Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dučić, Jovan - Ducis, Jean-François - Dickwitz, Arnold - Duckworth, sir John Thomas - Duclaux, Pierre Émile - Duclerc, Eugène - Duclos (Châteauneuf), Marie Anne - Ducommun, Élie - Ducos, Pierre Roger - Ducos, Théodore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Ducic—Ducos
68
Ducié [do’tj"itj], Jovan, serbisk skald (f.
1874). Inträdde efter studier i utlandet på den
diplomatiska banan och blev 1924 delegerad
för sitt land vid Nationernas förbund. D:s
diktning röjer inverkan av moderna
franska skalder; hans formsköna lyriska
dikter, i början retoriska, senare symboliska,
tillhöra det yppersta i modern serbisk lyrik. Han
har även skrivit eleganta prosaberättelser och
reseskildringar. Sami. skr. 1926 (7 bd). A. A-t.
Ducis [dysi’s], Jean-Frangois, fransk
författare (1733—1816). D. var den förste,
vilken sökt göra Shakespeare tillgänglig för
fransk teaterpublik. Han omarbetade
schablonmässigt Shakespeares tragedier efter den
fransk-klassiska estetikens krav, så att föga
eller intet utom namn och lokaliteter återstod
av originalen. Shakespeare blev m. a. o.
omsorgsfullt rensad från alla stötande
»grossière-tés», en fullgod representant för »le genre
terrible» efter Crébillons recept. D:s
»Hamlet» (1769), »Roméo et Juliette» (1772),
»Mac-beth» (1784) och »Othello» (1792), vilka nu
förefalla som rena travestier, gjorde stor lycka
på scenen. I annan form fick den franska
teaterpubliken knappast göra bekantskap med
Shakespeare före det romantiska
genombrottet. D:s Shakespearebearbetningar
spelades i Sverige på 1780-talet av Monvels
franska trupp. Kj.S-g.
Du’ckwitz, Arnold, tysk politiker,
köpman i Bremen (1802—81). Invaldes 1841 i
Bremens senat, ivrade för stadens ekonomiska
utveckling och för tysk tullenhet. Aug. 1848
—maj 1849 var D. tysk rikshandelsminister
och sökte skapa en tysk örlogsflotta. Han
var 1857—63 och 1866—69 borgmästare i
Bremen. D. utgav 1877 »Denk würdigkeiten aus
meinem öffentlicben Leben 1841—66».
Duckworth [da’kcoap], sir JohnThomas,
engelsk amiral (1748—1817). Deltog med
utmärkelse i sjödrabbningen vid Grenada 1779
och under Howe i sjöslaget vid Ouessant 1794.
Han förde 1798 den eskader, som i förening
med landtrupper intog Menorca. Som
konter-amiral sändes han 1799 till Västindien samt
bemäktigade sig där 1801 öarna S:t
Bartbé-lemy och S:t Martin m. fl. 1800 uppbringade
D. en dyrbar spansk konvoj, och hans anpart
av prispenningarna därifrån lär ha uppgått
till 75,000 pd st. D. blev 1804 viceamiral. Vid
Haiti tog eller förstörde han 1806 en fransk
eskader om fem linjeskepp, vilket räknas som
hans främsta vapenbragd. 1807 sändes D. till
Medelhavet för att iakttaga turkarnas
rörelser. Han tilltvang sig passage förbi
Dardanel-lerna men led vid återfärden ansenliga förluster.
1810 blev han amiral, 1813 baronet. A. B. B.*
Duclaux [dyklå’1, Pierre Émile, fransk
kemist (1840—1904), en av Pasteurs första
medarbetare. Prof, i fysik och meteorologi
samt sedermera i mikrobiologi vid Institut
national agronomique i Paris samt i biologisk
kemi vid Paris’ univ., blev han 1895, efter
Pasteurs död, chef för Pasteurinstitutet i Paris.
D. började och ledde utgivandet av »Les
anna-les de ITnstitut Pasteur». Hans förnämsta
arbete var det stora verket »Traité de
micro-biologie» (4 bd, 1899—1901), vari han ger en
sammanfattning av mikrobiologiens (särskilt
den franska skolans) dåv. ståndpunkt. Chr. B-l.
Duclerc [dykla’r], Eugène, fransk
politiker (1812—88). Började som korrekturläsare,
skrev senare ekonomiska art. i National och
var efter februarirevolutionen 10 maj—27 juni
1848 finansminister. 1851 flyttade D. till
Spanien, där han blev ledare för stora allmänna
företag. 1871 invaldes han i franska
nationalförsamlingen och slöt sig till vänstern, blev
1875 livstidssenator och vicepresident i
senaten samt var aug. 1882—jan. 1883
konseljpresident och utrikesminister.
Duclos [dyklå’] (eg. de C h ä t e a u n e u f),
Marie Anne, fransk skådespelerska (1670
—1748). Hon debuterade 1693 på Théätre
frangais, som hon tillhörde till 1736. D.
spelade i imponerande stil men med sin tids
överdrivna patos hjältinnorna i Racines, Lamottes
och Crébillons tragedier och stod högt i gunst
hos sin publik, tills med Adrienne Lecouvreur
(se d. o.) en ny tid bröt in G. K-g
Ducommun (dykåmö’], É 1 i e, schweizisk
politiker och författare (1833—1906). Blev
1855 redaktör för
Re-vue de Genève samt
1871 för tidningen
Helvétie i Bern; 1856
—65 var han medl. av
Genèves och 1868—71
av Berns »stora råd».
Som ivrig fredsvän
organiserade D. den på
fredskongressen i Rom
1891 beslutade
Internationella fredsbyrån i
Bern, redigerade dess
organ Correspondance
bimensuelle och ledde energiskt och
offervil-ligt dess verksamhet. För sin kraftiga
freds-propaganda fick han 1902 hälften av Nobels
fredspris.
Ducos [dykå’], Pierre Roger, greve,
fransk revolutionsman (1754—1816). Vid
revolutionens utbrott var D. advokat, blev 1792
medl. av konventet, där han tillhörde »Slätten»
(la plaine) och röstade för Ludvig XVI:s död.
1794 var han en kort tid jakobinklubbens
president. Under direktoriet uppträdde han
kraftigt mot rojalisterna, blev efter 30 prairial
(18 juni) 1799 själv medl. därav och efter
statskuppen 18 brumaire s. å. konsul jämte
Bonaparte och Sieyès, av vilken senare han
lät leda sig i politiska frågor. Han måste
dock snart lämna sin konsulsplats åt Lebrun
men blev i stället senatens vicepresident. Av
Napoleon upphöjdes D. 1804 i grevligt stånd.
Landsförvisades som »konungamördare» 1815.
Ducos [dykå’], Théodore, fransk
politiker (1801—55), brorson till girondisten Jean
Frangois D. (1765—93). Var skeppsredare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
