Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Duchesne, Louis Marie Olivier - Duchesnois (Rafin), Cathérine Joséphine - Duchess - Duchessa - Duchesse - Duchessespetsar - Duchobortser - Duchonin (Duhonin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Duchesne, L. M. O__Duchonin
66
Duchesne [dyj*ä’n], Louis Marie O 1
i-v i e r, fransk katolsk kyrkohistoriker (1843—
1922). Utbildades som kristen arkeolog under
ledning av de Rossi i Rom och utförde 1875
en viktig arkeologisk
expedition till Mindre
Asien. 1878 blev han
prof, i kyrkohistoria
vid den nyupprättade
École de théologie i
Paris, sedan han i
ȃtude sur le Liber
pontificalis» (1877)
dokumenterat sig som en
av det katolska dogmat
och traditionen
obunden modern
historieforskare. 1886
förbjö
dos prästseminaristerna i S:t Sulpice att åhöra
hans föreläsningar. D. koncentrerade snart sin
forskning kring påvedömets och kyrkans
äldsta historia och kult och utgav 1889 sin mest
berömda skrift, »Origines du culte chrétien»
(5:e revid. uppl. 1920). För att ostört få
fullfölja sin forskning flyttades han 1895 till Rom
som direktör för École frangaise. Han
fullbordade den viktiga editionen av »Liber
pontificalis» (1885—92) och den banbrytande
undersökningen av »Fastes épiscopaux de 1’ancienne
Gaule» (3 bd, 1894—1915); 1898 kom hans
eleganta »Les premiers tempsde l’État pontifical»
(3:e uppl. 1911). 1903 blev han ordf, i den
påv-liga historisk-liturgiska kommissionen och
utgav bl. a. »Églises séparées» (2:a uppl.
1905). Efter Leo XIII:s död blevo
ultramon-tanernas angrepp allt häftigare, emedan D.
»förstörde katolska kyrkans ärevördigaste
traditioner och berövade den nästan alla dess
gamla helgon och reliker» (även genom
»Mar-tyrologium Hieronymianum», 1894). Då D.
utan att bekymra sig härom började utge det
samlade resultatet av sina forskningar i sin
G. Boissier tillägnade »L’histoire ancienne de
1’Église» (I 1905, 3:e uppl. 1907; II 1906, 3:e
uppl. 1908; III 1909), befanns detta verk,
särskilt i fråga om påvedömets historiska
uppkomst, betänkligt närma sig det av Pius X
1907 fördömda kätteriet modernismen; det
uppfördes 1912 på Index. D. böjde sig och
indrog bd I, som ej mer är tillgängligt i
handeln. Led. av Franska akad. 1910. — Litt.:
J. Guiraud, »Monseigneur D.» (i Revue des
Questions Historiques, 1922), och C.
d’Hablo-ville, »Grandes figures de 1’église
contempo-raine» (1925). Hj. H-t.
Duchesnois [dyjäncoa’] (eg. R a f i n),
Catherine Josephine, fransk
skådespelerska (1777—1835). Spelade först i landsorten,
debuterade med stor framgång på Théätre
frangais 1802, blev societär 1804 och avgick
1833. D. var under 1810- och 1820-talet den
berömda scenens främsta tragedienn och
spelade bl. a. Phèdre, Athalie, Mérope,
Semira-mis och Clytemnestre i »Iphigénie». G. K-g.
Duchess [da’tfis], eng., hertiginna.
Duchessa [dokä’sa], it., hertiginna.
Duchesse [dyfä’s], fr., hertiginna.
Duchessespetsar [dyjä’s-], se Spetsar.
Duchobo’rtser (ry. duchobo’rtsi, förnekare
el. bekämpare av den Helige ande, stundom,
ehuru oriktigt, »andens stridsmän»), en av de
äldsta och intressantaste bland de många
ryska sekterna. Dess äldsta historia är höljd
i dunkel. Sekten »upptäcktes» av polisen
omkr. 1750 men var då redan ett organiserat
samfund med förgreningar i flera provinser.
Sektens djupsinniga, med gnostikernas och
delvis även med hinduernas besläktade läror
tyda på hög ålder och främmande inflytelser,
helst som den alltid bestått av enkla bönder.
— Grundtanken i d:s lära är uppfattningen
av gudomen som världssjälen (de förneka
Guds personlighet och världens skapelse) och
som »andligen inneboende i människosjälen».
»Det inre ordet», »Kristus i själen» är deras
högsta auktoritet. Till sin »kyrka» räkna de
icke blott kristna utan även judar och turkar,
m. a. o. alla, som ledas av »det inre ljuset»
och »i sina själar odla det godas utsäde».
Liksom kväkarna förkasta de all yttring av
våld, ss. krig, kroppsstraff o. s. v., och utmärka
sig för arbetsamhet, enkelhet i seder,
hjälpsamhet och kärleksfullhet mot alla.
Ohyggliga äro de förföljelser och grymheter,
för vilka d. varit utsatta. Katarina II,
tolerant mot andra sekterister, förföljde d. med
stor grymhet, som likväl överträffades av
Paul I.s omänsklighet. Alexander I lämnade
dem i fred och lät dem bilda en koloni i guv.
Taurien, vilken upplöstes av Nikolaus I, som
instack kolonisterna i straffregementen el.
förvisade dem till Sibirien och
Transkauka-sien. Sektens anhängare ökades likväl trots
förföljelserna, i vilka någon lindring inträdde
under Alexander II. Under Alexander III och
Nikolaus II uppblossade förföljelsen mot dem
på nytt och kulminerade vid mitten av
1890-talet i de blodiga våldsdåden mot omkr. 15,000
d. i Kaukasien, av vilka några misshandlades
till döds, hundratals försmäktade i ohyggliga
fängelser och flera tusen jagades bort från Sina
hem till ödemarker i Transkaukasien. Genom
Leo Tolstojs ingripande erhöllo vid sekelskiftet
omkr. 10,000 d. en tillflyktsort i Kanada, där
de upprättade blomstrande kolonier.
Litt.: Tsakni, »La Russie sectaire» (1888);
J. Stadling, »De religiösa rörelserna i
Ryssland» (1891); L. Tolstoj,
»Christenverfolgung-en in Russland im Jahre 1895» (ty. uppl. 1896).
— Jfr M o 1 o k a n e r. J. S.
Ducho’nin (D u h o n i n), rysk militär (1876
—1917). Var vid världskrigets utbrott
gene-ralstabsöverste, blev 1915 generalmajor och
1917 generalstabschef vid armégruppen på
sydvästra fronten (under Gutor). D. utsågs
8 nov. s. å. till överbefälhavare över ryska
armén. Då han vägrade lyda Lenins
befallning om att ingå vapenstillestånd, avsattes
han 22 nov., arresterades 1 dec. och mördades
3 dec. i Mogilev av en bolsjevikhop. H. J-dt.*
VI. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
