Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Duell - Duenna - Duero (flod) - Duero, markis av - Duett - Duettino - Due volte - D. U. F. - Dufau, Pierre Armand - Dufaure, Jules - Dufay, Charles François de Cisternay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Duenna—Dufay, Ch. F. de C.
74
återfinnes jämväl i Gustav II Adolfs
krigs-artiklar 15 juli 1621. Det oaktat tilltogo d.
så i antal, att lagstiftningen nödgades
ytterligare ingripa och med straff belägga själva
duellerand et, först i kungl. plakat 23 dec. 1662
och sedan i duellplakatet 22 aug. 1682.
Det senare, som i synnerhet gällde d.
bland ridderskapet och adeln samt
krigsbefälet och vederlikar, stadgade stränga straff
för utmaning och dess antagande, för envig
och även för förolämpning, ägnad att
framkalla utmaning. Straffbara voro också
se-kundanter och kartellbärare.
Duellplakatet upphävdes genom k. f. 29
jan. 1861, vars stadganden sedan inflöto i
gällande strafflags kap. 14 §§ 38—41. Enl.
dessa §§ skall straff drabba icke blott den,
som efter avtal inlåter sig i envig, den, som
därtill utmanar annan, och den, som antager
utmaning — även om enviget ej kommer till
verkställighet —, utan även den, som låter
bruka sig till biträde vid uppgörande av avtal
om envig eller till vittne vid sådan strid.
Även läkare, som enligt överenskommelse
närvarit vid d., torde vara straffbar enl. detta
lagrum. Bestämmelserna ha delvis till
uppgift att mildra straffen för den, som vid d.
dödat sin motståndare eller tillfogat honom
svår kroppsskada, men stadgar å andra sidan
straff t. o. m. för vissa förberedelser till en d.,
även om denna icke kommit till verkställighet.
Nämnda straffmildring bortfaller, om någon
vid envig förfar svikligt. Strafflagen för
krigsmakten 23 okt. 1914 stadgar i § 86, att
officer eller underofficer, som med föranledande
av något förhållande i tjänsten utmanar
förman till envig, skall jämte det ansvar, som
efter allmän lag bör följa, dömas till
avsättning. Samma påföljd är stadgad för förman,
som antager underlydandes utmaning.
Litt.: »Histoire anecdotique du duel» (1861);
Du Verger de Saint-Thomas, »Nouveau code
du duel» (1879); »Die konventionellen
Ge-bräuche beim Zweikampf» (4 :e uppl. 1890);
v. Below, »Das Duell und das germanische
Ebrbegriff» (1896) och »Das Duell in
Deutsch-land. Geschichte und Gegenwart» (2:a uppl.
s. å.); Graeser, »Der Zweikampf. Eine
Studie» (1911); v. Conrad, »Das Duellbuch»
(1918). G. C.
Due’nna (sp. duena), äldre kvinna, som har
uppsikt över yngre, »förkläde».
Duero [åoä’rå], port. Douro, flod på
Pyre-neiska halvön, från Sierra de Urbiön i
Ibe-riska bergen till Atlanten; längd 780 km,
flodområde 97,700 kvkm. Flyter med västlig
huvudriktning över Gamla Kastiliens och
Leöns högslätt och uppsamlar talrika
bifloder, Pisuerga och Esla från Kantabriska
bergen, Adaja från Sierra de Guadarrama.
Bildar nedanför Zamora under sydvästligt,
forsande lopp gräns mellan Spanien och
Portugal, mottager Tormes från Sierra de Gredos.
Vid Barca d’Alva inträder D. i Portugal,
flyter mot v. i en djup dal, kantad av
vin
berg, och utfaller nedanför Oporto. Segelbar
för större fartyg till Oporto, för småbåtar
till Barca d’Alva.
Duero [öoä’rå], markis av, se C o n c h a.
Due’tt (it. due’tto, duo, av lat. duo, två),
tonstycke för två sångstämmor el. instrument.
Vokalduetten står närmast arian,
instrumentalduetten närmast sonaten; kammarduetten
är en konstfull, kontrapunktiskt
genomarbetad d. D. går tillbaka till 1500-talets slut och
hade sin glanstid under 1700-talets förra hälft.
Duetti’no, it., liten duett.
Due volte [do’e våTte], italiensk musikterm,
två gånger; jfr Bis.
D. U. F., förk. för De ungas förbund,
se Evangeliska
fosterlandsstiftelsen.
Dufau [dyfå’], Pierre Armand, fransk
blindpedagog (1795—1877). Var 1815—55
först underdirektör och sedan direktör för
na-tionalblindinstitutet (Institution nationale des
jeunes aveugles) i Paris, där han införde den
brailleska skriften (se
Blindundervisning) samt främjade musik- och
gymnastikundervisningen. D. skrev bl. a. »Les
aveug-les» (2:a uppl. 1850). G. Å.*
Dufaure [dyfä’r], J u 1 e s, fransk statsman
(1798—1881). Som advokat i Bordeaux vann
D. rykte för vältalighet och invaldes 1834 i
deputeradekammaren. 1839—40 var han
minister för allmänna
arbeten i Soults ministär
och deltog därpå i
oppositionen mot Guizot.
Efter
februarirevolutionen (1848) slöt sig
D. till republiken och
var okt.—dec. 1848
samt juni—okt. 1849
inrikesminister.
Motståndare till Napoleon
III, var D. under
kejsardömet advokat i
Paris och invaldes 1863
i Franska akad. 8 febr. 1871 valdes D. för fem
dep. till medl. av nationalförsamlingen, blev en
av vänstra centrums ledare och var febr. 1871—
maj 1873 justitieminister under Thiers. Efter
att kraftigt ha understött förslaget om den nya
författningen (febr. 1875) blev D. mars 1875
justitieminister under Buffet och efterträdde
mars 1876 denne som konseljpresident. D:s
ideal, en konservativ republik, tilltalade
varken den radikala flygeln i
deputeradekammaren eller monarkisterna i senaten, och
ministären föll i dec. 1876. Efter monarkisternas
nederlag i den stora valstriden 1877 nödgades
Mac Mahon i dec. s. å. uppdraga åt D. att bilda
en parlamentarisk ministär; han avgick 3 febr.
1879, kort efter Mac Mahons tillbakaträdande.
Litt.: G. Picot, »D.» (1883). (A. A-t.)
Dufay [dyfä’], Charles Frangois de
Cisterna y, fransk naturforskare (1698—
1739). Var först militär men tog för
sjuklighet snart avsked, blev sedan led. av franska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
