Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dryas - Dryaszonen - Dryckeshorn - Dryckeskärl - Dryden, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Dryas—Dryden
10
Dryckeshorn från medeltidens
senare del. Nationalmuseet i
Köpenhamn.
Dryas, se F j ä 11 s i p p a.
Dryaszonen, se Sverige, växtvärld.
Dryckeshorn, dryckeskärl, gjort av slidan
till ett horn (av nötkreatur: uroxe o. s. v.);
omtalas i de nordiska sagorna och var under
hela medeltiden allmänt brukligt i norden.
Från medeltidens
senare del och
renässansen ha
enstaka d. bevarats;
de flesta äro
försedda med fötter
och andra
metallbeslag, några
präktigt monterade i
silver. — På
runstavarna pläga jul
och nyår betecknas
med tvenne
kors
lagda horn, tjugondedagen med ett upp- och
nedvänt sådant. H. W-n.
Dryckeskärl. Som d. ha hos primitiva folk
brukats naturföremål av lämplig form: hårda
fruktskal (kalebasser), hornslidor m. m.
Undantagsvis ha sådana former av d. kvarlevat
ännu på högre kulturstadier, t. ex. horn,
Nau-tilus-s^al, kokosnötter och strutsägg,
monterade på fötter av guldsmedsarbete, hos Europas
högsta samhällslager ännu under renässansen.
Karakteristiska för Greklands klassiska tid
äro d. av terrakotta (se V a s), för den
hellenistiska tiden och den romerska kejsartiden
de praktfulla silverbägarna och de
konstmässigt framställda glaskärlen. — I de nordiska
ländernas folkliga konstslöjd förekomma
vanligast d. av trä, vare sig skurna eller svarvade
i ett stycke eller sammansatta av laggar (se
t. ex. Dalarna, bild 28—29); under
medeltiden torde sådana, ofta ståtligt utstyrda, ha
varit i allmänt bruk. Därjämte nyttjades
lerkärl samt hos de förmögna, i gillena o. s. v.
bägare och pokaler av silver. Samtliga dessa
material fortforo att användas under
renässanstidevarvet. 1500- och 1600-talet är
guldsmedskonstens storhetstid; det rhenska
stengodset, som från 1500-talets mitt till
trettioåriga kriget var spritt över en stor del av
Europa, tillfredsställde enklare behov. D. av
glas, som under hela medeltiden tillverkats i
östromerska riket, i Italien och i de
muhammedanska länderna, kommo i mellersta
och n. Europa först på 1500-talet i
vidsträcktare bruk och ha icke förrän under de senaste
mansåldrarna blivit var mans egendom.
Fajansindustrien, som utvecklats av de
muhammedanska folken, upptogs på 1400-talet i
Italien men nådde först på 1600-talet n. Europa.
Porslinet, som länge tillverkats i Kina,
uppfanns i Europa 1709 och efterträdde silvret
som konsthantverkarnas mest omtyckta
material. — Tillverkningen av d., som tidigare
ständigt varit ett verkligt konsthantverk, har
i Europa och Amerika fr. o. m. 1800-talets
mitt industrialiserats; vår tids försök att
skänka konstnärlig form åt husgeråd m. m.
har, vad d. beträffar, främst riktats på glaset,
porslinet och fajansen, vilka numera hos de
västerländska kulturfolken nästan h. o. h.
undanträngt de enklare keramiska materialen,
träet och de ädla metallerna.
D:s form har, med undantag allenast för
hornen (och efterbildningar av sådana i annat
material), sedan antiken varit skål- eller
bägarlik, med eller utan fot. Grundformen
har varierats genom olika profilering, rikast
under renässansen, genom tillfogande av en
eller två grepar, lock med eller utan
gångjärn m. m. Under hela nyare tiden kan man
följa en tendens att, åtminstone inom de
väl-situerade klasserna, utbilda särskilda former
av d. för olika drycker.
Jfr Dryckeshorn, Fajans, Glas,
Guldsmedskonst, Kåsa, Porslin,
Remmare, Stengods, Vas m. fl.
artiklar. H. W-n.
Dryden [dräidn], John, engelsk skald
(1631 0/8—1700 1/b). Kom 1650 till Cambridge,
där han blev bachelor of arts 1654, och
framträdde 1659 med »Heroic stanzas» över
Crom-wells död men slöt sig
efter Karl II :s
återkomst till England till
det rojalistiska
partiet (»Ästræa redux»,
1660, »To his sacred
majesty», 1661). —
Konungens och hans
»kavaljerers» återkomst
från Frankrike inleder
en ny era i den
engelska litteraturen. Den
fransk-klassiska
smaken undantränger så
småningom mer eller mindre den puritanskt
färgade litteraturen. Teatrarna hade åter
öppnats. D :s icke minsta betydelse ligger däri,
att han är en av de första dramatikerna och
den förnämste i den nya smaken. I »Essay of
dramatic poesy» (1668) proklamerar han den
nya riktningen: dramerna skulle vara »efter
reglerna» och rimmade — ej som tidigare på
blankvers. Det franska dramat hade ej ännu
nått sin höjdpunkt; det var närmast
Corneil-les och framför allt hans samtidas ännu
tämligen fria tragedier och tragikomedier, som
jämte Stuarttidens engelska dramer tjänade
till mönster. Många av D:s pjäser utgöra
endast bearbetningar av franska (Corneilles och
Molières) och engelska (t. ex. Shakespeares)
dramer. Hans dramatiska verksamhet
inleddes 1663 med »The wild gallant», varpå följde
»The indian emperor» (1665) och »The conquest
of Granada» (2 dir, I uppf. 1669, I—II tr. 1672).
De voro skickligt gjorda, och versen flöt
klingande men retorisk. D:s sista tragedi på rimmad
vers var »Aurengzebe» (tr. 1676); därefter
återvände han till blankversen i »All for love»
(1678). Detta första skede i D:s dramatiska
produktion kulminerar med »The spanish
friar» (1681), ett av hans bästa dramer. Av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
