Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drury lane-teatern - Drus - Druser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Drus—Druser
6
D. var intill mitten av 1800-talet det eng.
dramats förnämsta hemvist, om också Covent
garden tidtals gjort den rangen stridig. Sedan
har den med växlande lycka tjänat olika
konstarter, tills den under sir Augustus Harris’
ledning (1879—96) och senare under Arthur
Collins upplevde en ny glansperiod i det
sensationella utstyrselsty kets tecken. G. K-g.
Drus, se K r is ta 11 d rus.
Druser, ett folk i Syrien, huvudsaki.
jordbrukare på Libanon (tills, m. ett övervägande
antal maroniter), Antilibanon (tills, m.
muhammedaner och ortodoxa syrer) och i
Hau-rans berglandskap (Djebel ed-Druz,
»druser-nas berg»). Deras antal uppskattas till omkr.
120,000, av vilka minst ^3 i Hauran. Enligt
fransk statistik 1921—22 funnos då i Syrien
90,681 druser.
Om d:s ras och härkomst råder samma
oklarhet som i fråga om de flesta andra
folkgrupper i Syrien. Liksom flertalet av dessa
tala också d. arabiska. Det yttre skiljemärket
mellan grupperna är konfessionen. D:s
specifika troslära framställdes först 1017 i Kairo.
Där regerade då kalifen Häkim Biamrilläh av
fatimidernas dynasti, vilken tillhörde den s. k.
ismailitiska riktningen inom islam (se d. o.).
En huvudlära inom denna riktning är, att i
varje epok en människa lever, som är en
inkarnation av Gud. En sådan människa är
självfallet en absolut auktoritet (»imam»),
höjd i både lära och liv över all kyrklig
tradition, t. o. m. över all tidigare uppenbarelse
(t. ex. koran), så tillvida som endast denne
imam känner uppenbarelsens inre och
egentliga mening. Denna ismailiternas lära har
alltid varit ett förträffligt redskap i den
smygande politiska propagandans tjänst. Med
dess hjälp lyckades fatimiderna erövra
Egypten och befästa sin ställning där. 1017
förkunnade en viss Hamza i b n A 1 i, att
Häkim, kalifen, vore en sådan Guds inkarnation.
Samma lära synes ha framburits också av
en annan politisk agent, Muhammed a
1-D a r a z i. Hamza betraktas av d. som deras
läras stiftare; efter al-Darazi har bildats
namnet d., vilket de dock icke själva använda.
Kalifen Häkim försvann 1021, trol. mördad,
men är ännu i dag föremål för gudomlig
dyrkan bland d.; död är han icke, han håller
sig dold någonstädes, och en gång skall
han åter framträda och föra sanningen och
dess bekännare, d., till seger. D:s läror
finnas framställda i ett hundratal små
traktater, av vilka handskrifter finnas i
åtskilliga europeiska bibliotek. Några äro utg.
och delvis övers., en av E. v. Döbeln i Le
Monde Oriental (1909). Dessa läror äro icke
av stor betydelse ens för d. själva. Dels är
det blott några få invigda (arab, ’ukkål,
»vetande»), som ens känna till dem, dels
utmärkas varken de invigda el. den stora
mängden av »okunniga» (arab, djuhhäl) av något
större religiöst intresse. Imamlärans
praktiska betydelse ligger däri, att den till sist
Drusiska ryttare.
fört d. helt utanför muhammedanismens
råmärken. I de invigdas religiösa övningar
torde f. ö. också rester av gammal inhemsk
hedendom ingå.
I Syriens politiska liv ha d. spelat en
framträdande roll. Av kraftfull och duktig ras,
tappra och frihetsälskande, ha de i regel i
skydd av sina bergs otillgänglighet lyckats
bevara ett visst oberoende. Tidtals ha de,
ehuru i minoritet, varit de härskande bland
Libanons folk. Under 1500- och 1600-talet
styrdes de (och betydande delar av Syrien) av
emirer av drusersläkten Ma’n. Den mest
bekante bland dessa var Fachr al-din (emir
1586, d. 1635), som från sin huvudstad, Beirut,
inledde förbindelser med europeiska makter i
den, visserligen fåfänga, . förhoppningen att
med deras hjälp kunna helt befria sig från
Turkiets överhöghet. Sedan den siste emiren
av denna släkt dött (1698), gick emiratet över
till den arabiska och muhammedanska (senare
kristna) släkten Schihäb. Dess siste emir,
Baschir, måste lämna landet 1840, då
makterna tvingade Muhammed Ali att till
Turkiet återlämna det av honom erövrade Syrien.
Baschir hade liksom sin föregångare sökt stöd
hos maroniterna och spelat ut dem mot d.
Den följ, tiden fylldes nu av oförsonliga
strider emellan dessa båda förut icke fientliga
folk. Våldsamma massakrer på de kristna
tvungo till sist makterna att ånyo ingripa;
Syrien hölls 1860— 61 besatt av franska
trupper, ett slags konstitution, garanterad av
makterna, fastställdes, och förhållandena
förbättrades så småningom till en viss grad. I
Hauran, dit Libanondruserna började utvandra på
1700-talet och dit även senai? en stark
utvandring ägt rum, bar Turkiet endast under
kort tid, 1896—1908, kunnat upprätthålla sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
