Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dubost, Henri Antonin - Dubrovnik - Dubufe, Édouard - Dubuque - Duc - Duc, Joseph Louis - Duca - Duca, Ion - Du Camp, Maxime - Du Cange, Charles Du Fresne - Ducange, Victor - Duccio di Buoninsegna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Dubost— Duccio di Buoninsegna
62
Dubost [dybåz], Henri Antoni n, fransk
politiker (1844—1921). Var under andra
kejsardömet en djärv oppositionsman och
medarbetade i de republikanska tidningarna
Cour-rier frangais och Marseillaise. Efter
republikens utropande 1870 blev han prefekt (1871)
och en av Gambettas trognaste anhängare.
1877 tog D. verksam del i kampen mot den
reaktionära ministären Broglie-Fourtou. D.
var 1880—97 medlem av deputeradekammaren,
dec. 1893—maj 1894 justitieminister i
Casimir-Périers kabinett samt 1897—1920 medlem av
senaten, vars president han var från 1906.
Du’brovnik, se R a g u s a.
Dubufe [dyby’f], É d o u a r d, fransk målare
(1819—83), elev av P. Delaroche. Var under
andra kejsardömet en av den franska
aristokratiens favoritporträttörer; utförde även
målningar med historiska och religiösa motiv.
Dubuque [debjö’k], stad i lowa, U. S. A.,
vid Mississippi; 39,141 inv. (1920). Sågverk,
träförädlingsfabriker, kvarnar,
järnvägsverk-städer m. m. Handelsort; i omgivningen
zink-och blygruvor.
Duc [dyk], fr. (av lat. dux, se d. o.), hertig.
Duc [dyk], Joseph Louis, fransk
arkitekt (1802—78). Hans förnämsta arbeten i
Paris äro Julikolonnen och Palais de justice.
I det senare sammansmälte han byggnader
från olika tider till ett sammanhängande helt.
Den monumentala fasaden åt Place Dauphine
är mycket lovordad. G-gN.
Duca [do’ka], it. (av lat. dux, se d. o.), hertig.
Duca [do’ka], lon, rumänsk politiker (f.
1879). Studerade juridik i Paris, är sedan 1907
led. av deputeradekammaren och var 1914—18
undervisningsminister i ministären Bratianu.
Han blev sedermera jordbruksminister, ledde
jordreformens genomförande och var jan. 1922
—juni 1926 utrikesminister i en ny ministär
Bratianu.
Du Camp [dy kä’], Maxi me, fransk
skriftställare (1822—94). Företog 1844—51 två
resor i länderna kring ö. Medelhavet,
beskrivna i flera verk, illustrerade med av
författaren tagna fotografier, och ägnade sig
sedan mest åt litterär verksamhet. Av D:s
många skrifter må nämnas »Paris, ses organes,
ses fonctions et sa vie dans la seconde moitié du
XIX:e siècle» (6 bd, 1869—75; 8:e uppl. 1893),
»Les convulsions de Paris» (4 bd, 1878—79),
ensidigt hållna skildringar från
Pariskommunen, vilka skarpt kritiserades; »Souvenirs
lit-téraires» (2 bd, 1812—83; 2:a uppl. 1906; bl. a.
minnen om D:s vän Flaubert) samt en biogr.
över Th. Gautier (1890). Han skrev även
dikter och romaner samt var framstående stilist.
Du Cange [dy kä’$], Charles Du F r e
s-n e, sieur D., fransk lärd (1610—88). D. var
synnerligen väl bevandrad i klassiska och
moderna språk, historia och arkeologi m. m.
Han utgav bl. a. de epokgörande verken
»Glos-sarium ad scriptores mediæ et infimæ
latini-tatis» (3 bd, 1678; senaste uppl. utg. av L.
Favre, 10 bd, 1883—87) samt »Glossarium
ad scriptores mediæ et infimæ græcitatis» (2
bd, 1688; faksimileuppl. 1889). D. författade
vidare bl. a. »Histoire de 1’empire de
Constan-tinople sous les empereurs frangois» (1657).
Ducange [dykä’^], Victor, fransk
författare (1783—1833). D. är den förnämste
representanten för den folkliga melodram, som
med 1800-talets ingång blev förhärskande på
fransk scen och bidrog att forma det
romantiska skådespelaridealet. Han fortsätter
direkt det senare 1700-talets skräckdrama (»le
genre sombre»). D:s populäraste stycke,
»Trente ans ou la vie d’un joueur» (1827;
»Trettio år af en spelares lefnad», 1833), är
hopsatt av Z. Werners »Der 24. Februar» och
Saurins »Béverléi»; i andra tar han upp
motiv från W. Scott. D:s många
kolportage-romaner äro nu rättvisligen glömda. Kj. S-g.
Korsnedtagningen. Delbild från Duccios altarverk
i Siena.
Duccio di Buoninsegna [do’tfå di [-boånin-se’nja],-] {+boånin-
se’nja],+} sienesisk målare (omkr. 1255—1319).
D. slöt 1285 ett kontrakt om utförande av en
madonnamålning för Santa Maria Novella i
Florens; troligen är denna målning identisk
med den i kyrkan bevarade och fordom
Cima-bue tillskrivna »Madonna Rucellai». Ett
säkert arbete av D. är det stora altarverket,
»Maestä», som han 1308—11 utförde för
högaltaret i Sienas domkyrka. Det bestod av
många målningar, som på 1700-talet skildes
från varandra och nu bevaras i olika
samlingar. Mittpartiet, som finnes i
domkyrko-museet i Siena, föreställer på framsidan
madonnan, uppvaktad av änglar; dess baksida
är uppdelad i 26 scener ur Jesu liv.
Madonnagestalten, som enl. Vasaris levnadsteckning
väckte samtidens stormande beundran, är trots
sin stela, nästan symmetriska uppställning
genomandad av ett ljuvt och själfullt behag.
— D:s stil, som icke eftersträvar volym i
figurer och bildrymd utan är helt bunden vid
den plana bildytan, är en förädlad form av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
