Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dumas, Alexandre, fils (d. y.) - Dumas, Jean Baptiste - Dumas, Mathieu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
Dumas, J. B__Dumas, M.
94
på nära håll, gav honom det omedelbara
uppslaget till den roman, varmed han genast slog
igenom, »La dame aux camélias» (1848;
»Marguerite Gautier», 1849), och ännu mera
prononcerad blev
framgången, sedan romanen
dramatiserats (1852;
»Ka-meliadamen», 1872),
icke minst på grund av
myndigheternas försök
att hindra ett
uppförande. Ämnet innebar
dock intet nytt: en
kurtisans
återupprättelse genom kärleken;
det var ju bara
»Ma-non Lescaut» och
»Marion Delorme» i ny
upplaga. Vad som väckte uppseende och delvis
anstöt var icke det romantiska idéinnehållet
utan den för sin tid ytterst närgångna realism,
varmed D. skildrat livet i dessa kretsar. Med
fränare realism, utan sentimental idealisering
av hjältinnan, en deklasserad ättelägg till
Molières Célimène, fullföljde han uppslaget i
»Le demi-monde» (1855; »Falska juveler»,
1880). Genom detta skådespel kan han sägas
ha skapat den moderna sedekomedien, ehuru
talrika rester av konventionell intrigteater
kvarstå. Detta drama är hans mästerverk —
det tillhör också sedan 1876 den stående
repertoaren på Comédie frangaise. I D:s
följande stycken, av vilka flera väckte livlig
diskussion, framträder mera öppet det
moraliserande syftet, med en i handlingen
överflödig resonnör som författarens obligatoriska
språkrör. Nämnas må »La question d’argent»
(1857), som angriper börsjobberiet, »Le fils
naturel» (1858), som behandlar de oäkta
barnens osäkra ställning i samhället, på grundval
av personliga erfarenheter, vidare »L’ami des
femmes» (1864), »Les idées de madame
Au-bray» (1867; sv. övers. 1868), »La femme de
Claude» (1873) och »L’étrangère» (1876;
»Främlingen», 1878), i vilka alla äktenskapliga
problem varieras, ofta med tragisk utgång.
D:s dramer äro så gott som alla försedda
med eleganta företal, vari han framställer de
teser han vill praktiskt åskådliggöra. Ehuru
romantiker till temperamentet och till stor
del i sin människouppfattning, är han strängt
borgerlig i sin moraliska åskådning; han
kämpar för samma idéer, som sedermera
naturalismens koryféer skulle göra till sina och
bringa till erkännande, framför allt på det
äktenskapliga och familjerättsliga området.
Även i tekniskt avseende är han Ibsens,
Björnsons och Strindbergs omedelbare
läromästare — för att här icke tala om de
impulser han givit den realistiska teatern i sitt
eget land. Liksom flertalet tendensförfattare
drives han emellertid att alltför lättvindigt
generalisera enskilda fall. I grund och botten
är hans dramatik endast en modern
tillämpning av idéer, för vilka redan Diderot gjort
sig till tolk i opposition mot den urvattnade
klassicismen på 1700-talet, medan D. vänder
sig mot romantikens doktrinära
verklighetsförfalskning. — D. blev 1874 medlem av
Franska akad. Litt.: J. Claretie, »A. D. fils»
(1883); uppsatser av P. Bourget i »Nouvelles
essais de psychologie contemporaine» (1885),
R. Doumic i »Portraits d’écrivains» (1892) och
J. Bing i Nord. Tidskr. (1896); J. Gros, »A.
D. et Marie Duplessis» (1923). Kj. S-g.
Dumas [dyma’], Jean Baptist e, fransk
kemist (1800—84), prof, vid Sorbonne 1832
—68 ävensom vid andra läroanstalter i Paris,
från 1868 en av fr. vet.-akad:s ständiga
sekreterare. Led. av sv.
Vet.-akad. 1838. D.
deltog även i det
politiska livet, valdes 1849
till medlem av
lagstiftande församlingen, var minister för
jordbruk och handel
okt. 1849—jan. 1851
och senator 1852—70.
1859—70 var han ordf,
i Paris’ municipalråd.
Under andra
kejsardömet var D.
synner
ligen inflytelserik i kulturella frågor. — D.
utövade ett stort inflytande på sin
samtids kemiska uppfattning, varvid han
särskilt framträdde som motståndare till
Ber-zelius; mellan denne och D. rådde även
personligen ett spänt förhållande. Mot
Berze-lius’ dualistiska elektrokemiska åskådning
gick D. på 1830-talet skarpt till angrepp som
den unitariska uppfattningens främste
målsman och hävdade, att en kemisk förenings
karaktär främst berodde på antalet atomer
och dessas anordning, mindre däremot på de
ingående grundämnenas kemiska natur. Mot
Berzelius’-Liebigs radikalteori uppställde D.
1834 sina substitutionsregler och 1839 den s. k.
äldre typteorien (se Kemi). Inom den
organiska kemien utförde D. talrika
grundläggande experimentalundersökningar, ss. över
metylalkohol, triklorättiksyra m. m. Han
angav även den första generella metoden att
bestämma olika ämnens gastäthet (1827). D.
utgav bl. a. »Legons sur la philosophie chimique»
(1837; 2:a uppl. 1878). Biogr. av A. W. v.
Hofmann i »Zur Erinnerung vorangegangener
Freunde», II (1889). P. T. C.*
Dumas [dyma’], M a t h i e u, greve, fransk
general (1753—1837). Deltog i
nordamerikanska frihetskriget, slöt sig vid franska
revolutionens början till Lafayette och invaldes 1791
i lagstiftande församlingen. Under
skräckväldet och konventet vistades D. mest
utomlands, återkallades 1797 av Napoleon och
utnämndes 1805 till divisionsgeneral. Under
fälttågen 1812 och 1813 var han
generalintendent, slöt sig under »de hundra dagarna» till
Napoleon och blev efter julirevolutionen (1830)
chef för nationalgardet. D. skrev bl. a. det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
