Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dudley, ätt - Dudley, titel - Dudley, sir Robert - Dudweiler - Due, Frederik Georg Knut - Due, Fredrik Gottschalk Haxthausen - Duell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
Dudley—Duell
72
genotterna i Le Havre mot Guiserna. Yngre
bror till honom var Elisabets gunstling R
o-b e r t D., earl av L e i c e s t e r (se d. o.).
Om dennes son sir Robert D. se nedan. V. S-g.
Dudley [da’dli], engelsk baron-,
viscount-och earltitel inom släkten Ward. John
William Ward, viscount D. and Ward
(1781—1833), var ungdomsvän till Canning,
blev april 1827 utrikesminister i dennes
ministär och kvarstod efter hans död i
ministärerna Godrich och Wellington till maj 1828,
då han med övriga »canningiter» avgick. Han
blev 1827 earl av D. — William Humble
Ward, earl av D. (f. 1867), var 1902—06
lordlöjtnant på Irland och 1908—11
generalguvernör i Australien. V. S-g.
Dudley [da’dli], sir Robert, engelsk
vetenskapsman (1573—1649), son till Robert D.,
earl av Leicester (se släktöversikten), i dennes
kortvariga äktenskap med den sedan av
honom förskjutna lady Douglas Sheffield. D„
som 1596 deltagit i Essex’ expedition till
Cädiz, började 1597 process för att få sin äkta
börd och sina arvsanspråk erkända. Då han
därvid stötte på svårigheter, rymde han 1605
till Florens och övergick till katolicismen,
varpå hans engelska gods indrogos. I Florens
blev han storhertiglig kammarherre och fick
1620 av kejsar Ferdinand II en romersk
hertigtitel. Han främjade Livornos
uppblomst-ring som handelshamn, ledde torrläggningen
av träskmarkerna kring Pisa och skrev ett
stort sjövetenskapligt arbete, »Dell’ arcano del
mare» (3 bd, 1646—47). Hans sonson R
u-perto D. var i Rom kammarherre hos
drottning Kristina. V. S-g.
Dudweiler [dö’tvailor], kommun i
Saar-området, 5 km n. ö. om Saarbrücken; 23,982
inv. (1925). Stenkolsgruvor, järnverk. I
närheten det »brinnande berget», en sedan
mitten av 1700-talet brinnande kolflöts.
Düe, Frederik G eo r g K nu t, norsk
diplomat (1833—1906), son till F. G. H. D. Blev
svensk-norsk envoyé i Berlin 1869, i
Petersburg 1873 och i Paris 1890 samt tog avsked
1892. D. var musikaliskt begåvad samt utgav
ett häfte »Romanser med piano» (1878) och
4 häften pianostycken (1895).
Düe, Fredrik Gottschalk H a x
t-h au sen, norsk politiker (1796—1873); om
släkten se E. C. Due och G. H. Finne-Grönn,
»Slægten D. fra Trondhjem» (1897). D.
deltog som
artillerilöjtnant i 1814 års
fälttåg, blev 1815
adjutant hos prins Oskar
och kom i stor gunst
både hos denne och (ej
minst genom sin
skicklighet i franska
språket) hos Karl XIV
Johan. Han var 1822
—41 statssekreterare
och chef för norska
statsrådsavdelningens
i Stockholm kansli och föredrog preliminärt
för konungen alla norska ärenden före deras
formella avgörande i statsråd. På denna
viktiga post övade D. ett rätt stort, modererande
inflytande. 1841—58 var han norsk
statsminister i Stockholm och 1858—71 svensk-norsk
envoyé i Wien. Hans hustru, A 1 e 11 e D., f.
S i b b e r n (1812—87), var skicklig sångerska
och intog en mycket framstående plats i
socie-teten i Stockholm.
Due’ll (fr. duel, lat. due’llum, biform till
be’Uum, krig), envig, formligen avtalad, i
regel av kränkning av en persons ära
föranledd strid med verkliga vapen mellan två
personer, i vittnens närvaro, i enlighet med
vedertagna eller överenskomna regler och
med iakttagande av att de stridande skola
vara åtminstone principiellt sett likställda.
Såsom d. betraktas sålunda icke s. k. a
t-t a c k, ett ensidigt angrepp med
uppmaning till den angripne att försvara sig.
Med verkliga vapen förstås endast sådana,
som i det allmänna föreställningssättet så att
säga adlats genom den användning de finna i
krig. Därest särskilda åtgärder vidtagits till
uteslutande av livsfara, kallas striden vanl.
m e n s u r (även = det för striden uppmätta
utrymmet). Vid anordnande av d. tillgår
vanl. så, att sedan den utmanande parten
låtit genom en tredje person,
kartellbärare, överbringa sin muntliga eller
skriftliga utmaning och denna av den utmanade
antagits, vapen (vanl. värja eller pistol), tid
och plats samt övriga villkor för striden
bestämmås i samråd med sekundanter, som
de stridande vardera till lika antal utse,
varefter sekundanterna på platsen utmäta det
utrymme, inom vilket striden skall stå, leda
striden samt övervaka, att denna förlöper
reguljärt. D. kan emellertid tillkomma även
på så sätt, att duellanterna
omedelbart efter från enderas sida skedd kränkning
överenskomma om strid och på stället utkämpa
denna. En sådan d. har plägat kallas r e
n-contre. Någon d. i egentlig mening är ej
den s. k. amerikanska d., en
överenskommelse att genom lottning avgöra
vilkendera av de båda motståndarna som skall inom
bestämd tid själv beröva sig livet, i förening
med en på hedersord avgiven ömsesidig
utfästelse att ställa sig till efterrättelse
lott-ningens utslag.
Ehuru d. i de flesta länder äro i lag
förbjudna och med straff belagda, förekomma de
dock ännu i dag i åtskilliga länder,
förnämligast i Tyskland, Frankrike, Grekland,
Italien och Spanien. Utrotandet av duelloskicket
har försvårats av uppfattningen, att d. var
ett medel att återupprätta den kränkta äran.
I Sverige (och de övriga nordiska länderna)
råder en motsatt uppfattning. Så har det
emellertid ej alltid varit. Duellerandet
föranledde också redan så tidigt som i hertig
Karls gårdsrätt av år 1590 ett stadgande om
straff för utmaning till d., ett stadgande, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
