid 10 nov. 1896 av Le Matin;
avbildningar cirkulerade även genom försorg
av Dreyfus’ bror Mathieu Dreyfus, som jämte
andra (»les dreyfusards», »revisionisterna»)
arbetade för revision av domen över Dreyfus.
Picquart hade hemligen meddelat Esterhazys
skuld till en advokat, Leblois, som
underrättade en av senatens vice presidenter,
Scheurer-Kestner. 15 nov. 1897 anklagade M. Dreyfus
hos krigsministern Billot Esterhazy som
»bor-dereauns» författare. Esterhazy hade (aug.
s. å.) satts ur tjänst, men Henry och Du Paty
bistodo honom hemligen. Större delen av
pressen tog Esterhazys parti, och en
krigsratt frikände honom enhälligt 11 jan. 1898.
Fragment av »bordereaun».
Flera »intellektuella» slöto sig till tanken
på revision av domen över Dreyfus. I
tidningen Aurore skrev É. Zola 13 jan. 1898
artikeln »J’accuse», vari han anklagade flera
ministrar, generalstaben och krigsrätten över
Dreyfus för att ha dömt en oskyldig samt
krigsrätten över Esterhazy för att ha på
befallning och mot bättre vetande frikänt en
skyldig. Zola åtalades; 23 febr, föll domen
(fängelse och böter), men den upphävdes på
formell grund. Undan ny dom flydde Zola till
England. Vid en interpellation i
deputeradekammaren, 4 dec. 1897, bedyrade Billot
Dreyfus’ skuld, och konseljpresidenten Méline
försäkrade: »Det finnes ej någon Dreyfusaffär».
»Affären» orsakade emellertid alltjämt
våldsam oro i fransk politik och strid vid
parlamentsvalen. G. Cavaignac, krigsminister i
kabinettet Brisson, förklarade 7 juli 1898 i
ett stort tal efter en interpellation i
deputeradekammaren, att Dreyfus otvivelaktigt vore
skyldig, och han uppläste därvid som belägg
tre dokument, av vilka ett var det förfalskade
Panizzardibrevet; kammaren beslöt enhälligt
talets affischering. Picquart, som i febr,
försatts ur tjänst, häktades i juli. I aug. s. å.
■omtalade emellertid Esterhazy inför en
under
sökningskommission den hjälp han fått från
generalstaben. Cavaignac, som genom en
undersökning av kapten Cuignet fått anledning
att betvivla äktheten av Panizzardibrevet,
inkallade Henry till förhör; denne bekände 30
aug. förfalskningen, häktades och begick
följande dag självmord. Esterhazy flydde till
London, och Boisdeffre avgick. Brisson var nu
besluten för revision, men Cavaignac, som trots
allt trodde Dreyfus skyldig, avgick 4 sept.
Dreyfus’ hustru ansökte 3 sept. 1898 om
revision av domen över maken på grund av de
nyframkomna fakta. Ministären beslöt 26
sept. att låta justitieministern Sarrien
överlämna ansökningen till kassationsdomstolen,
och dennas kriminalkammare infordrade den
hemliga dossiern från 1894. Skrämd av
upphetsningen i pressen och inom armén,
genomdrev ministären Dupuy (Brisson hade
störtats) bl. a. febr. 1899 en »lex in casu», att
målet skulle handläggas av
kassationsdomstolen i dess helhet. Då kriminalkammaren
överlämnat sin rapport till
kassationsdomstolen i dess helhet, offentliggjorde Le Figaro,
som kommit över protokollen, från 31 mars
1899 dessa med alla vittnesmålen, varigenom
affärens detaljer blevo kända av en större
allmänhet. Flera skriftexperter av rang hade
nu förklarat »bordereaun» skriven av
Esterhazy. Det upptäcktes, att man även
förfalskat översättningen av ett dechiffrerat
telegram från Panizzardi av 2 nov. 1894, vilket
i sin autentiska form visade, att han ej kände
Dreyfus. Kassationsdomstolen beslöt 3 juni
1899 enhälligt upphäva krigsrättsdomen av
1894 över Dreyfus och återförvisa målet till
ny krigsrätt. För en intervjuare från Le
Matin erkände nu Esterhazy, att han skrivit
»bordereaun».
Dreyfus återkom till Frankrike 1 juli, och
krigsrätten sammanträdde i Rennes. Han
försvarades av advokaterna Labori, som under
förhandlingarna utsattes för ett
revolverattentat, och Demange. Till allmän häpnad
dömde den nya krigsrätten, påverkad av
Mer-cier och andra som vittnen inkallade
generaler, 9 sept. 1899 Dreyfus skyldig (5 röster
mot 2); på grund av »förmildrande
omständigheter» sattes straffet till 10 års fängelse.
Ministären Waldeck-Rousseau varken ville
eller vågade verkställa domen. Dreyfus
förmåddes att mottaga benådning; 20 sept. 1899
blev han fri. 1900 antogs ett regerings förslag
om amnesti för alla i Dreyfusaffären
inblandade. Krigsministern André fann sedermera
ytterligare två förfalskningar i den dossier,
som företetts krigsrätten i Rennes. Dreyfus
underrättades och begärde 26 nov. 1903 ny
revision. Kassationsdomstolens
kriminalkammare, inför vilken Dreyfus’ sak fördes av
advokaten Mornard, biföll 5 mars 1904 hans
begäran. Den samlade domstolens av dess
president, Ballot-Beaupré, formulerade
utslag föll först 12 juli 1906 (31 röster mot
18). Krigsrättens i Rennes dom av 1898
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
