Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dubois, Paul - Dubois, Pierre (Petrus de Bosco) - Dubois, Pierre Joseph Louis Alfred - Du Bois-Reymond, Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Dubois, P__Du Bois-Reymond
60
»Den kristliga kärleken.» Grupp av P. Dubois för
general Lamoricières gravvård i Nantes.
verk, flera av dem i marmor el. brons (omkr.
19 n:r samt 3 målningar). I Göteborgs
museum finns ett bronsexemplar av »Florentinsk
sångare»; Nationalmuseum äger gipsexemplar
av »Modet» och »Den kristliga kärleken». D.
tillhörde ej vägbrytarna eller
revolutionsmän-nen inom konsten men väl de gedigna
konstnärerna. Hans olika verk utmärkas av hög
kultur och odlad smak, plastisk behärskning
av uttrycksmedlen, fördjupad karaktär och
formens adel. G-gN.
Dubois [dybcoa’], Pierre (Petrus de
B o s c o), fransk politisk skriftställare (omkr.
1250—omkr. 1312). Var född i Normandie,
studerade vid Paris’ universitet och var 1300
advokat i Coutances. Han skrev under Filip
den skönes regering politiska skrifter, sedan
glömda men åter uppmärksammade vid
1800-talets mitt. Hans otryckta »Summaria
doc-trina etc.» (1300) var ett memorial till Filip
»om medlen att förkorta krigen och
processerna». D:s politiska tankar utvecklas
närmare i hans främsta arbete, det omkr. 1306
skrivna »De recuperatione terrae sanctae»
(kritisk uppl. av Ch. V. Langlois 1891, utdrag
hos H. Hjärne, »Valda texter», 1895), som är
ett fantastiskt förslag till Heliga landets
åter-erövring och världsfred genom hela
kristenhetens ställande under franske konungens
ledning och herravälde. D., som deltog i
stän-derförsamlingarna 1302 och 1308, var som
tänkare mindre originell, än han en tid
(särskilt av Renan) ansågs. Hans kritik av
påve-dömets världsliga makt torde ha väckt
gil
lande hos Filip IV, men D. anses knappast
personligen ha haft politiskt inflytande på
regeringen. Litt.: E. Renan, »Histoire
litté-raire de la France», d. XXVI; Ch. V.
Langlois i Lavisses »Histoire de France», III: 2
(1901), samt tysk monogr. av E. Zeck (1911).
Dubois [dybma’],PierreJosephLouis
Alfred, fransk general (f. 1852). Under
världskriget först chef för 9:e armékåren,
mars 1915—febr. 1916 chef för 6:e armén.
Utgav 1921 »Deux ans de commandement sur le
front de France 1914—16» (2 dir). M. B-dt.
Du Bois-Reymond [dyboa’-remå’i]], Emil,
tysk fysiolog (1818—96),lärjunge till Joh.
Mül-ler (se d. o.), som han 1858 efterträdde som
prof, i Berlin. Ägnade sig från 1840 åt studiet
av djurelektriciteten
(se d. o.) och fortsatte
därmed livet igenom;
av hans stora, aldrig
fullbordade verk
»Un-tersuchungen über
thierische
Elektrici-tät» utkom första
delen 1848 och den sista
1884. Trots denna sin
ensidighet utövade D.
ett betydande
inflytande på samtidens
vetenskapliga
utveck
ling. Han konstaterade i djurens muskler ocn
nerver under deras verksamhetstillstånd
elektriska strömmar, vilka han mätte med fysikens
vanliga hjälpmedel lika noggrant, som om de
framkallats med elektrofysikaliska instrument,
och bevisade därmed, att företeelser av
utpräglat vitalt ursprung kunna behandlas
med samma exakthet som rent fysikaliska
fenomen i den livlösa naturen. Denna hans
exakt fysikaliska metodik har sedan
upptagits och tillämpats inom fysiologiens olika
områden. Däremot misslyckades D. med sin
teori om djurelektricitetens uppkomst ur ett
slags elektriska molekyler, av vilka han ansåg
vävnaderna sammansatta. Dessutom förbisåg
han liksom andra samtida fysiologer
strukturförhållandena hos celler och vävnader och
kom därigenom att se livsföreteelserna ur en
alltför ensidigt mekanisk synpunkt.
Emellertid var hans kritik av samtidens vitalistiska
teorier sund och berättigad. — D. hade endast
få personliga lärjungar. Däremot övade han
ett stort inflytande som populär talare och
skriftställare, särskilt i de föredrag han höll
som sekreterare sedan 1867 i Berlins vet.-akad.
Som naturfilosof anslöt han sig oförbehållsamt
till Darwin men hävdade samtidigt, att
naturforskningen aldrig kan utröna vad materien
och medvetandet äro; hans härom uttalade
»ig-norabimus» (i skriften »Über die Grenzen des
Naturerkennens», 1872; många uppl.) väckte
förbittring hos Haeckel och andra radikaler.
Samma uppfattning utvecklas vidare i »Die
sieben Welträtsel» (1880; 4:e uppl. 1898).
Led. av sv. Vet.-akad. 1889. E-kN-d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
